Jag har en uteplats. Alla i mitt hus har en uteplats eller en balkong. Lägenheterna är små så det är många uteplatser och balkonger. På min skiner solen från morgon till ca kl 13:30 under sommaren. Det är då jag är på den. I början av våren är jag hastigt ute, vattnar växterna. Har en finlands vita ros i en kruka, den är spretig men levande och blommar varje år. Har en till Finlands vita ros, den kom förra året och verkar livlös. Har en ros till, en som aldrig blommat men vägrar ge upp. Vet inte hur den ser ut, om den är gul, rosa eller vit. Den har andra blad än den finska. Förra sommaren gav jag upp den, slängde rosen ur sin kruka och gav dess plats till den nya finska vita. Men när jag såg hur den slängda rosen låg där med rötterna bara från jord, spretande och långa, på plattorna på uteplatsen fick jag ont i magen och planterade den igen, fast i en sämre kruka, en mindre. Denna vår är det iaf den rosen som lever och kanske inte rosen som fick dess plats.

Har en tuja också. Den köpte jag förra året. Var glad över den, den fick en stor svart och ful plåtkruka, men det var en billig kruka och det jag hade råd med. Den stod grön hela vintern, också i början va våren, sen kom de kalla nätterna, snön som föll långt in i maj, minusgrader. Nu är den torrgul längst ut i barren och de lossnar lätt. Har vattnat. Kanske för mycket, kanske ruttnar den. Men då borde den inte vara torr, eller . . Vet inget om tujor, hur de ska behandlas och vårdas. Ska googla sen. Tuja.

Jag är alltid lite hukande och spänd på uteplatsen. När värmen kommer på riktigt kryper jag ut i luftiga kläder som jag kryper ut för att lägga mig platt i bikini på filtar och kuddar jag krypet ut med. Sen ligger jag där, drömmer om färg, hoppas att ingen ser på mig från det stora huset mitt emot. Ett hus fullt av studenter, så varje fönster är en liten lägenhet. På sommaren är det halvtomt, det är uppskattat av mig, då känner jag mig mindre sedd.

Tar ibland med mig katterna ut, i koppel, kryper ut med dem i min famn, de kryper ofta lite platt mot marken, obekväma med kopplet och alla ljud och vindar och växter och insekter.

Blir aldrig riktigt bekväm där ute, varje rörelse, varje rastlöshet i mig blir starkare, risken att vara iaktagen, att någon känner mig enbart från vad den ser av mig där ute. Kanske tänker: Nu kryper hon ut igen.