Blommklänningen.

Fick en fix ide vid en klänning. En jag bara måste ha. La den i shoppingsidans varukorg. Ändrade mig. Den skulle ändå inte hinna komma innan jag åker till Visby. För det var i Visby jag tänkte att jag skulle ha den. Så där velade jag, ut och i denna varukorg. Klänningen fick en stor betydelse. Att om jag har den på mig i Visby kommer jag känna mig som typ Nicole Kidman i Cannes 2017, då hon hade tre bra filmer och en tv-serie som premiärade. Så löd mina dagdrömmar under de vakna arbetsnätterna. Tillslut köpte jag klänningen, tog expressfrakt för 99 kr. Den kom idag. Den är vacker. Kommer ha med mig den i bagaget. Kommer ev. ha den på mig, kanske om vi har en premiärfest eller avslutningsfest. Den kommer iaf inte förändra mitt liv likt Liz Hurleys säkerhetsnåls-versace klänning förändrade hennes liv. 

Tandtråd.

Slarvade med maten idag. Min frukost var inspirerad, eller rent ut sagt en ripoff av Joan Didions, den med salta mandlar och en coca cola. Det åt jag när jag vaknade sent om sides. Klockan hade hunnit bli 16:30. En stund senare tog jag en croissant och kaffe. Tvättade. Gav mig ut i natten och åt sedan den där glassen. En burk med Ben & Jerrys Half baked. Hoppades att det skulle räcka. Men det gör det såklart inte. För med gryningen kom en sorg över mig, en sorg som kanske kom av att sommarens tidiga gryningar är så långt borta från dagens sans och vett, en sorg ur att världen är vacker och himlen glöder, men mest av att jag ätit dåligt, sockrigt fluff som snabbt sänker humöret. Som öppnar falluckor ner i känslan av att inte ha blivit vald. En självömkan kommer, sätter sig i halsen och kramar åt.  Så då värmer jag matresterna, pastan och den dåliga pastasåsen där jag fick vitlöken att smaka gummi. Äter. Mår bättre. Falluckorna stängs, låser sig, funkar inte längre, humöret vandra problemfritt förbi utan att riskera att falla där i. Det är dags att gå tillsängs. Tar tandtråden, den åker upp mellan tänderna som en halvtimme tidigare tuggat pastan, såsen och den rivna parmesanen. Smakerna kommer tillbaka, de låg gömde mellan tänderna, för varje drag med tråden faller mer smak ner i munnen. Smaken är fadd nu, den är än värre än när den åts. Dricker vatten. Sköljer. Ska snart borsta bort den helt, byta ut mot pepparmint. Pepparmint för fräsch andedräkt.

En ledig vaken natt no 2.

De nätter jag jobbat har jag sett ut i den öde världen utanför. Velat dra fram på gatorna, ensam. På cykel. I denna värld utan skuggor, utan mörker och utan ljus. Denna natt var jag ledig och gjorde så. Cyklade först via Ica, köpte kattmat och glass. Det var fler där, många par. Par som köpte snask. Och jag som köpte kattmat och glass.

Hade kontakt med Johannes, skickade filmer av min cykelväg. Alla vyer jag såg. Förbi universitetet, lasarettet, upp på bron med utsikt över stan och den glödande himlen. För den glöder. Den delen av himlen som ligger närmast jorden, sen kommer ett stråk av luftigt rosa, sen en blåfärg jag inte kan beskriva. Vill säga neon, men det är inte helt rätt det heller. Men glöden skimrade i husens mörka fönster, de dit glöden nådde, där inte ett hus eller skog eller vädersträck stod i vägen.  Min cykelväg nerför swingen, genom öst på stan, tog skolgatan, mot vasaplan, sen förbi Sara-tunneln, en sväng genom Haga. Där tänkte jag på L. Då en gång när L fortfarande bodde här, när jag sprang på honom en gång för något år sen, att han skyndat ifrån mig, just här, tagit trapporna istället för att gått en bit till med mig. Han valde den absolut närmsta vägen hem. En väg jag inte kunnat ta för att jag hade cykeln.

I den öde stan var det bara på Subway jag såg det lysa. Såg tre personer stå där, redo att beställa. Det var som en film. Den ljusa natten och dessa tre som hängde på Subway, kanske enda öppna stället i stan denna tid på dygnet. Tänkte att jag vill göra film om en av dessa nätter. Då det är ljust och varmt. 18 grader. Om att hänga med sina vänner. Funderade på det, funderade på vilka som skulle kunna spela. Tänkte åter på L. På att han är en bra skådis. Jag drar min cykel upp för gammliabacken, när jag tänker på detta. En bil kommer, jag ser upp mot den, ser L åka förbi. Han vinkar.  Ser det hastigt, så det kanske inte hände, det kanske inte var han. Bara någon som drog förbi och vinkade. Någon ungdom som lekte med mig, var rolig.

Hemma äter jag min glass, tar bilder med datorns grynig kamera inne i dunklet bakom gardinerna. Klädd i skimrande guldiga plagg. Skriver till L och frågar om det var han. Det var det. Vi chattar förstrött. Jag skriver att jag just tänkt på honom innan han kom förbi i bilen.

En ledig vaken natt.

Morgonen no 2.

Ser ut på natten, när den är som mörkast är den grå, utan skuggor, utan mörker. En ljus himmel över öde gator, utan dunkel, bara ett ickeljus. Vill ut då, vill röra mig fram på de tomma vägarna. Men jobbar och blir kvar inne, förutom de stunder jag står på balkongen och andas in nattfukten.

Morgonen kommer och arbetet är över, cyklar en omväg hem. I solen ner genom centrum, längs älven, Öst på stan fram, upp förbi lasarettet. Ute är det inte längre öde. Det susar förbi mötande, de som cyklar om mig, bilar och de som går. De har med sig dofter av nyduschat hår, parfym och rakvatten. Allt det som nyss skedde,  duschen de tog för en halvtimme sen,  parfymen de sprutat på sig för fem minuter sen, rakvattnet som baddats på när de stod där framför spegeln.

Det är varmt och jag är klädd för gårkvällens kyla. Svetten rinner till, mitt hår blir varmt. Kan inte låta bli att tänka på vilken doft jag lämnar efter mig. Efter tio timmars arbete, i den instängda luften som råder på avdelningarna, där luften luktar. Luktar hårbotten. 

Morgonen no 1.

Ännu en arbetsnatt.

Vad googlade jag i natt? Något jag då, när en varm sol sprack upp i den mjölkigt grå natten, tänkte skulle bli intressant att formulera sig kring. Det var inte salta mandlar och coca cola. Eller var det? Salta mandlar och coca cola. Det ska Joan Didion ha intagit som frukost varje morgon enligt någon som bodde hos henne, hennes man och dotter på 60- eller 70-talet. Något den personen berättade i dokumentären om henne. Det var i Kalifornien. Kanske rökte hon cigg också, hade solglasögon.

Kollade sökhistoriken på mobilen nu. Wendy Hiller sist. Innan det Donyale Luna.

Donyale Luna blev jag kvar länge i. Upptäckte bilder jag inte sett tidigare. Hon var lång, 1,88 m. Hon var smal smal smal. Hon dog av heroinet 1979. Heroinet gjorde henne nog smal. Höll hungern borta. Eller så tog hon heroinet av andra anledningar.

Och Wendy har ett hotell som Burt Lancaster är på i filmen Vid skilda bort. De har en Thing, är ett item. De har funnit varann, inte svallande passion, utan en stilla sorg inne i deras medelålders kroppar, som inte vill behöva komma upp till ytan igen. De håller varandras händer. Men Rita Hayworth kommer, en skönhet åldrandes i rasande tempo och Burts gamla flamma. En som fick det att göra ont. De två som älskat varann passionerat och sårat och sårat och sårat. Klart inte Wendy har en chans och där någon gång säger  en butchig dam, som är gäst på hotellet, att Wendy är The lone type, precis som hon, den butchiga damen. Wendy förstår sitt öde och Burt och Rita försvinner iväg.

Midsommarafton

Huset jag bor i anses nytt och fräscht. Eller nyss gjorde det det iaf, för det var nytt och fräscht. Byggt 2005 där det en gång var en liten skogsdunge. Minns inte hur det såg ut här innan. Var på en fest i huset mittemot ett höstlov för längesen. Var 22 år och full, mycket full, det var vi alla. Det var november och allt var svart. Min vän sjönk ihop utanför, lutad mot cykelstället. Hon kräktes. Nu minns jag att vi aldrig kom till den där festen, att det tog slut för oss där utanför. Någon hämtade oss i en bil, jag erbjöd min vän min väska att kräkas i så att inte bilen skulle bli förstörd.

Allt detta skedde mittemot där jag nu bor. Ser cykelstället från mitt fönster, ser det vita huset som rymmer studentkorridorer. Den byggnaden har en fin mosaik i blått i porten. Men då var det en skogsdunge här, ev. några villor utspridda bland träden, kvar från en tid innan Berghem byggts. Det är Berghem jag bor på. Berghem andas annars 50-tal. Villor från 50-talet, lägenhetshus från 50-talet. Och mitt lilla område, byggt 2005.

Igår var jag hos A.K. Hon bor på Lilljansberget, det är nära, något kvarter bort, över en stor väg som säkert har ett namn. Liljansberget fanns innan det fanns hus där, det är en skog på en höjd. Där fanns ett elljusspår som vi motionerade i när jag gick högstadiet. Som vi hade utflykter i med mamma när vi bodde på ålidhem. Delar av skogen finns kvar, delar av spåren finns kvar. Men de tar abrupt slut av en väg som korsas eller byggnader som rests. Nydalahöjd har byggts i den bortre änden av skogen, och bostadsområdet Liljansberget har byggts i den närmre. I det hus A.K. bor i är det vitt och fräschare än här hos mig. En blank, ljus och trång trappuppgång.

Denna regniga midsommarafton cyklade jag efter kl 18 från mitt fräscha moderna hem, till hennes fräscha moderna hem. Genom fylligt grönt och öde gator. En sömnig känsla rådde. En rättning: Våra hem i sig är inte fräscha, det är husen de ligger i som är det, än så länge. Vi åt middag. Vi såg klipp med Marlon Brando från Linje Lusta, A.K hade inte sett det och det är något stort, när han kommer där svettig och Vivien Leigh och han nosar spänt på varann. Kl 20:30 cyklade jag till jobbet.

Rosa spegelselfies.

Årets längsta dag, årets kortaste natt no 2.

Drog isär gardinerna och blev förvånad av ljuset där ute. Öppnade dörren och klev ut. Ställde mig just framför den nerklippta häcken. En man passerade. Jag tittade inte så noga mot honom, jag stod där i min rosa pyjamas och ville vara osynligt och han kom gående just framför mig på vägen. Hade jag klivit över häcken och ner på vägen hade vi stått så nära. Han ser mot mig, han ler. Jag står där stelt, ser ner på mobilen, för att inte verka tafatt, bläddrar igenom några spegelselfies av mig från idag, några med mig i rosa baddräkt, rosa läppar och rosa solglasögon. När han passerat, när han kommit några meter bort, kliver jag över häcken och ner på gatan. En bit ner står en vit bil, dess lysen blinkar plötsligt till, oranga flashar, sen är den åter mörk och verkar tom. Jag ser mot himlen, ser att den lyser rosa allra längst ner. Fotar. Drar några djupa andetag för att se om natten kan kännas i hela kroppen, det sker inte. Jag kliver in. Messar Johannes en bild av himlen. Han svarar att nere hos honom är det mörkt och blött.

Årets längsta dag, årets kortaste natt.

Löste problemet med håret, skyndade under förmiddagen ner och köpte avfärgning och ny färg. Ägnade förmiddagen åt detta. När den orange nyansen var återställd var jag trött och darrig. Drogs ner i slummern, somnade just då Ingrid ringde på Skype och ett rep av en scen satte igång. Jag och Bahareh läste mot varann. Vår scen är en flört, en kanske uppgiven, blir hon här bara en natt, den andra lite pirrig av förväntan.

Nu har natten kommit. Årets längsta dag är slut och redan har någon uppdaterat på Facebook att vi går mot mörkare tider.

Jag ser Hajen.

Ska bara gå ut en stund på uteplatsen, kanske kliver jag över den nerklippta häcken och ut på gatan. Känner asfalten under de bara fötterna och ser på natten. Eller vad som kan vara lämpligt en kort natt som denna.

Rosa pyjamas, rosa läppar.

Eva och Margaux.

Eva Gabor dog 4 juli 1995, 76 år gammal. Då var jag i Långviken, Hälsingland, med min Farmor och Farfar.

Margaux Hemingway dog 1 juli 1996, 42 år gammal. Då var jag också i Långviken, Hälsingland, med min Farmor och Farfar.

Var jag där själv med dem? Tror det. Iaf en av gångerna. Iaf för några dagar i juli 1995. Året då kronprinsessan blev myndig, för vi såg det på tv på hennes födelsedag, följde firandet. Kanske hade min farbror Lasse med familj kommit då. Det spelar ingen roll.

Vet inte hur vi nåddes av nyheten om Eva Gabors död, kanske på Aktuellt eller Rapport. Men farfar sa: så det är den berömda skönheten.

Margaux stod det om längst bak i kulturdelen i DN. Klippte ut artikeln, det var en svartvit bild, hon såg ut att fly, höll handen med en man. Bilden var ur en film från 1970-talet.

Eva och Margaux visste jag vilka de var genom tv-program som tog upp Hollywood, skönhet och åldrande. De var program med Jackie Collins, Lauren Bacall som rökte och pratade med hes röst om att hon gillar män som håller upp dörrar för en, Roseanne Barr, några äldre plastikopererade skönheter som skrockande skämtade om att när de är döda blir jorden fylld av silikonbröst. Det var en kvinna som hade förstört sitt ansikte genom att spruta in flytande silikon i det. Först hade det sett fantastiskt ut, sen hade silikonet klumpat sig, hårdnat och orsakat inflammationer.

Hade även sett en bild av Margaux i tidningen Vi. Ett nummer som hade haft en artikel om Douglas Kirkland och med några av hans bilder. Där fanns  en bild av de han tog av Marilyn Monroe 1961, hon nerbäddad i glansiga lakan, fotad från ovan. Men också bilder av Sophia Loren, Kelly Mcgillis, Jessica Lange och Melanie Griffith. På bilden med Margaux hade hon blött hår, ett blött plagg som slickade sig över axeln. En text under bilden handlade något om att hon då, på 1970-talet, var en ny typ av supermodell. Bläddrade i detta nummer, bland dessa bilder, om och om igen. 1991 kanske det var.

I mitt minne, till idag, då jag googlade, så dog de båda under samma sommar. Inte med ett år emellan.  Jag var nog i brytpunkten, var 16 och 17 år, hade tyckt i min barndom att kvinnor som Zsa Zsa och Eva Gabor var de vackraste, var så jag ville se ut. De kommande åren, framför allt de som kom efter 20,  började jag tycka de unga var vackra. De som sett ut som Margaux. Margaux med sina ögonbryn och röda läppar.

Förövrigt har jag råkat färga håret. Det rödblonda blev mörkt. Mahogny kanske. Fy fan, mycket olyckligt. Slarvigt. Det har gjort mig rastlös. Ivrig att rätta till misstaget. Kan mycket väl störa nattsömnen. Får se vad morgondagens dagsljuset dom blir mot den nya hårfärgen.

Helg i Sthlm.

Var i Sthlm. Flög ner igår, flög upp idag. Det var varmt och jag hade klätt mig fint för det kändes viktigt. I vita luftigt sköna byxor och toppar som inte andades drog jag gatorna fram. En väska över axeln, en resebag i handen. Ibland en hand i fickan. Alltid med solglasögon. Var där och repade en teatergrej. En cinemaoke. Scener om det queera i Bergmans filmer, ur ett queer perspektiv.

Träffade även Johannes. Men han vill inte synas på bild, så de bilder jag tog av honom fick jag lova att inte lägga ut någonstans. Vi strosade ner från Söder, balanserade på kullerstenarna förbi Maria trappgränd,   Vi pratade om Gösta och Hasse Ekman. Johannes hade drömt att Hasse dog, det här var många många år sen, när Johannes bodde i sin källare här uppe, en källare som var en stor sal med vit matta och vita draperier längs väggarna. En stor säng i mitten. Annars tomt. Men nog om källaren, för den har inget med det här att göra. Johannes hade alltså drömt att Hasse Ekman dött. Drömmen kändes stark, han kollade textv, men inget om att Hasse dött, inte först, sen kom nyheten. Hasse Ekman hade dött. Det oroade mig, för Johannes hade drömt om mig, inte min död, men att jag dykt upp hos honom och stängt in mig i ett rum, sjuk i Aids och dansande till sorgsen disco.

Vi fortsatte över till Riddarholmen, då hade vi bytt ämne till Marie Louise Ekman. Jag konstaterade att jag ändå var lika henne nu, med mitt röda hår och de flotta solglajorna. Johannes höll med. På riddarholmen var det öde. Kalt. Stenhus, breda gränder, kullersten och åter kullersten. Vi och turisterna. Ibland bara vi. Vi funderade på vilket land de andra turisterna trodde att vi kom i från. Jag blir ofta tagen för ryss, så vi lutade åt det. På centralen skildes vi åt. Han hoppade på röda linjen och jag tog mig ner, ner, ner till den blå linjen. Åkte till min faster. Åt god mat och pratade in i natten. Sov i en fin pyjamas, för jag ser till att äga fina pyjamaser nuförtin.

Pyjamas.

Cherrys.

Vi köper körsbär, jag och mina vänner. Vi träffas och drar runt, lite planlösa promenader som alltid hittar av en mataffär, om det är Ica Kvantum eller lidl eller Ica Nära eller Coop. Sen strosar vi runt bland hyllorna, jag är den som handlar mest efter lust och sug och med minst planering. Men nu, den senaste veckan har vi alla köpt körsbär. Mörkröda, grönrosa, körsbär.

Dagsömnen börjar snart.

Solglasögon

Beställde solglasögon i torsdags. Fantiserar om att de ska komma imorgon, lagom till att jag vaknat, fått i mig frukost, där kring kl 15-16, ska ett sms dimpa ner och de ska finnas att hämta på Axtorpet. Sen ska jag ha dom under eftermiddagen och kvällen, glassa runt. De har rosa glas. Båda två. Olika nyanser av rosa och olika modeller, fast båda är ändå en hybrid mellan katt och pilot. De gjorde mig sentimental, som att det var just efter millenieskiftet, J. Lo. var lyxig och bronzad i tonade shades. Jag som försökte efterapa. Efterapa henne och Gisele. chloé by Stella Mccartney Spring/summer Collections för 2000 och 2001, med inoljad hud från topp till tå, strassklädda trådar eller frukttyck på toppar.  Inte ägde jag ens ett av dessa plagg, men kunde dem alla utantill. 

Nåja, den känslan fick jag av de två rosatonade solglasögon jag beställt. 

Nattamat.

Googlade om info om att jobba natt innan jag började. Som hur jag skulle göra med maten. Middag ska helst ätas innan midnatt och sen gärna fasta fram till kl fem på morgonen. Viktigast är att inte äta mellan kl 2 och kl 4. Om jag absolut måste stoppa i mig något är fett bra, typ nötter eller ost. Inte kolhydrater. Under natten drar kroppen ner på sina funktioner och just mellan 2 och 4 är de nästan obefintliga. Enligt de källor jag funnit. Men jag äter sällan nötter eller ost, utan det blir morötter och katrinplommon. Plommon för att det finns risk för förstoppning och jag håller mig med dess hjälp på den säkra sidan, aningens i det motsatta lägret. När en sen kommer hem och ska sova på morgonen ska en äta en rejäl frukost så kroppen har kraft att sova.

Detta gör att jag i vargtimmen börjar tänka mycket på mat. Dels från reklamen på tv, som visar alla dessa hamburgare, quorn, mcdonalds, max, Burger King. Jag söker mig in på deras hemsidor, upptäcker att det finns mat som cheese fries, eller Egg Mcmuffin. Sen fantiserar jag om dessa menyer.

ibland jobbar jag inte själv, utan med Alganesh och vi pratar mat. Om äggmackor med tomat och lök, om kryddor, om smör, om bröd, om kaffe.

Denna morgon som nyss var, cyklade jag en omväg längs älven hem. Det var redan varmt, förstod att jag skulle sova bort ännu en het dag. Det var nästan öde ute, för så är det på helgerna, soldränkta nästan öde gator, helt stilla, utom min gnekande kämpande cykel.

Gick in på Ica, golvet städades, det var blött och blankt, det fylldes på i hyllorna och vi var bara några  kunder där. Kl var just före 8. Alla dessa förpackningar tycktes vibrerar av färg. Jag köpte Juice. Äppeljucie, massa äppeljucie. Vet inte vad som hände, hur jag tänkte. Vad jag ska med tre liter äppeljuice till. Det var också något med den stora juiceförpackningen som fick mig att tappa självförtroendet. Som att det signalerade att jag inte visste vad jag gjorde. Att de skulle tro att jag är ett original eller en som festat natten igenom och handlar under påverkan. Inte hjälpte det att jag ville ha nybakat bröd och när det kom till hyllorna så satt de små frallorna fast i varann och jag slet tafatt för att få loss dem. Började flacka med blicken och ville bara fly det jag nyss tyckte var ett paradis. Betalade och cyklade hem. Åt min frukost och kollade på väskor med färg och glitter. Somnade.

en av dessa nätter

Det luktade bränt. Bara svagt. Jag lokaliserade doften till den ena avdelningen. Kollade tvättstugan, spisen, rummen. Men fann ingen källa. Natten var lugn, förutom att det bildats ett sug genom en stängd dörr. Dörren till den ena avdelningens tvättstuga. I det suget fanns ett litet tjut som gav luften en oro.

När patrullen kom för att hjälpa mig med bytena berättade jag att det luktat bränt. Patrullen frågade då om jag var mörkrädd, för han hade något han ville berätta. Jag blev nyfiken och tonade ner min mörkrädsla. Han började berätta. Det här var innan han jobbade på patrullen, han jobbade även då natt, men på en avdelning. De var två personal per natt. Det fanns en liten dam en kunde göra bytet på själv, vända henne i sängen och så. Så han gick in i hennes rum och där fanns den där brända doften. Han letade, kollade lampor, element, öppnade fönstret för att se om det kom utifrån, men fann inget. Då gör han bytet, hjälper damen i sängen och medan han gör det känner han kollegans hand på ryggen. Han vänder sig om, men där finns ingen. Snabbt avslutar han bytet och lämnar rummet. Hans hår på armarna har rest sig, liksom det gör när han nu berättar för mig. Han låser in sig på toan, men inser att ett spöke går det inte att gömma sig för. Han letar reda på sin kollega, som står i tvättstugan, där han tydligen ofta var. Tvättstugan är varm av tumlaren och torkskåpet. Men hans hår lägger sig inte, nu en kvart senare, i den varma tvättstugan, när han berättar vad han upplevt för sin kollega.

Resten av natten var jag lite skärrad. Såg någon i ögonvrån mest hela tiden, vände huvudet nervöst och rundade hörn och öppnade dörrar med andan i halsen. Inget hända. Förutom det ständiga och svaga tjutet. Och att röklukten kom åter, bara en liten stund, längst bort i korridoren. Jag blev stående där, sniffande, men så kom rädslan över mig så pass att kroppen flydde.

Natten ute blev aldrig mörk, bara dunkel en liten stund. Men dunklet rådde längre inne. Och jag litade inte på solen när den kom, vad som skulle synas i dess strålar som började tränga in.