När jag kommer är min moster och hennes man här. Min kusin är också här. De är solbruna. Djupt solbruna. Det är ingen hejd i de pigment de har. Osminkat rena, med slanka kroppar och dessa långa solupphånglade lemmar. Mornarna är långsamma, någon dricker te, andra äter lite frukost, då börjar den som nyss drack te äta frukost och de som åt lite frukost tidigare börjar dricka kaffe när den som druckit te nu ätit klart sin frukost. Sen samlas grejer ihop och läggs i en korg. Filtar och dynor att ligga på. Vatten i en flaska. Alla plockar också på sig sina badkläder, lite varmare kläder, någon bok, solskydd m.m. Det här tar lång tid. Helt ärligt tar det orimligt lång tid. När alla är klara och samlade så börjar vi fyra gå i trupp över ängen, genom skogen, först kommer en stor ek, sen höga bladträd, som är som tunna pelare rakt upp i skyn med ett fluffigt ljusgrönt tak seglande över oss, efter kanske femtio meter blir det tallar, stora knotiga tallar, där syns havet. Där finns en klippa vi lägger oss på. En ser öar överallt runt sig. Det ser ut som en liten sjö, men fullt av båtar. Segelbåtar som sakta kryssar fram, andra som slappt glider med vinden, motorbåtar som fräser eller lunkar fram. En och annan färja. Det är i färjans vågor vi, min kusin och jag, vill bada. Bli översköljda, omkullkastande, uppslukade av. Det är höjdpunkten. En dag har vi högläsning på klippan. Jag läser rysarnoveller för de andra. En om ett lotteri, en som vi inte förstår.
Min kusin är 30. Jag är 38. Vi blir som barn ihop. Rusar runt, skrattar, leker. Ja, vi leker. Cyklar iväg på äventyr om cyklar finns, eller som här badar i svallvågorna efter färjor. Vi somnar när mat lagas, vi sover bredvid varann och pratar den tidiga natten fram. Men igår åkte hon in till land med sin pappa, hennes mamma och jag är kvar på ön. Senare i eftermiddag kommer hennes son med sin familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar