Idag tog jag en omväg hem efter jobbet. Solen sken, snön gnistrade och kl var två. Gick ner mot älven, där var det krångligt och förvirrande, vägbyggen och avstängningar som gjorde att vägen blev en annan. Framför mig dyker han upp, en man jag dejtade i våras. Han var rar och trevlig och nästan helt oförställd. Men vi blev inte kära i varandra och det enda som var sårat i mig var mitt ego när det rätt fort tog slut.

Nu gick han där framför mig, framåtlutad och i hast. När jag beskrev honom för mina vänner då i våras, då vi dejtade, sa jag att han såg ut som en attraktiv apman. Något med öronen, bettet, de glada ögonen. Nu hade han vantar som förlängde hans armar, kanske hängde de långt ut på handen, eller var förstora, som gav ett nytt apdrag till honom.

Han såg mig inte, han hade bråttom. Jag försökte skynda ikapp, men han ilade på. Efter att själv ilat på bakom honom började jag fundera på om jag var i skick att bli sedd av honom. Trött efter arbetshelgen, lite sömn tre nätter i rad, lite mosig, rätt blank, smink som blivit kladd efter dagens slit, klädd i de gråa mjukisbyxor, gråa hoodie, röda jackan från 70-talet, ica maxi versionen av timberlands, noppig mössa och solglasögon som lämnar röda märken vid näsroten och får mina djupt sittande ögon att se ut att sitta ännu djupare.

Nu var det så att just där, då jag kommit fram till att jag inte ville bli sedd av honom, där fanns ingen väg att svänga av på. Jag hade andan i halsen av tanken på att han skulle vända sig om. Jag sackade efter, han pinnade på, vi fick längre och längre mellan oss, han kom till ett vägskäl, risken att han svänger och ser mig när han ser sig om ökade. Men han pinnade vidare rakt fram, såg sig aldrig om jag jag svängde äntligen ner till älven.