Morgonen

Vaknade av mobilens larmsignal kl 10:00. Ur djup sömn. Låg kvar. Ögonen kändes igensvullna, svåröppnade. Sovit själv i rummet, för min kusin hade ju åkt hem dagen innan. Gardinen, som är ett mörkt tygskynke som en hänger för, klämmer fast i gardinkornischen, när en går till sängs, släppte inte in mycket ljus. Rummet var mörkt och som vanligt, som passar sig en ledig sommarmorgon, funderade jag på om solen sken bakom. Det gjorde den ej. Men sen, några timmar senare sken den.

Sommarön

Är på en ö. En lummig ö bland en massa andra lummiga öar. Det finns en kvarn på ön och jag åkte färja hit. Huset ser gammalt ut, det är byggt med gamla fönster, huset ser ut som om de alltid har stått här. Men det börjades byggas för kanske 15 år sen. Det är ännu inte klart.  Det byggs sakta sakta. Kanske för att aldrig bli klart. För vissa är själva görandet målet antar jag. Jag trivs här.

När jag kommer är min moster och hennes man här. Min kusin är också här. De är solbruna. Djupt solbruna. Det är ingen hejd i de pigment de har. Osminkat rena, med slanka kroppar och dessa långa solupphånglade lemmar. Mornarna är långsamma, någon dricker te, andra äter lite frukost, då börjar den som nyss drack te äta frukost och de som åt lite frukost tidigare börjar dricka kaffe när den som druckit te nu ätit klart sin frukost. Sen samlas grejer ihop och läggs i en korg. Filtar och dynor att ligga på. Vatten i en flaska. Alla plockar också på sig sina badkläder, lite varmare kläder, någon bok, solskydd m.m. Det här tar lång tid. Helt ärligt tar det orimligt lång tid. När alla är klara och samlade så börjar vi fyra gå i trupp över ängen, genom skogen, först kommer en stor ek, sen höga bladträd, som är som tunna pelare rakt upp i skyn med ett fluffigt ljusgrönt tak seglande över oss, efter kanske femtio meter blir det tallar, stora knotiga tallar, där syns havet. Där finns en klippa vi lägger oss på. En ser öar överallt runt sig. Det ser ut som en liten sjö, men fullt av båtar. Segelbåtar som sakta kryssar fram, andra som slappt glider med vinden, motorbåtar som fräser eller lunkar fram. En och annan färja. Det är i färjans vågor vi, min kusin och jag, vill bada. Bli översköljda, omkullkastande, uppslukade av. Det är höjdpunkten. En dag har vi högläsning på klippan. Jag läser rysarnoveller för de andra. En om ett lotteri, en som vi inte förstår.

Min kusin är 30. Jag är 38. Vi blir som barn ihop. Rusar runt, skrattar, leker. Ja, vi leker. Cyklar iväg på äventyr om cyklar finns, eller som här badar i svallvågorna efter färjor. Vi somnar när mat lagas, vi sover bredvid varann och pratar den tidiga natten fram. Men igår åkte hon in till land med sin pappa, hennes mamma och jag är kvar på ön. Senare i eftermiddag kommer hennes son med sin familj.

Sitta och stirra . . .

Jag städade förr. En tid i mitt liv. Varje vecka. Dammtorka. Spraya något på köksluckorna och torka av. Dammsuga. Våttorka golvet med såpa. En gång i veckan. Det var ljuvligt. På riktigt väldigt ljuvligt. Som en belöning när allt luktade såpa. Under den här tiden så gjorde jag en film också. Skrev. Regisserade och spelade i en lite skräckfilm. 4 minuter och 30 sekunder blev den.Den snurrade i mitt huvud om dagarna. Jag var på väg kändes det som och mitt hem var rent. Jag träffade män. En nästan lite seriöst.

Idag har jag varit här inne, i min lägenhet. Planen var att städa och att packa. Har istället passivt andats min luft flera gånger om. Min kropps fukt. Katternas andedräkter. I mitt hår, på min hud, ner i mina porer och så ut igen. In och ut ur mina lungor. Inte vädrat, fast det vore så lätt gjort. Som ett ok har jag låtit packningen och städningen hänga över mig.

Men så städade jag. Köksskåpen. Disken. Dammsög golvet. Våttorkade golvet. Ut med återvinningen. Med plasten, kartongen, plåten och glasen. Ner till Ica för att köpa morgondagens matsäck inför tågresan. Då slår det mig, hur jag måste lukta, en dag instängd i mig, andandes in mig, om och om igen. Min lukt som bara måste ha koncentrerats. Tar ett tuggummi, strong mentol, och hoppas det ska kirra ev odörer, lätta upp det hela, bjuda på en mun av fräschör.

Så nu återstår bara själva packandet . .

early bird

Vaknar, sträcker ut mitt ben, min fot nuddar ett litet varmt katthuvud, lite för hårt. Hoppas just i den stunden att det inte ska vara Tyras lilla huvud, hon som oftast sover i fåtöljen eller på en kudde i soffan, som sällan lägger sig i sängen. I sängen sover jag och Miss Jones. Miss Jones som trycker sig under täcket, som jagar bort Tyra om hon kommer nära. Men så klart var det Tyra jag råkat sparka till och den lilla grå katten skyndar iväg. Lägger sig i Fåtöljen.

Kl är strax före sju. Tänker att jag ska somna om. Somnade kring två i natt, läste ut en bok. Somnar inte om. Ligger där. Hör Miss Jones kräkas på golvet. Går upp, plockar kattspyan.  Tar en nektarin. Lägger mig igen. Drar ner sovmasken. Blundar.

Solen tycks skina genom både ögonlock och sovmask, tänker att morgonen är fin. Det väcker till mig lite till. Fantiserar om den soliga sommarmorgonen bortanför sovmasken, utanför fönstret. Kanske kaffe och en promenad, känna solen värma i den svala fuktigt friska morgonluften. Långa mörka svala skuggor genom det låga varma solskenet.  Kliver upp. Klarvaken. Det är grått. Grå morgon, jämngrå mörka moln. Träd som vajar i blåsten. Går ut på uteplatsen. Luften är kall. Inte sommar kall. Höst kall. En blå skåpbil drar förbi. Två unga kvinnor i arbetskläder sitter i framsätet. Jag går in igen. Börjar laga frukost.

Kosthållningen

Ätit så dåligt, så slött, så livsnjutigt, så torftigt. Vetemjöl. Frukt. Fett. Luft. Ständigt hungrig.
Bilder av min frukost, min lunch, min middag.

Frukost: Croissant. Nötcreme. Kaffe. Vatten. Två nektariner.

Lunch: Havregrynsgröt med kanel och mjölk. Två kokta ägg. Nektarin

Middag: Orostat rostbröd. Sidfläsk. Majonäs. Tomat. Koreansk chillisås. Grapefrukts lemonad.

Ätit så flera dar i rad, kanske hela veckan.

Jeanne Moreau igen

Kan inte släppa Jeanne än. Hon känns som en av få kvinnor i filmhistorien som liksom styrde sitt eget skepp. Som fanns där pga sin talang mer än sin skönhet. Som inte lät ungdomen vara ens berättigande framför kameran. Hon fortsatte göra roller. Hon ville vara skådespelerska. Ingen manlig regissör, producent eller talangscout fann en vacker flicka och satte Jeanne framför kameran, hon satte sig där. Eller höll sig kvar där, för nog måste det ha varit en man som valde henne, för så är den största delen av filmhistorien. Kvinnor som blir valda av män till roller. När medelåldern kickade in så regisserade hon film, med sig själv i roller. Hon fortsatte när andra försvann. Garbo drog sig tillbaka vid 36 års ålder, Bardot när hon var 39. Monroe dog 36 år gammal. Crawford och Dietrich höll sig krampaktigt kvar med illusioner av skönhet uppehållna med smink, ljus, kalla sets - så huden stramade till sig, plastikkirurgi. Men Moreau var kvar. Levande. Alltid levande. Tills hon dog.

instagram

Instagrammar. Aktivt. Mycket. Så blev det den här sommaren. Igen. Ibland är jag återhållen och lugn. Känner en värdighet då, att jag inte med dessa bilder tjoar: se mig! Någon gång ibland, ofta ändå enligt vissa. Men sällan om en jämför med när jag spinner igång. Ensam med vyer. Dessa vyer. Höga kustens vyer. Min kropp och sol. Bilder av mig i bikini och baddräkt, poserande. Här är jag. Att jag läser. Det jag läser. Bild för bild. Visa upp det härliga och samtidigt avslöja sig. Avslöja min narcissism. Min längtan att bli sedd och viljan att visa upp. Mystiken skingras och du står där blottad. Att det inte bara är nog att vara.

Docksta del 2.

Var i Docksta. I mormor och morfars sommarhus. Det är ett vanligt sommarhus, litet och behändigt och murrigt. Mycket trä och en fantastisk utsikt. Det finns två mindre hus på tomten. Ett rött, där jag sover och ett grönt en bit upp i backen bakom huset, där sover igen. Jag är här med min vän Sofia. Min morfar är död sedan december 2011 och min mormor bor nu på hem. Hon har blivit dement. Hon var här tidigare i sommars med min moster och hennes snubbe. Det är två år sen mormor var här själv, då kom hemtjänsten några gånger per dag. Förra sommaren var hon här några veckor, min mamma körde ner henne, mina mostrar tog någon vecka var. Jag var här några dar. Mormor hade då varit förvirrad på mornarna, irrat till granne och inte vetat var hon var och vilka det var som sov där. Så mina mostrar hade fått gå upp tidigt, hinna upp just före henne.

Nu är jag här med min vän. Hon har ingen relation till huset, till min mormor eller min morfar. Hon flyttar osentimental på grejer, så det blir mer praktiskt. Hon ställer undan något som annars alltid ställts fram och hon ställer det på platser det aldrig stått. Små saker, små saker tillfälligt förflyttade, för jag flyttar sedan tillbaka dem. Saknar mormor. Vill att hennes ordning ska råda. Att jag inte bara väller in med mitt naturliga slaffs. Mormor var inte slafsig. Hon hade ordning. Hon strök och tvättade lusten ur saker, en la inte fötterna på bordet, en borstade tänderna utanför badrummet först då hon och morfar insett att en skötte sig på andra plan. Det här var mormor och morfars ställe, hus de byggt på en tomt de köpt. De åkte varje sommar upp till hemtrakterna, de bodde i Jakobsberg och var om somrarna i Vargträsk och Fredrika i södra Lappland. När de passerade höga kusten drömde de om en stuga här och en dag fick de tips om en tomt. 1973 började de bygga. Sen var de här alla somrar. Som pensionärer från maj till slutet av september. 

Jag var mycket här med dom. Från sena tonåren till det att mormor slutade vara här själv. Jag cyklade runt på de gamla cyklarna, gjorde ärenden ner till samhället. Gick promenader och dagdrömde, försökte hjälpa till. Ofta var jag inte till någon hjälp. Någon gång följde någon vän med, Carolina eller Mysan. När mina systrar blev tonåringar åkte vi tre hit ihop. Vi kom med bussen och gick genom skogen, för nu var morfar dålig och envisades med att köra bil, fast det kändes som en stor fara, för honom och andra och vi sa att vi gillade att gå vägen, den 30 minuter långa vandringen genom skogen på grusvägar med packning, att det hörde till. Vi sjöng sånger, gamla fåniga rara sånger. Första sommaren blev det All I do is dream of you, från Singing in the rain. Den nynnade vi på alla somrar, men försökt hitta andra, utöka vår repetoar för våra promenader till och från bussen. 

En gång var vägen helt förändrad. Skogen nerhuggen och ett fult kalhygge utplånade stigarna och förändrade promenaden från samhället till stugan. Men bortom kallhygget fanns nu en vacker utsikt. Hela viken och höjderna kring den. Dessa höjder. Berg som reser sig. Stupen, tallarna, skogarna. De rosa klipporna. Morfar sa att viken är så djup att Umeås högsta hotell, en då femton våningar hög byggnad, skulle kunna stå på vikens botten och ändå inte nå upp till ytan. Det kan stämma. För när du badar är det långgrunt, beroende på år och dess olika vattenhöjder når dig vattnet till mitten på låret ( i år) eller till just ovanför muttan. Där i det grunda är vattnet ljust grönt, blekt grönt, svagt grönt.  Dina ben ser livlöst gröna ut under ytan, när du höjer dem över vatten ser du att de är röda av kylan. Sen kommer mörkret, där branten kommer. Störtande ner i djupt läskigt gråblått.

När vi bestämde vår resa, när Sofia hörde av sig, ett jobb hon fått i Övik, pendla från här till dit, ca 4 mil. När hon jobbar så leker jag Bergman tänkte jag. Uppstyrd. Rutiner i Ensamheten. Skriva. Bada. Sola. Äta. Se en film om dagen. Läsa. Lyssna på ett sommar i p1. Så funkade det första dagen. Sen tog Sofias förkylning i lite igen, hon blev hemma från jobbet. 

Här är jag nu. Med min till stället osentimentala vän. Andra gången här utan mormor. Bara jag och en vän. Var här med kusinerna i höstas, ljuva varma septemberdagar. Men nu jag och Sofia. Vi säger inte så mycket. Bad. Sol. Äta. Cykla till byn. Handla mat. Cykla hem. Dricka kaffe. Äta mat. Disken. Hon bakade en kaka. Vi såg en film. The Spiralstaircase. The Spiral Staircase. The Spiral Stair Case. En rysare från 1940-talet. En eftermiddag blir kväll och stormen kommer och natten. EN man som hatar kvinnor och hans offer, hans tilltänkta offer en stum hjältinna och hans förgörare. Tre olika kvinnor. Tända ljus, lågor som fladdrar, släcks i draget, ett stort gammalt hus. En vit bulldogg. Så var filmen. Jag tyckte den var spännande. Hon, min vän, sa inget om den.

Andra dagen då Sofia är hemma från jobbet. Vaknade och försökte tyda om det fanns sol bakom rullgardinerna. Trodde nog att några solstrålar silade fram, sken mellan moln. Så tolkade jag det ljus som fanns där bakom. Reste mig upp, drog upp gardin och där var mörkt. Sollöst. Tjocka moln. Kröp ner i sängen igen. Fick ett sms att Therese börjat sin resa upp, kommer hit under eftermiddagen. Kändes lite lättare, men blev kvar i sängen. Nästa sms kom, från Sofia, det hade emojis. En för kaffe, en för kaka och en för brasa. Masade mig till stora stugan. Brasan sprakade och kaffet stod varmt. Blev glad, den grå himlen gjorde sig bra i brasans sken. 

Vi började vänta på presskonferansen gällande regeringskrisen. En regeringskris vi helt missat. Eller snappat upp lite om. Men inte förstått vidden av. 10:45 skulle den dra igång. Om 20 minuter. Jag stövlade ner och tog ett dopp, Sofia tog ut sitt täcke till Soffan och drog det över sig. Hon somnade under radiosändningen och Statsministerns tal/förkunnande/förklaring/försvar. 

Therse kom, hon stannade ett dygn och några timmar. Vi två doppade oss i viken färgad av solnedgången. Rosa och blått och mörker, på himlen och i vattnet. Land som en mörk taggig kuliss runt oss. Sofia stod påklädd och såg på. 

Fredagen kom. Sofia åkte till jobbet i Övik. Therese och jag cyklade till byn, handlade sill och potatis. Cyklade upp till den gamla kyrkan. Hon blev överraskad. Över hur den såg ut. Hur medeltida och tung bland böljande kullar den stod. Högt över havet bland jordbrukad mark. Svarta kor som låg en bit bort. Vi cyklade hem. Therese tog ett skutt från bron runt huset, på ett sätt vi som varit där gjort varje sommar, ett naturligt skutt, för att få fart upp i backen. Men bron gav vika. Att huset inte är fullt av folk om somrarna gjorde sig påmint. Ett glömt hus. Oprioriterat. Undanskuffat. Senare, när det nästan var kväll, åkte Therese upp till Umeå och Sofia kom hem. På lördagen åkte Sofia och jag till Umeå.

Jeanne Moreau

Hon dog idag, hittades död i sitt hem, 89 år gammal. I Paris. Först filmrollen 1949, sista 2015. Jag har varit besatt av henne, sett en del av hennes filmer, inte alla, sett Hiss till Galgen, sett de älskande, sett natten, Jules och Jim,Bruden bar svart, Viva Maria. Sett andra också, filmer jag inte minns namnen på. En då hon är äldre, rödhårig och förförisk, klädd i svart och livar upp en liten torr grå by. Kanske en torr grå by i ett vardagsdaskigt England. När hon dykt upp i någon liten roll i någon rätt ny Hollywood film, hur jag dragit efter andan och velat att de jag sett filmen med ska förstå vem det är vi ser. Men de fattar oftast ingenting för hon är en megastjärna för filmnördar och jag har inte många sådana kring mig.

Såg en dokumentär om henne i mina tonår. När jag var nästan vuxen, kanske 16 år, kanske lite äldre. Det fanns klipp från intervjuer från alla tider. I en var hon så elegant,från 60-talet, som stilla, rökandes, håret såg kortklippt ut, eller var det bara välkammat och uppsatt. Hon talade seriöst med sin dova hesa röst. Den bilden har jag ibland i huvudet. De få gånger jag gjort en intervju. Så hoppas jag se ut och låta som hon gör i den. När jag fantiserar innan själva intervjun, står i duschen och tänker att imorgon ska jag sitta där, i tv eller via Skype eller på ett kafé och då tänker jag mig som Jeanne med en enkel mörk klänning, ett smalt pärlhalsband, fingrar som lugnt för en cigarett till och från munnen, rök sol blåses ut. Så blir det aldrig. Jag är jag. Inte Jeanne.

Har också haft en fix vid henne som platinablond. Hon är det i en film jag inte sett. Änglabukten. Det är inte den hårfärg hon passat bäst i. Den skaver lite. Lite mot hela henne. Skapar en obalans och lockelse. Har under åren sökt efter den filmen, sett dess trailers, googlat bilder ur den. Hört musiken. Men ännu inte sett. Filmen är svartvit, regisserad av Jacques Demy.  Hans fru, geniet Agnes Varda, var på plats under inspelningen, tog stillbilder, några i färg. Här kommer de.

Frukosten

Har börjat lyxa med frukosten. Croissanter. Nötcreme. Frukt. Och det goda kaffet. Kaffe gjort i min gamla espressokokare. Som får mitt kök att se 80-tals bohemiskt ut, kaffestänken runt plattan, den slitna lilla tingesten som står där, fläckig och skavd över den grå mjuka metallen. Inte mer behövs för 80-tals bohemen antar jag, inte enligt mig iaf.

Idag skivade jag en nektarin och klämde in i croissanten med nötcremen. Halvlåg i soffan. Lyssnade på fransk 60-tals pop. Lägenheten luktade av kaffet, av den nygräddade degen. Klappar lite på katterna som kommer förbi mig i soffan. Tyra gillar mina händer när de luktar kaffe, då gnider hon dem blöta av hennes saliv, väldigt intensivt, väldigt bedårande och lite skrämmande.

När jag ätit klart, spisade jag vidare i den franska 60-tals poppen, kände mig bra. Går för att borsta tänderna och ser T-shirten fladdra ut från kroppen, med brun kaffefläck mitt på, suckar något över hur klumpig jag är. Inne i badrummet, framför spegeln ser jag matresterna på min kind, nötcreme och croissantflarn.

Docksta del 1

Skriva om dagarna när min kompis var i Övik och jobbade. Med datorn uppfälld. En timer ställd. Skrivtimme. Badstund. Äta. Lyssna på ett Sommar. Läsa. Skriva. Bada. Äta. Rutin i ensamheten. Leka Bergman. 

Att skriva är att sitta vid datorn. Ibland bara att sitta framför den. Slå igång Photo Booth. 

Sista söndagen i Juli

Igår kom jag hem, en vecka borta, i mormors och morfars sommarstuga i Docksta. Idag låg jag bara. Nä, inte bara. Men det började bra. Vakna tidigt, dricka kaffe och äta Croassant. Lyssna på musik. Lyssna mycket på musik och särskilt två låtar.

Sandie Shaw Reviewing the Situation

Och

Jaqueline Taieb Le Coeur Au Bout Des Doigts

Inte bara de två, men ofta, ofta igen och igen samma låt tills jag bytt till den andra. Dansat runt. Lyssnat på dem med hörlurar. Mina stora röda. Legat ute och solat, läst. En stund med Tyra i koppel och hon betandes gräs. Sen in ingen och lyssna och dansa runt. Dricka vatten. Ut igen. Ligga och läsa i böckerna. Två böcker. Den ena är Tommy av och om Tommy Berggren. Läst okronologiskt. Sen börjat från början på Tone Schunnessons Tripprapporter.

En av gångerna då jag rest mig upp från solläge och gått in för vatten, musik, dansandet runt. Så ser jag just hur en ung man med långt hår och tatuerade smala armar ur en vit t-shirt passerar. Han ser ut att ha en hund i koppel, men hinner inte se hunden. Han har iaf registrerat att jag gått in, kanske följt mig med blicken, sett min baksida, mitt uppsatta hår, de tunna bikinibandet som knyts i nacken och på ryggen. Kanske såg han rumpan och bikinitrosans knytning på vardera höft, med lika tunna band. Jag fantiserar att han såg mig, att han tyckte att jag var fin. Jag tänker att han kanske var ute och gick med en mops eller en fralla.

Tar bilder med Photo Booth. Blanka ansiktet. Alltid läpparna isär. Visar brösten för spegeln. Ser om kroppen runt omkring fått färg. Ser ingen tydlig linje. Drar ner trosan, där syns det mer, tydligt ljusare under den lilla tyglappen.

Sen får solandet ett slut och jag blir lite dimmig. Kokar gröt. Cyklar iväg. Först för att handla på Ican nere på gatan, men cyklar vidare, ner mot stan, ner till älven. Där är folk, de ligger och solar och strosar. Dagen är varm och min T-shirt är typ gjord i plast. Äggulsgul stickad plast. Utan hål för vinden att ta sig igen. Svettas under den. Cyklar in bland husen igen, upp till Ålidhem. Där är folktomt igen. Torkar svetten från ansiktet, stora drag drar jag med händerna över varsinn ansiktshalva och nästan skakar bort det blöta från händerna. Köper frukt och nötcreme och bacon. Cyklar hem. Typ där är jag nu. Fast det har gått flera timmar sen dess. Inget har hänt. Ätit. Läst. Lyssnat på musik. Ska se något. På HBO kanske.

Holmön

Vi hade pratat om att åka till holmön, det var när våren höll på att bli sommar. Sen gick sommaren. Hon var borta, i Grekland, i Köping. Jag var i Barcelona, på Fårö. Jobbade däremellan. Sen kom denna vecka och vi bestämde att vi åker ut till Holmön på fredag.

Jag var så peppad, berättade för alla på jobbet att jag skulle dit, frågade om de varit där, kollade upp vädret. Vädret såg inte lovande ut. Grått och 13 grader hann bli sol och 15 grader i väderprognosen för fredagen.

Så brände vi iväg i hennes bil, parkerade den, väntade på färjan, folk stod redan i en prydlig kö när vi kom, i god tid, ca 40 minuter innan avfärd. En man i gula lysande kläder nickade åt oss, han hade en klickgrej i handen och så klev vi på. Vi gick upp på däck och lämnade ett småmulet fastland för ett soligt hav och en solig ö visade det sig.

Vi hyrde cyklar. Vi cyklade iväg, lite på måfå, lite utan plan. In i byn av röda hus och gårdar, in på en loppis i en lada, kanske ett skjul. Jag fann inget. Hon fann en Jeansoverall för 20 spänn. Sen cyklade vi så himla glada vidare, glada över hennes fynd, glada över solen som sken varm över oss. Cyklade på de små vägarna ut till en fyr. Vi sa hela tiden att allt var så fint, vi kunde inte säga annat, för det var allt vi var uppfyllda av. Denna ö, dess natur, dess bebyggelse, cyklarna och vinden och fåren i hagarna. De små enarna. Björkarna och rönnarna. De höga tallarna med raka stammar som dök upp när vi närmade oss havet.

Vi tittade på fyren. Sen gick vi en stig söder ut. Fortfarande så uppfyllda av allt vi såg att vi bara kunde prata om allt vi såg. Eller prata, vi berättade för varann vad vi såg eller så pekade vi på det och så att det var vackert/härligt/underbart. Stigen gick med havet på ena sidan. Ibland nära så det syntes, ibland svängde stigen av in i skogen. Ibland var marken dyig och kärrig, ibland stenig och torr och full av smultron. Massa smultron. en stressande mängd smultron faktiskt.

Vi kom till vårt mål, en vik där en kan bada som vi sett på en karta. Det var sand och stenar och en tall på en udde. Viken såg ut att ha dyig botten men den var fin och sandig och så fånigt långgrund att en stretade på och på och det blev aldrig djupare, inte förrän du var längst ut i viken. Hon badade naken och jag invigde min vita baddräkt. Hon klättrade upp på en stor sten och jag plaskade runt. Sen blev hon rädd att hon skulle rispa upp hela kroppen och särskilt rumpan när hon hasade sig ner. Men det gick bra.

Med smörgåsar i hand hoppade vi sedan runt i våra bikinis på den lilla udden. Vi fortsatte se och berätta vad vi såg. Havet som glittrade och de vita molnen som drog fram. Dofterna av växterna, av vattnet. Solen värmde oss. Ön var varm. Det var sommar ute på ön och in mot fastlandet såg vi de grå molnen ligga slukande lågt. Vi började gå tillbaka, vi cyklade runt lite till. In bland husen och ut på andra sidan. Längs en lång rak väg kantad av skog. En död huggorm i ett dike, några människor som fiskade under en bro. In i skogen för att se vattnet skogen skymde, något som såg ut och luktade som en sjö.

Så cyklade vi raskt tillbaka för cyklarna skulle lämnas kl 17. På affären köpte vi något att äta och fick tipset om var vi skulle sätta oss. En strand som var stenig och klippig och uppvärmd av solen och ännu varm. Vi åt vår mat, gravlax, camembert, rädisor, chips, päron, och trivdes gott i solen. Molnen från fastlandet kom krypande upp på oss, himlen blev religös med strimmor av sol ner i havet genom molnen. Luften blev genast kall. Vi sökte skydd i väntrummet nere i hamnen och klev sedan på båten. Nu stod vi först i kön. EN annan man i gult nickade åt oss att komma ombord och klickade för varje person som klev på.

Resan hem gungade färjan, hon höll sig fast i bordet och blundade ibland. Vi var så glada över dagen ute på ön där det varit sommar, där vi farit runt på de skraltiga cyklar vi hyrt. Där varje krök, varje nytt träd, sten, hage, gräs, känts som en spännande fantastisk upptäckt.

Cyklade till och från Ålidhem på lördagens förmiddag. Antingen är jag ute och rör mig tidig morgon, skyndar till jobbet innan kl 07:00, eller framåt eftermiddagen och kvällen. Aldrig på förmiddagen. Nu är det juli och stan är tom. Ålidhem särskilt tomt. Min gata som kantas av studentbostäder på ena sidan likaså. Solen sken och skuggorna var långa och svala.

solandet

Ligger på min uteplats då solen skiner och jag är hemma och ledig. Drömmer om solbrännan från år 2014.  Har solskyddsfaktor 15. Annars när jag är ute på utflykt, vid havet, skogen, upplängs älven, i en park i stan och inte kommer kunna söka skydd från solen inne i mitt hem har jag 30. Nåja. Jag blir uttråkad där jag ligger. Rastlös snarare. Läser bok, vänder på mig. Reser mig ungefär var 20 minut. Sätter mig upp, speglar mig i dörrens glas, reser mig, går till dörren, gör en liten blick snett bakåt över vänster axel och går in. Precis så gör jag varje gång. Som om jag övat in det.

I lördags luktade det gott kaffe varje gång jag kom in i mitt hem. Det retade mig att jag tänkte att det luktade just gott kaffe. Att jag inte tyckte det luktade plain vanligt kaffe. Utan att jag som någon medelklassmännska tyckte det luktade gott kaffe. I söndags var däremot doften av gott kaffe dränkt i doften av den kycklinggryta jag lagat på lördagskvällen.

frisyr

Har funderat på lugg, oj så jag funderat. Försökte övertyga de som varit emot, lyckats med en. Men ikväll klippte jag av en decimeter på längden istället.

Snorar, lite småförkyld. En hel avdelning på jobbet är förkyld, både de som bor och de som jobbar där. Snorade rätt friskt, det rinner, klar och vattnig. Snart, när förkylningen släpper blir det segt och slemmigt.

Tröjorna

Sommarn'

Så konstigt med sommar, den är underbar vissa stunder, för att sedan bara vara rastlöshet. Ingen ro. Vill att något ska hända, något stort, något spännande. Inte jobb och regniga dagar. Vill ha cykelturer till bad. Vänner. Men vännerna lämnar stan, drar på semesterresor och kvar är jag. Ändå har jag haft det bra, en resa till Barcelona i början av juni och en till Fårö i slutet av juni. En stund av att se in i dimmiga ögon under ruffsigt hår. Utflykter nerför älven och uppför älven på cykel. Bad i medelhavet, i bottenviken, från en strand på Fårö och i det strömma vattnet vid Baggböle. Men nu bara väntan och längtan och rastlösheten.  För sekunden något är över så vill jag ha mer. Och mer kommer, det gör det alltid. 

Anna, Sven och jag åkte till Barcelona. Vi var där från den 29/5 till tidigt på morgonen den 4/6. En av kvällarna, vi hade kommit ut sent och letade ett matställe. Jag hade en brun liten klänning, helt i stretch, med glänsande kopparstråk. Den är skön, lite slapp. Väldigt elegant, tycker jag. Men en vän, han som var med mig när jag köpte den, beklagade att den saknade midja och var formlös. 

Nåja, i den klänning, lite mer sminkad än till vardags, rätt slirig av bourbon, glad av sällskapet, strosande på Barcelonas små gator i den mörka varma natten bad jag att få ta några bloss av Svens cigg. Den han rökte. Bara något bloss. Han rökte riktigt smala ena, Vogue tror jag de hette. Jag tog några bloss, lämnade läppstiftsmärken, gav tillbaka. Sen tog jag några bloss på nästa också och så gjorde jag under resten av veckan.

Nu är jag en riktigt fånig rökare, drar inga halsbloss och vet inte riktigt hur jag ska hålla i cigaretten. Ibland hostar jag till, blir lite täppt i näsan. Men jag kämpade på, lät stinkpinnen ligga mellan mina fingrar, försökte låtsas som om jag gjorde det jämt, världsvan och fri, dekadent och obrydd och var mycket lycklig och glad.

Jag har en uteplats. Alla i mitt hus har en uteplats eller en balkong. Lägenheterna är små så det är många uteplatser och balkonger. På min skiner solen från morgon till ca kl 13:30 under sommaren. Det är då jag är på den. I början av våren är jag hastigt ute, vattnar växterna. Har en finlands vita ros i en kruka, den är spretig men levande och blommar varje år. Har en till Finlands vita ros, den kom förra året och verkar livlös. Har en ros till, en som aldrig blommat men vägrar ge upp. Vet inte hur den ser ut, om den är gul, rosa eller vit. Den har andra blad än den finska. Förra sommaren gav jag upp den, slängde rosen ur sin kruka och gav dess plats till den nya finska vita. Men när jag såg hur den slängda rosen låg där med rötterna bara från jord, spretande och långa, på plattorna på uteplatsen fick jag ont i magen och planterade den igen, fast i en sämre kruka, en mindre. Denna vår är det iaf den rosen som lever och kanske inte rosen som fick dess plats.

Har en tuja också. Den köpte jag förra året. Var glad över den, den fick en stor svart och ful plåtkruka, men det var en billig kruka och det jag hade råd med. Den stod grön hela vintern, också i början va våren, sen kom de kalla nätterna, snön som föll långt in i maj, minusgrader. Nu är den torrgul längst ut i barren och de lossnar lätt. Har vattnat. Kanske för mycket, kanske ruttnar den. Men då borde den inte vara torr, eller . . Vet inget om tujor, hur de ska behandlas och vårdas. Ska googla sen. Tuja.

Jag är alltid lite hukande och spänd på uteplatsen. När värmen kommer på riktigt kryper jag ut i luftiga kläder som jag kryper ut för att lägga mig platt i bikini på filtar och kuddar jag krypet ut med. Sen ligger jag där, drömmer om färg, hoppas att ingen ser på mig från det stora huset mitt emot. Ett hus fullt av studenter, så varje fönster är en liten lägenhet. På sommaren är det halvtomt, det är uppskattat av mig, då känner jag mig mindre sedd.

Tar ibland med mig katterna ut, i koppel, kryper ut med dem i min famn, de kryper ofta lite platt mot marken, obekväma med kopplet och alla ljud och vindar och växter och insekter.

Blir aldrig riktigt bekväm där ute, varje rörelse, varje rastlöshet i mig blir starkare, risken att vara iaktagen, att någon känner mig enbart från vad den ser av mig där ute. Kanske tänker: Nu kryper hon ut igen.

Igår skjutsade jag min syster på cykeln, vi for från Avion, ett stort köpcentrum just innan fält med kor som betar, mot mormors äldreboende, genom ett villaområde vi inte känner till. Vägarna var sopade från vinterns grus, snön borta, allt var rent och grått, husen grå, vägen grå, gräset grått, himlen grå. Det var en blek sol genom moln, inga skuggor, alldeles folktomt. Vi vinglade fram, sick sack i gatnätet, kom fram. Vi var hos mormor en stund, kanske en timme. Sen fortsatte vi på min cykel in till stan där min syster skulle hoppa på en buss hem till sig och jag fortsatte hem till mig.

I en backe hoppade min kedja, den visade sig trasig. Men då var jag så glad att det inte gjorde så mycket. 

Idag fick jag därför ta bussen till min bror, idag var det sol, grått och små snöflingor om vartannat. Jag lekte med mina syskonbarn, drack kaffe och sa inte så mycket. Sen tog jag bussen hem. Åter nysopade gator, gråa, dammigt och folktomt. Såg en ung tjej som skjutsade en kille på cykeln,  de hade jeansjackor båda två. Han rökte och var välkammad, som James Dean.  Han hoppade av och log mot henne, gick därifrån. Hans jeansjacka var också lite James Dean, hennes större, som 80-tal fast sålt på typ monki.

Jeansjacka var/är ett vårtecken, när ens klasskamrater tog fram sina, när jag hade min. Fast min var inte så fin, den var i strechigt material, något som försökte se ut som denim. Den var mörk och blev fult sliten, inte snyggt sliten som jeans blir slitet, utan som strechjeans blir slitna. Jag hade den länge, trots tappade knappar. Så jävla ful. Om våren kom den fram. Jag var nog 20 när jag köpte den, våren 1999 antar jag. H&M. Hade den iaf två år senare, sen byttes den ut mot en grå kort läderjacka, med stor 70-talskrage, trasig dragkedja och bred mudd i midjan. Köpt på Erikshjälpen. Det var en fantastisk jacka. 

Bussen fortsatte, lämnade de unga på cykeln bakom sig. Jag ville ha luft och gick av vid lasarettet, strosade, drev, runt, sakta, såg mig om som jag inte sett området förr, fast jag sett det tusentals gånger, gick in på universitetsbiblioteket, ner i magasinen, såg på böcker, sökte inget speciellt, bläddrade i Hedda Hoppers biografi The Whole Truth And Nothing But. Lånade den inte, drev vidare ut, allt var ljust, så där jämngrått nu, folktomt, som en öken för att allt har samma färg, himmel och mark och hus och träd och allt tycks vara utan liv. Gick in på Ica, där var det liv, till och med kö, folk handlade saker i färgglada förpackningar, skyltar som lyste rött, förpackningar i grönt och vitt, gult och rött, juicer, godis och frukter. Handlade en ost och pingvinstänger pga erbjudande om fem för femton kr. Hade egentligen inte råd. 

Nu var jag redo att gå hem.

Det var slutet av sommaren, nätterna hade fått en stund mörker. En som var i gänget jag var ute med sa att vårt möte var som i en film. Hon sa att han och jag passerade varann, vänder oss om, går mot varann, börjar kyssas, att jag tog hans hand och vi gick därifrån.

Det var som att det året, den period som slutande den här natten, hade varit en slutspurt, jag hade hånglat, legat i, legat runt. Den morgonen hade en annan främmande man lämnat min säng efter ett två dagars långt one-night-stand, nu var en ny på väg dit.

Jag var 27, blonderad, brun-utan-solad, lösögonfransar och en stickande juicy tube på mina läppar. Han var 21, på besök i stan visade det sig, i ljus kavaj, smala byxor, smal slips och med en äkta djup bränna.

Ute på torget börjar vi prata, han och jag. Han frågar mest om min röst. Frågar om jag varit sjuk nyss. Jag säger att det har jag inte. Full var jag och hade glömt att jag i början av veckan snorat och hostat mig hes.

Vi fortsätter till en park. Han släpper inte min röst, min längd. Han fiskar och jag vet vad han fiskar efter och har bara ingen lust att just han ska veta. Han har inte med det att göra. Så jag låter min axelbandslösa topp bara fortsätta glida ner under brösten. De ploppar fram, jag drar upp toppen när jag förstått att han sett.

Vi fortsätter, nu ljusnar natten. Mitt hem är målet. Jag är så trött så jag lägger mig på trottoaren ett tag. Han föreslår att vi ska gå hem till hans kompis. Det vill inte jag.

Vi hamnar nakna i min säng i dunklet bakom mina köttrosa gardiner. Han för in sina fingrar i mig och blir arg, håller kvar dem, håller fast mig. Han frågar vad det är. Jag har fått en svullnad i mitt underliv, svällkroppar som kommit tillbaka, som ställer till det, som gör mig trång och är en påminnelse om det könsorgan jag aldrig velat ha. Jag svarar att det är inget. Att jag inte vill fortsätta. Jag säger att han gör mig obekväm. Att vi kan sova istället. Så vi ligger där i mörkret och snart är vi igång igen och hans fingrar sticks in i mig. Den här gången håller han fast mig hårdare, skriker. Vad fan är det här? Jag säger som det är, att jag gjort en könskorrigering en massa år tidigare. Han håller fortfarande fast mig, han är stark och vältränad, längre än mig. Har vackra muskulösa fotbollspelarlår, för det är det han har gjort, spelat fotboll.

Han förklarat att jag lurat honom. Jag säger att det har jag inte alls. Jag säger att det hade han inget med att göra. Jag säger att han inte ens bor här, att han bara ville ligga och det var inte som att vi skulle skaffa barn ihop. Han säger att det inte är samma sak, att jag ändå lurat honom. Han är arg och jag gör mig liten, kryper ihop, klämmer fram några torra tårar. Jag är inte ledsen eller rädd. Inte än. Nu vill jag bara ta mig ur situationen. Han är inte redo att gå. Han klär på sig, jag tvättar av sminket. Nu är jag naken och blottad framför honom. Han är påklädd.  Han reser sig för att gå, ska säga hejdå. Han ser på min rumpa, för jag ligger på magen. Han ler, säger att han är trött, att han kanske lägger sig brevid mig. Där ligger han, sträcker ut sin hand och griper om min ena skinka. Han säger: den känns inte som en killrumpa. Jag säger att nej, den är ju inte det.

Vi börjar ha sex. Lampan är tänd, han är så vacker, han ligger där på rygg, med sina musuklösa ben brett i sär, han är vit där badbyxor brukar sitta. Jag har hans kuk i munnen, hans läppar kröker sig. Jag håller på att spricka av kåthet och jag faller ur sängen. Han skrattar och jag försöker låtsas som inget hänt. Han kommer över mitt ansikte och hämtar sedan toapapper så jag kan torka bort det.

Vi sover i min lilla säng, vaknar tidigt båda två, ser ut på den grå dagen, bodde fint då, hade värsta utsikten, älv och hustak med stadskyrkan tronade i horisonten. Han går, vi kramar varann.

Singel igen

I december 2015 blev jag singel igen. Det var inte så att jag gick från ett långt förhållande, utan jag kom från år som nucka. I början var nuckskapet självvalt, sen blev det en vana. Men hösten 2015 blev jag sjukskriven och fick efter tre veckor mer energi och med mer enegi kommer mod. För mod kräver ork. Att jag också var tvungen att uppdatera min mobil för att kunna skaffa försäkringskassans app hjälpte till. Med den uppdaterade mobilen kom tinder in i mitt liv och med tinder kom män, flört och sex.

Idag tog jag en omväg hem efter jobbet. Solen sken, snön gnistrade och kl var två. Gick ner mot älven, där var det krångligt och förvirrande, vägbyggen och avstängningar som gjorde att vägen blev en annan. Framför mig dyker han upp, en man jag dejtade i våras. Han var rar och trevlig och nästan helt oförställd. Men vi blev inte kära i varandra och det enda som var sårat i mig var mitt ego när det rätt fort tog slut.

Nu gick han där framför mig, framåtlutad och i hast. När jag beskrev honom för mina vänner då i våras, då vi dejtade, sa jag att han såg ut som en attraktiv apman. Något med öronen, bettet, de glada ögonen. Nu hade han vantar som förlängde hans armar, kanske hängde de långt ut på handen, eller var förstora, som gav ett nytt apdrag till honom.

Han såg mig inte, han hade bråttom. Jag försökte skynda ikapp, men han ilade på. Efter att själv ilat på bakom honom började jag fundera på om jag var i skick att bli sedd av honom. Trött efter arbetshelgen, lite sömn tre nätter i rad, lite mosig, rätt blank, smink som blivit kladd efter dagens slit, klädd i de gråa mjukisbyxor, gråa hoodie, röda jackan från 70-talet, ica maxi versionen av timberlands, noppig mössa och solglasögon som lämnar röda märken vid näsroten och får mina djupt sittande ögon att se ut att sitta ännu djupare.

Nu var det så att just där, då jag kommit fram till att jag inte ville bli sedd av honom, där fanns ingen väg att svänga av på. Jag hade andan i halsen av tanken på att han skulle vända sig om. Jag sackade efter, han pinnade på, vi fick längre och längre mellan oss, han kom till ett vägskäl, risken att han svänger och ser mig när han ser sig om ökade. Men han pinnade vidare rakt fram, såg sig aldrig om jag jag svängde äntligen ner till älven.