Jeanne Moreau

Hon dog idag, hittades död i sitt hem, 89 år gammal. I Paris. Först filmrollen 1949, sista 2015. Jag har varit besatt av henne, sett en del av hennes filmer, inte alla, sett Hiss till Galgen, sett de älskande, sett natten, Jules och Jim,Bruden bar svart, Viva Maria. Sett andra också, filmer jag inte minns namnen på. En då hon är äldre, rödhårig och förförisk, klädd i svart och livar upp en liten torr grå by. Kanske en torr grå by i ett vardagsdaskigt England. När hon dykt upp i någon liten roll i någon rätt ny Hollywood film, hur jag dragit efter andan och velat att de jag sett filmen med ska förstå vem det är vi ser. Men de fattar oftast ingenting för hon är en megastjärna för filmnördar och jag har inte många sådana kring mig.

Såg en dokumentär om henne i mina tonår. När jag var nästan vuxen, kanske 16 år, kanske lite äldre. Det fanns klipp från intervjuer från alla tider. I en var hon så elegant,från 60-talet, som stilla, rökandes, håret såg kortklippt ut, eller var det bara välkammat och uppsatt. Hon talade seriöst med sin dova hesa röst. Den bilden har jag ibland i huvudet. De få gånger jag gjort en intervju. Så hoppas jag se ut och låta som hon gör i den. När jag fantiserar innan själva intervjun, står i duschen och tänker att imorgon ska jag sitta där, i tv eller via Skype eller på ett kafé och då tänker jag mig som Jeanne med en enkel mörk klänning, ett smalt pärlhalsband, fingrar som lugnt för en cigarett till och från munnen, rök sol blåses ut. Så blir det aldrig. Jag är jag. Inte Jeanne.

Har också haft en fix vid henne som platinablond. Hon är det i en film jag inte sett. Änglabukten. Det är inte den hårfärg hon passat bäst i. Den skaver lite. Lite mot hela henne. Skapar en obalans och lockelse. Har under åren sökt efter den filmen, sett dess trailers, googlat bilder ur den. Hört musiken. Men ännu inte sett. Filmen är svartvit, regisserad av Jacques Demy.  Hans fru, geniet Agnes Varda, var på plats under inspelningen, tog stillbilder, några i färg. Här kommer de.