Jag städade förr. En tid i mitt liv. Varje vecka. Dammtorka. Spraya något på köksluckorna och torka av. Dammsuga. Våttorka golvet med såpa. En gång i veckan. Det var ljuvligt. På riktigt väldigt ljuvligt. Som en belöning när allt luktade såpa. Under den här tiden så gjorde jag en film också. Skrev. Regisserade och spelade i en lite skräckfilm. 4 minuter och 30 sekunder blev den.Den snurrade i mitt huvud om dagarna. Jag var på väg kändes det som och mitt hem var rent. Jag träffade män. En nästan lite seriöst.
Idag har jag varit här inne, i min lägenhet. Planen var att städa och att packa. Har istället passivt andats min luft flera gånger om. Min kropps fukt. Katternas andedräkter. I mitt hår, på min hud, ner i mina porer och så ut igen. In och ut ur mina lungor. Inte vädrat, fast det vore så lätt gjort. Som ett ok har jag låtit packningen och städningen hänga över mig.
Men så städade jag. Köksskåpen. Disken. Dammsög golvet. Våttorkade golvet. Ut med återvinningen. Med plasten, kartongen, plåten och glasen. Ner till Ica för att köpa morgondagens matsäck inför tågresan. Då slår det mig, hur jag måste lukta, en dag instängd i mig, andandes in mig, om och om igen. Min lukt som bara måste ha koncentrerats. Tar ett tuggummi, strong mentol, och hoppas det ska kirra ev odörer, lätta upp det hela, bjuda på en mun av fräschör.
Så nu återstår bara själva packandet . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar