Var i Docksta. I mormor och morfars sommarhus. Det är ett vanligt sommarhus, litet och behändigt och murrigt. Mycket trä och en fantastisk utsikt. Det finns två mindre hus på tomten. Ett rött, där jag sover och ett grönt en bit upp i backen bakom huset, där sover igen. Jag är här med min vän Sofia. Min morfar är död sedan december 2011 och min mormor bor nu på hem. Hon har blivit dement. Hon var här tidigare i sommars med min moster och hennes snubbe. Det är två år sen mormor var här själv, då kom hemtjänsten några gånger per dag. Förra sommaren var hon här några veckor, min mamma körde ner henne, mina mostrar tog någon vecka var. Jag var här några dar. Mormor hade då varit förvirrad på mornarna, irrat till granne och inte vetat var hon var och vilka det var som sov där. Så mina mostrar hade fått gå upp tidigt, hinna upp just före henne.
Nu är jag här med min vän. Hon har ingen relation till huset, till min mormor eller min morfar. Hon flyttar osentimental på grejer, så det blir mer praktiskt. Hon ställer undan något som annars alltid ställts fram och hon ställer det på platser det aldrig stått. Små saker, små saker tillfälligt förflyttade, för jag flyttar sedan tillbaka dem. Saknar mormor. Vill att hennes ordning ska råda. Att jag inte bara väller in med mitt naturliga slaffs. Mormor var inte slafsig. Hon hade ordning. Hon strök och tvättade lusten ur saker, en la inte fötterna på bordet, en borstade tänderna utanför badrummet först då hon och morfar insett att en skötte sig på andra plan. Det här var mormor och morfars ställe, hus de byggt på en tomt de köpt. De åkte varje sommar upp till hemtrakterna, de bodde i Jakobsberg och var om somrarna i Vargträsk och Fredrika i södra Lappland. När de passerade höga kusten drömde de om en stuga här och en dag fick de tips om en tomt. 1973 började de bygga. Sen var de här alla somrar. Som pensionärer från maj till slutet av september.
Jag var mycket här med dom. Från sena tonåren till det att mormor slutade vara här själv. Jag cyklade runt på de gamla cyklarna, gjorde ärenden ner till samhället. Gick promenader och dagdrömde, försökte hjälpa till. Ofta var jag inte till någon hjälp. Någon gång följde någon vän med, Carolina eller Mysan. När mina systrar blev tonåringar åkte vi tre hit ihop. Vi kom med bussen och gick genom skogen, för nu var morfar dålig och envisades med att köra bil, fast det kändes som en stor fara, för honom och andra och vi sa att vi gillade att gå vägen, den 30 minuter långa vandringen genom skogen på grusvägar med packning, att det hörde till. Vi sjöng sånger, gamla fåniga rara sånger. Första sommaren blev det All I do is dream of you, från Singing in the rain. Den nynnade vi på alla somrar, men försökt hitta andra, utöka vår repetoar för våra promenader till och från bussen.
En gång var vägen helt förändrad. Skogen nerhuggen och ett fult kalhygge utplånade stigarna och förändrade promenaden från samhället till stugan. Men bortom kallhygget fanns nu en vacker utsikt. Hela viken och höjderna kring den. Dessa höjder. Berg som reser sig. Stupen, tallarna, skogarna. De rosa klipporna. Morfar sa att viken är så djup att Umeås högsta hotell, en då femton våningar hög byggnad, skulle kunna stå på vikens botten och ändå inte nå upp till ytan. Det kan stämma. För när du badar är det långgrunt, beroende på år och dess olika vattenhöjder når dig vattnet till mitten på låret ( i år) eller till just ovanför muttan. Där i det grunda är vattnet ljust grönt, blekt grönt, svagt grönt. Dina ben ser livlöst gröna ut under ytan, när du höjer dem över vatten ser du att de är röda av kylan. Sen kommer mörkret, där branten kommer. Störtande ner i djupt läskigt gråblått.
När vi bestämde vår resa, när Sofia hörde av sig, ett jobb hon fått i Övik, pendla från här till dit, ca 4 mil. När hon jobbar så leker jag Bergman tänkte jag. Uppstyrd. Rutiner i Ensamheten. Skriva. Bada. Sola. Äta. Se en film om dagen. Läsa. Lyssna på ett sommar i p1. Så funkade det första dagen. Sen tog Sofias förkylning i lite igen, hon blev hemma från jobbet.
Här är jag nu. Med min till stället osentimentala vän. Andra gången här utan mormor. Bara jag och en vän. Var här med kusinerna i höstas, ljuva varma septemberdagar. Men nu jag och Sofia. Vi säger inte så mycket. Bad. Sol. Äta. Cykla till byn. Handla mat. Cykla hem. Dricka kaffe. Äta mat. Disken. Hon bakade en kaka. Vi såg en film. The Spiralstaircase. The Spiral Staircase. The Spiral Stair Case. En rysare från 1940-talet. En eftermiddag blir kväll och stormen kommer och natten. EN man som hatar kvinnor och hans offer, hans tilltänkta offer en stum hjältinna och hans förgörare. Tre olika kvinnor. Tända ljus, lågor som fladdrar, släcks i draget, ett stort gammalt hus. En vit bulldogg. Så var filmen. Jag tyckte den var spännande. Hon, min vän, sa inget om den.
Andra dagen då Sofia är hemma från jobbet. Vaknade och försökte tyda om det fanns sol bakom rullgardinerna. Trodde nog att några solstrålar silade fram, sken mellan moln. Så tolkade jag det ljus som fanns där bakom. Reste mig upp, drog upp gardin och där var mörkt. Sollöst. Tjocka moln. Kröp ner i sängen igen. Fick ett sms att Therese börjat sin resa upp, kommer hit under eftermiddagen. Kändes lite lättare, men blev kvar i sängen. Nästa sms kom, från Sofia, det hade emojis. En för kaffe, en för kaka och en för brasa. Masade mig till stora stugan. Brasan sprakade och kaffet stod varmt. Blev glad, den grå himlen gjorde sig bra i brasans sken.
Vi började vänta på presskonferansen gällande regeringskrisen. En regeringskris vi helt missat. Eller snappat upp lite om. Men inte förstått vidden av. 10:45 skulle den dra igång. Om 20 minuter. Jag stövlade ner och tog ett dopp, Sofia tog ut sitt täcke till Soffan och drog det över sig. Hon somnade under radiosändningen och Statsministerns tal/förkunnande/förklaring/försvar.
Therse kom, hon stannade ett dygn och några timmar. Vi två doppade oss i viken färgad av solnedgången. Rosa och blått och mörker, på himlen och i vattnet. Land som en mörk taggig kuliss runt oss. Sofia stod påklädd och såg på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar