Inskolningen.

Hade en inskolning i natt. Han skammade mig för att jag inte visste vem Sun Zi var och sen lästa han nästan inget i boken han hade med sig: Krigskonsten av Sun Zi.

Krigskonsten läser en om en vill lära sig hur en ska tänka för att få övertaget, typ världsledare har läst och lärt av den. Så sa inskolningen till mig. Han tyckte det var konstigt att jag som är över 40 inte har hört talas om denna Sun Zi. Han sa det mer än en gång. Han tyckte jag skulle läsa boken och lära av den.

För vem sa jag och slog ut med armarna. Här är jag ju ensam och de vänner jag har runt mig ser jag inte som fiender jag måste få övertaget över. Sen undrade jag vad som händer om båda parter läst och lärt av Sun Zi. Om båda blivit mästare i övertag och bara ägnar sig åt att förutspå motståndarens tankebanor. Men inskolningen hade inget svar på det. Han hade bara kommit några sidor än, vad jag såg, så det fanns mycket kvar att läsa och lära.

Inskolningen pratade också om anime och om de olika mjukisar han har. Jag är mycket förtjust i män i mjukisar. Särskilt de grå och inskolningen var en vacker ung man. Men mitt huvud var sönderpratat. Som att mina öron kippat efter tystnad men aldrig fått det. Så tanken på honom i grå mjukisar i olika modeller var inget som kittlade, vilket självklart inte var hans syfte med att berätta om dem. Minns inte varför han beskrev dem så noga, vad som utlöst denna av alla utläggningar.

Natten tog slut timmar innan solen gått upp. Vårt pass var över. Hans ögon tindrade piggt, hans hy hade ännu lyster. Jag såg mig i mobilen, såg de trötta ögonen, påsarna under dem, denna blekhet som liksom är matt fast hyn är glansig. Jag började gå hem. Stannade och tog ett par selfies efter att jag gått, fått igång blodet, sprungit upp för en trapp så hyn blossade subtilt. Himlen lyste blå över mig. Hemma ångrade jag att jag inte fotat även någon vy. Inte bara bilder på mig hade varit kul att lägga ut här. Det får bli en annan gång.

Till och från jobbet kläderna.

Skrev om dem tidigare, liknade dem med vad gubben i huset i skogen i inlandet bär när han sjunger på dialekt ingen modern människa förstår, liknade dem med det barnet under 13 år bär när det riskerar att bli mobbat. Iofs hårt. Hårt mot barnet. Jag tar tillbaka det.

Termostövlar har jag lärt mig att de heter, de stora varma skor jag har. Att stoppa fötterna i dem känns som att lägga kroppen i sängen efter en hård dag då en aldrig fått vila. Att gå i dem är en annan femma. Det är som att jag nu lärt mig tekniken, att inte röra fotleden, att allt sitter i knäts schvung. Kanske höftens också. Finns en risk att mina vader inte används alls, att de bara är stadigt förpackade och inne i värmen i termostöveln förtvinar och blir ännu smalare.

Fågeln.

Har lagt mig i sängen, vet att jag borde sova. Solen ligger lågt, skiner in mellan husen på andra sidan gatan i tunna varma strimmor i mitt hem. Har särat på gardinerna så de stackars växterna ska få ljus.

Ser på Bachelor, avsnitt på avsnitt. Tänker att jag borde stänga av och somna eller resa mig och dammsuga.

Så dyker den ner. Ser den ovanför datorn, när min blick bara fastnat i grumligt seende bortanför skärmen och Simon, Felix och de underbara flickorna. En vit mås. Den flyger utanför fönstret, mitt ovanför gatan.  Mitt i solen och den vita kroppen ser varmt gul ut mot husväggen mittemot som ligger i blågråskugga. Den stiger igen och försvinner ur mitt synfält.

tidig morgon.

Vaknar redan klockan fyra. Hade kunnat somna om, men vill inte. Bakar scones. Ser klart en film jag sett förut. We're the Millers. Äter mina scones och dricker kaffe. Klockan är 7:13 och när jag ser ut genom fönstret ser jag inte ut. Svart bakom glaset och alla små nosavtryck och katthår som kletat sig fast på fönstret syns i mina lampors sken.

Så mycket jag vill göra idag. Städa, julpynta, skriva en projektbeskrivning, skicka referensbilder, handla.

Skymning.

Jag ligger i min soffa. Vaknade trött. Antagligen för att jag misskötte vilan igår. Idag ska jag ut och äta med vänner. Samlar mig. Samlar mig för duschen innan. Vill föna håret så jag blir snygg.

Det är nästan så jag tror att jag sover här i soffan. Att kroppen och tanken gav vika en stund. Att jag med ögonen öppna gav mig in i slummern. Skakar till för att bryta kraftlösheten. Klockaradion sätter igång. Kl har blivit 14. Reser mig för att stänga av, ser ut på dagen som aldrig blev ljus och luften tycks smutsig och aprikos. Det blöta i asfalten, den grå snön, glöder av himlens färg.

Slår av klockradion och lägger mig åter i soffan.

Blondish.

Igår såg jag blond ut. Kanske är jag blond. Inte klätt mig fint på iaf fyra dagar. Kläder att svettas i på väg till arbetet, arbetskläder, kläder som är mjuka mot kroppen här hemma, nattskjorta. Igår gick jag ner på stan i min gräddvita dunjacka, i tajta jeans och med rosa glansiga läppar. Hade fönat håret och sen moistat upp det med hårolja. En man på Ica passerade mig och väste något. Vet inte vad. Något med S och sch:ljud. Sen bestämde jag att han väst Sexy. Schexy. Vad vet jag. Iaf sa jag till Johannes att han väst sexy och att jag känt mig snygg. Hoppas det inte var något elakt. Något nedsättande eller hatiskt.

Hemma drog jag på mig en klänning köpt våren 2013. När jag var Mia Farrow-kort i håret och tunn i kroppen. På kupan med Leopold. Han tyckte den var oformlig. Jag tyckte den var fin. Sen hade jag den i september det året på en film festival i Lissabon. Mina ben hade blivit bruna och jag sprang i mitt korta snagg runt i den varma mörka natten på festen vid ett stort torg med en pampig staty nere vid hamnen.

En vår, när marken är kal efter snön, när nätterna är korta och ljusa. På en fest på Konsthögskolan. Sparade då ut håret. Hade klänningen, höga klackar, svarta strumpbyxor och ett skärp i midjan. Flörtade med Tage. Inte för att jag var peppad, var inte heller opeppad men luften mellan oss saknade laddning trots hans fina ådror på armarna, ville väl att något skulle hända. Christer och jag hamnade ute i den grå gryningen, han rökte och jag hängde över en cykel för att lasta av från klackarna. När morgonen kom åkte vi hem.

Hade den när vänner och jag åkte till Barcelona 2017. Rökte cigg som ett barn som leker vuxen. Nu kurvigare och fullare men åter i klänningen under varma mörka nätter.

Nu är jag ännu kurvigare, en mjuk lite mage har kommit, rumpan dallrar så lätt vid rörelse. La mig på sängen och fotade. Mitt hår lyste blont i mörkret. Oljan hade gett glans.

Mörker och nerkyld no.2

Tar potatisen från plattan. Ställer stekpannan på den varma plattan, häller i olja. Låter det värmas upp inför köttbullarna. Börjar mosa potatisen, tar fram grädden. Grädden i toppen har tjocknat och bildar ett lock. Locket släpper och grädden väller ner över potatisen. Rör ihop i hopp om att det ska tjockna. Från stekpannan på den varma plattan kommer ett fräs. Ångan från potatiskoket har samlats i fläktkåpan och droppar ner i den heta oljan. Jag lägger i köttbullarna. Vänder mig åter till potatismoset och moset tjocknar ju mer jag stompar runt med stomparn. Tar morötterna i min hand och börjar skala. De kylskåpskalla morötterna får mina frusna händer att värka. Miss Jones sitter på mattan under bordet. Hon ser på, hon jamar hoppfullt när jag ser mot henne. Trots att det var flera veckor sen hon fick blötmat, mjukt kött dränkt i sås, verkar hon inte släppa hoppet om att jag ska plocka fram det.

Nu ska jag äta min mat. Förhoppningsvis värmas upp från magen.

Mörker och nerkyld.

Strosade med Anna-Karin ner på stan. Kl 13 möttes vi och strax började det skymma. Anna-Karin kollade in nya glasögon och jag köpte en lite plastgran som spretar glest på Åhlens. Det var nästan mörkt när vi satte oss på Rost. Vi tog varsin Cortado. Cartado. Vet inte riktigt vad den heter, men Anna-Karin var en gång barista och förklarade att det är en med hälften espresso och hälften mjölk.

Vi drack vår hälften kaffe hälften mjölk. Vi började gå hemåt. Luften blev fuktigare och fuktigare. När jag kände på min jacka var den full av blöta droppar. Vi blev stående ute, vid vägen som skiljer våra områden åt. Vi hade fortfarande saker att berätta för varann. Bussar kom och gick. Vi visste inte vad klockan var, utan att tänka efter hade vi gissat på ca kl 19. Men mörkret lurar en varje år. Klockan var strax före fyra. Vid 16:30 skildes vi åt.

Jag hade blivit kall. Trött efter att ha vaknat ca kl 5 efter endast fyra timmars sömn. Tar det omogna beslutet att äta lite av godiset jag till min förvåning inte åt igår. Bestämmer att det ska stilla hungern nog och sen ta en tupplur. Har ingen plan alls på en powernap. Min plan är att somna och sen ta det därifrån.

Kryper in under två täcken. Klädd i mjukisar. Katterna lägger sig tätt på där under täckena och där ligger vi i två timmar. Först för trött att flytta datorn som ligger och liksom kyler ner min axel. Som att dess kalla yta och mitt nerkylda skelett får köttet emellan att isa sig.

Efter två timmar vaknar jag. Äter resten av godiset. Lyssnar på Chers Dark Lady på repeat. Blir lite illamående. Ännu frusen. Jag som aldrig brukar frysa. Inte så här. Kokar potatis. Ska göra mos. Har äntligen börjat ta moset på allvar och har mjölig potatis, förut tog jag vilken potatis som helst. Skillnaden är nästan enorm.

Morgonen.

Igår efter jobbet. Jag går min omväg, förståndigt klädd i en röd reflexjacka, som för snart 20 år sen var den jag festade i, kvar i dess ficka ligger kondomer med utgångsdatum 2005. Nu är den på mig när jag är ute och går i mörkret. Jag har mjukisbyxor med långkalsonger under. Ett par vadderade gummistövlar och mössa, vantar och ryggsäck.

Kläder för gubben på landat i huset utan vatten, han som pratar bondska som ingen moderna mänska förstår. Eller kläder för ungen under 13 som blir mobbad.

Jag har dem för att kunna svettas i. Går omvägar till och från arbetet. Går så svetten lackar. På helgerna är det folktomt både dit och hem. På vardagar går jag genom morgonrushen. Cyklister, fotgängaren, bussar och bilar. Nyduschade, nyparfymerade drar de förbi. Jag knatar hem, svettig med doften av tio timmars nattarbete i kroppen, ur munnen, som ett vagt spår efter mig.

Det är mörkt nu. Aningens blånad på himlen när jag börjar gå hem. En himmel som blir mer och mer lysande, men aldrig ljus, inte förrän jag lägger mig i sängen, bakom fördragna gardiner, klockan 10.

Under den lysande blå himlen, i morgonens dunklet, bland människor på väg till sina arbeten, köpte jag grejer på Apoteket. Först bara jag, men medan jag fyllde min korg kom folk in. Svetten pärlades i min panna. Svetten rann mellan brösten. Ryggen ständigt fuktig mellan ryggsäck, kläder och hud. Kön blev hetsig, här stod de som bara snabbt skulle in innan deras arbetspass. Liksom bortknuffad tog jag mina grejer, efter att jag betalt, med en trötts motorik fumlade jag, mössan som tappades i golvet, svetten som tilltog än mer, en osmidighet jag försökte bemästra, hungern som brände bak i munnen och fick andedräkten att bli torr och frän.

Sen ut igen, sista biten hem. Älgade på, de långa kliven hem.

Blir sittande en stund, i soffan, utan kläder, blöt av svett. Samlar mig för att orka laga mat. Klockan är 8:30. 

Horace.

Novemberdagar lika mörka som juninätterna är ljusa. Idag är jag i ide. Sover och vaknar för att äta, somnar om. Är inte sjuk. Bara trött. Börjar morgonen tidigt, med kaffe och rostat bröd med honung. Skivad melon i en skål. Ser sista avsnittet av The Crown på säsong tre. Sen somnar jag. Vaknar. Ser lite på en dokumentär om Ralph Lauren, som jag somnar i. Vaknar, lagar mat, Fish and chips. Skalar några morötter och tuggar i mig, ser lite till om Ralph och somnar om. Vaknar. Messar med Johannes. Jag skriver att snart har Horace fallit och du kan ta hans plats som arrogant obeveklig fanbärare av finkultur. Horace kommer snubbla i en trapp och bryta lårbenshalsen och för de i hans ålder är det början på slutet. Johannes går till Horace försvar, pratar om hans litterära kvalitéer och jag svarar att i vår nutid och framtid finns ingen plats för litterära kvalitéer. Han kommer bli ihågkommen för påsarna under de stora vattniga ögonen. En försvarare av vivören, den typ av man vars övergrepp nästan alla hatar. För de finns de som kommer undan. De som talar till köttet. Ser Persbrandt i expeditionen och skickar mess till Anna-Karin: Jag förstår hur han fick hålla på, han är en stor machobebis, brölar på, så glittrar ögonen till på han, de lyser av barnslighet, av lusta, av sårbarhet, av behov att bli älskad och han förlåts. Om och om och om igen. Persbrandt är lika mycket dramaten som Gunvald Larsson i så många hem på söndagskvällen.  Han spänner sig över så många läger. Horace är ful. Persbrandt är vacker. Persbrandt talar till köttet och köttet är  . .  ja köttet har överseende när det kommer till kritan.

Nattamaten.

Har haft rotsaker i ugn som matlåda. Kålroten såg så deppig ut, så mjuk, kanske ska den vara mjuk, jag vet inte mycket om kålrot, men köpte därför sötpotatis istället.

Sötpotatis, Rödbeta och morot. Samt falukorv. Äter min matlåda någon gång mellan kl 23 och kl 01. Måltiden tar sin tid att äta, larm avbryter och där ligger rotsakerna och blir allt kallare i den turkosa eller rosa matlådan.

I mörkret, i skenet från tv:n och en nödutgångsskylt äter jag. Falukorven och sötpotatisen ser likadana ut i sådant sken. När jag tror jag ska få fast och salt i munnen får jag grynigt sött eller tvärtom. En tugga, en gaffel jag fyllt, först med en falukorv, sen flera bitar sötpotatis, visade sig vara en jättetugga av enbart falukorv, då delar av falukorven fått färg av rödbetan.

Veckan.

Blev förkyld i veckan.  Fick ork och typ energi så jag trodde att jag var frisk när jag åkte med Tyra till veterinären. Tog en taxi och taxichauffören sa att han aldrig blir sjuk för att han äter så mycket socker och honung. Han pratade på hela resan och när vi kom fram sa han att jag var söt och trevlig och att de flesta inte alls pratar i taxin och jag tänkte att det var ju han som pratade, hur mycket tystare kunde jag ha varit egentligen. Men jag log. Log mot honom och det var väl motorn som fick honom att prata och prata och prata.

Tyras problem är mystiska. Eller tarmen mår inte bra. Men varför, det vet de ej. Besöket gick på 5000 kr och jag tog en taxi hem. Solen sken och jag skyndade till Sjukhuset och deras apotek för att köpa kattmedicin. Apotekaren var vänlig och drog en historia om sin systers stora sorg när hennes katt varit sjuk. Hur systern ringt och tjutigt liksom ohämmat. Jag log tillbaka. Köpte även saffran.

Sen gick jag in i Ushindi, en stund senare i Eva och efter det i Amez.

Gick på Ica, handlade, nu minns jag inte vad, för sjuk blev jag igen. Kraftlös och svag och allt blev en dimma och jag såg saker på datorn och det minns jag inte heller vad det var. Sov och slumrade i soffan och i sängen och var vaken från kl 02 till framåt morgonen- samma idag.

En bra dag.

Har en plan att fortsätta vara ångestfylld och självupptagen samt missförstådd konstnär här, men idag blir det en paus från i alla fall ångesten och missförstådd konstnär. Idag var en bra dag.

Igår skickade Yuliya ett meddelande och frågade om hon fick bjuda mig på bio. Vi sås en stund innan, fikade på Kulturbageriet. Hon var idag den ångestfyllda, självupptagna samt missförstådda konstnären. Hon oroade sig för sin framtid som filmskapare, hon ville få göra vackra filmer med stor budget. Hon malde på. Och jag lät henne mala på. Sa att om hon bara kämpar så kommer det snart, sa att hon är så pass ung, blott 25, att det finns mycket tid kvar. Tid att ta det stora steget. Att lyckas.

Mindes igår, när jag pratade med min pappa, då han nämnde filmen Glädjekällan av någon anledning, att jag en gång satt mittemot Rickard Hobert på ett mingel, Glädjekällans regissör, och han höll en lång monolog om hur tuff filmbranschen är, hur folk tror att han får SFI-stöd till sina filmer, men att han alltid måste hitta andra vägar att fixa budgeten. Han malde på och kände sig förminskad och icke uppskattad.

Och där, mittemot Yuliya, tidigare idag, tänkte jag att denna tro att en förtjänar finansieringen, denna olycka över att inte få den, kanske är ett tecken på att en har drivet att bli just lyckad. För Rickard Hobert är ändå lyckad. Han gör film som når publik och vissa av filmerna vinner pris. Vad mer kan en begära av en karriär, iaf om en är 25 år och i början av sin.

Vi såg sedan filmen. Den var bra. Med små vardagsdetaljer som noga fångades växte en laddning. Kanske lite förutsägbar med en muslimsk pojke som blir radikaliserad. Men jag satt som på nålar.

Filmen tog slut och klockan var bara 17:15. Vi sa hejdå till varann och jag strosade runt i stan. Mörkt var det redan. Anna-Karin hade hört av sig, hon hade klippt luggen och jag förstod att hon också var på stan. Vi möttes upp utan för Burmans. Inne på Burmans spelade ett band jazz som nådde ut på gatan och där stod vi, bland den publik som inte fick plats inne i butiken. Vi gick en liten stund senare, stötte på Ingunn och jag påmindes om att Bastuklubben skulle spelas utanför Galleri Verkligheten och frågade om en kunde köpa biljetter i dörren. Messade min kusin Ida, hon ville gå och under den timme som nu var kvar gick Anna-Karin och jag till Elektra och tog en drink. Anna-Karin skulle gå på en konsert där någon gjort musik av melodierna i de västerbottniska dialekterna.

När jag kom hem senare,  efter att ha suttit under en filt ute i den kyliga kvällen och sett kvinnorna genom en glasruta inne i bastun ha en gemenskap i denna feelgoodpjäs, messade jag och Anna-Karin. Vi var båda lite till oss över dagen. Som att staden visade sig från sin bästa sida. En idyll skapad av en kulturellt intresserad medelklass och att vi fått strosa runt där och må gott.

ps. Upptäckte att min Ica nära har en egen Cola som, utöver den öl de själva brygger. Som sagt, liksom skapat av en kulturellt intresserad medelklass.

41.

Jag fyllde 41 igår.

Min födelsedag sammanfaller denna gång med en kris. I somras spelade jag in en film. Jag tog flera steg tillbaka i min havererade filmkarriär. Skrev ett manus i vintras, sökte om att få låna utrustning från Film i Västerbotten och fick ja. 

Kameran skulle stå på stativ och jag stå framför. På min semester skulle den spelas in. Jag och kameran ensamma i Umeå i Juli. 

När jag fått göra film, få ha ett team, dessa människor som rör sig runt en, de måltider en äter ihop, det gemensamma lekandet, trätandet, skapandet. När jag fått göra en roll och vi är en liten ensemble, smink och regi och producenter. Samma där, repa och lära sig. Lära känna nya eller möta vänner en bara känner när en möts så där i en produktion.

Nu skulle det vara bara jag. En kamera vilket innebär teknik. Hatar teknik. Svettas av ångest inför teknik. Som att köpa en ny mobil. Vilket skedde i somras. Den dagen köpte jag först två hårddiskar, började svettas och när killen i kassen var hjälpsam blev jag mer stressade, hade lust att skrika åt honom: Låt mig bara köpa den här skiten, jag bryr mig inte om de där förkortningarna du säger, de är nonsens i mina öron. Ryggen blev blöt och pärlor bildades på överläppen och sen in i Telia butiken, där ironiskt nog, deras internet lagt ner och allt strulade och köpet tog en evighet och jag som inte velat ha en iPhone gick därifrån med en ny Iphone och darrade och svettades och med en oförståelse inför vad som just skett. 

Också ensam med alla beslut. Inget lekande och trätande. Ingen gemenskap. Samlade mod till att börja filma. Trevade mig fram. En vecka drog igång då jag blev uppslukad och lekte själv. Dygnet runt. Filmade timmar. Tog pauser och dansade till Roy Orbison You Got it. Var stirrig och hetsig. Var glad och sömnlös. Nya bilder som skulle tas. Var nervös. Ständigt alert. Måltider som glömdes ätas. Nätter där timmarna rusade iväg, bara för att en tagning till, en ny inställning, skulle tas och så var morgonen förmiddag och jag däckade leende i någon timma i min säng och liksom fort upp igen och dra igång på nytt. 

Efter inspelningsveckan, ser jag klipp med Julianne Moore. Hon blir intervjuad i Cannes tillsammans med Werner Herzog och Herzog säger något om att inte filma för mycket, att inte samla på sig en massa skit, utan bara fånga det bra. Jag tänker då att jag gjort tvärtom. Filmat alla dessa timmar, timmar som ska bli en liten kortfilm.

Sen drog jag på det. Tekniken igen. Att ens vara säker på att jag lyckats filma något användbart. Att min dator vägrade visa materialet för mig och osäkerheten fanns att kanske inget fanns och om det vore så skulle en av världens mest otroliga små kortfilmer ha gått förlorad. Det var så jag tänkte då.

Kunde inte dra på det längre. Bestämde tid med Johan, en liten introduktion av klippprogrammet och tid i Film i Västerbottens redigering. Sov inget natten innan. Svettade åter nervöst och munnen blev torr och jag drack vatten och kissade. Satt nog inte still i redigeringen mer än höst sju minuter åt gången. Skulle dricka, skulle kissa, omvartannat. Dagen efter, dag två i redigeringen, blev jag sjuk. Sjönk ihop. Mörk under ögonen och en feber som gjorde benen svaga. Två veckor senare var det dags igen. Då med youtube som hjälp och klippandet började på riktigt. Nån gång raderades allt jag fått ihop och jag började om på nytt. 

Satt på kvällarna, ofta helt ensam i lokalerna. Solen låg lågt, brände gyllene mot väggen och utanför badade himlen i en skymnings alla nyanser över gråa vägar och parkeringar och busstorg. Ljud hördes ibland. Som att en dörr stod och slog. Men hittade aldrig den dörren, ty allt var låst och igenbommat. När  natten kommit och jag släckte badade kontorslokalen i det blekt gröna från nödutgångsskyltarna och jag med iver pinnade ut, rädd att se mig om. 

Såg material av mig själv. På alla fyra med rumpan mot bild. Sa högt mot skärmen öknamn. Kallade mig själv äcklig gris, klumpig kossa, bleka hora. Härmade min röst förlöjligande och suckade och suckade. Men svävande ändå på moln när jag knatade hem. För trots att cykeln var med, kunde jag inte förmå mig att cykla. Ville liksom landa i allt som skedde. I friheten att göra film utan andra, utan pengar. Jag kände det som om jag flög.

Under våren hade jag lyssnat på Mozarts Elvira Madigan. Hade tänkt att under arbetet med filmen skulle jag vara både 16 åriga Pia Degermark och Bo Widerberg. Hon som valdes för sitt utseende. Av honom. Han såg en bild där hon dansade med sin kompis, då kronprinsen, och sa till sig själv och andra att han funnit sin Elvira Madigan. Pia blev dubbad av en danska och vann pris i Cannes som bästa skådis och sen, sen hända mycket mer för henne, men inget som har med film att göra. Jag skulle se till att jag skulle äga denna film, i varje bild, som om att jag vore en ung vacker 16 åring, då jag i somras var en trött 40 åring, varken vacker eller ful. Eller kanske vacker och ful. 

Rättelse. Jag skulle inte skämmas över mitt utseende. Egentligen inte ta ställning till hur jag såg ut. Jag skulle se på mig så som det manliga geniet ser på den ung vackra flickan med det öppna uttrycket. Jag/hon/rollen skulle få ta plats. Inte gömmas. Inte ironiskt eller självmedvetet blinka åt kameran. Och även så i klipprummet.

Filmen blev 20 minuter och 38 sekunder. I fredags skickade jag den till två vänner. De är båda författare och filmare. Jag såg att någon sett länken jag skickade. Men jag fick ingen respons. Dagarna går, dagarna går än. Idag är det onsdag. Minst en av dem har sett. Ingen har skrivit något om vad de sett. Där kommer min kris. Att jag är slut som artist. Att jag är den vulgära grisen, förälskad i sin egen bild. Att filmen om egentligen inget, som tar 20 minuter och 38 sekunder på sig att berätta det med bilder som frossar i min rumpa, mitt osminkade fejs, min rumpa, mitt sminkade fejs, min rumpa, mina bröst och min rumpa, är inget mer än 20 minuter och 38 sekunders pinsam leda som gör att de inte finner formuleringar att ge minsta lilla feedback. 

Mitt i den känslan fyller jag 41. Fyller 41 under ett dygn då jag jobbar natten mot och natten från. Det är ett dygn av ensamhet. Ett dygn fången i sina tankar. I nattens sentimentalitet. Självömkan hos den misslyckade konstnären. Att ha gått från drömmen om att en vore ett geni, att ett mästerverk skickats iväg. Till att en egentligen bara varit aningslös om sin bristande utstrålning som skådis och sin avsaknad av talang. Blottad självgod egocentricitet var allt en fått med och som ingen velat se men nu känt sig tvinga till att göra. 

Små hundar.

Jag tänker på fluffiga hundar. Om livet efter Tyra och Miss Jones. För det närmar sig. Kanske är det här alldeles för snart. I torsdags förra veckan fick jag åka akut med Tyra till veterinären. De ville nog helst att hon skulle få somna in men jag kunde inte låta det ske. Blodproven visade inte på något fel och jag hade fått hoppet tillbaka innan de sa avlivning som alternativ. Hon var uttorkad. Hon fylldes med vätska och fick antibiotika utskrivet. Hon har varit en mycket piggare katt i veckan. Men jag litar inte på en långvarig förbättring.

Så ibland försöker jag tänka då på livet efter katterna och där kanske det ingår en fluffig liten hund. En med silkeslen crèmefärgad päls. Tänkte på en sån hund i somras. Hur den skulle åka i min cykelkorg när jag drog till Nydala för att att bada. Hur den ska följa mig i ur och skur genom stad och skog. På tåg och färjor.

En Lhasa Apso. Kanske en Pomeranien eller en chihuahua mix av något slag. En hund för sällskap, glad och frisk med ben iaf så pass långa att de orkar hänga med. Såg något vitt och fluffigt som lätt dansade över den blöta asfalten när jag gick till Lidl. Då kändes det roligt och hoppfullt med en framtida liten hund. Men hemma igen med katterna i knät hoppas jag att vi har lång tid kvar ihop.

Fredag.

Jag köper frysta grönsaker. Majs. Ärtor. Broccoli. Haricovert (kan ofta inte stava till långa ord och idag försöker jag inte ens, kan även inte stava till creme frech, även ofta problem med att uttala dem.) Men bäst tycker jag om herrgårdsgrönsaker. De är min sallad. Behöver inte riva morötter, eller skiva tomater eller försöka få vitkålen god och inte smaka som något från en pizzeria. Tilltalas av att de ser ut som något från innan 1995 också. En svunnen tid. Skolmatsalar och Vår kokbok upplaga 1967. Så klart river jag nån gång i veckan några morötter, eller skivar massa tomater och håller på olivolja och salt. För jag vill ju även känna mig härlig och medelklass när jag äter.

I veckan jobbade jag tre nätter. Hamnade pga av någons sjukdom på den avdelning vikarierna inte hade haft inskolning på. Fick även en extra vid min sida pga man som visat våld tendenser. När allt var lugnt lämnade jag min kollega, en 21 åring från Somalia eller Eritrea. Jag hjälpte till på de andra våningarna. Sen gick jag åter upp till 21 åringen, jagade på honom så att han skulle jobba, tex gå till tvättstugan och sånt. Blev liksom otrevlig mot honom och irriterad och han blev irriterad tillbaka och ibland möttes jag av ignorans.  Mindes hur han i början av sin tid på mitt arbete, våren 2018 hade haft ögon som tindrat besvärande mycket mot mig. Nu sakande de all glädje när de såg på mig. En icket gryende morgon 1,5 år senare.

Nu är morgonen svart. Lämnar rapport kl 07-07:15. Sen lämnar jag larm, loggar ut, lämnar nyckel, går ner och byter om, byter några ord med kollegor i omklädningsrummet och någon gång mellan kl 07:25 och kl 07:45 går jag ut. Då har allt blivit grått. Skugglöst och grått. Inget solgass som värmer eller fyller himlen i olika färger. Bra en grå himmel över en grå mark.

En av mornarna var det glashalt. Asfalten hade täckts av ett lömskt lager och kaos hade rått på akuten och jag landade på knäna. Som att kroppen först exploderat i spastiska rörelser, en arm som stack långt dit, ett ben som åkte åt motsatt håll, sen ändrades allt och bytte riktning och en annan arm vevade och en fot måste ju ha varit i backen och sen ner på knä, en rätt prydlig och stillsam landning som slutade utan skador.

Efter tre arbetsnätter kom dagen som ledde till fyra lediga nätter. Jag sov först bort den. Vaknade och somnade om. Brukar vara duktig. Gå upp efter bara tre timmars sömn och stirra på kaffet i någon halvdvala resten av dagen. Men nu sov jag bara vidare. När jag vaknat hade det skymt och jag ville inte fånga dagen det minsta. Började se en tröstande sitcom om livet efter döden. Att det kan vara både färgglatt och roligt kändes bra då jag haft lite dödsångest på sistone. Sen började jag se Bachelor Sverige. Hade tre veckors avsnitt att se ikapp och malde dem ett efter ett. Det var obeskrivligt skönt. Kl 03:00 släckte jag och sov till kl 10:00. Forsatte se Bachelor och när inget mer avsnitt fanns att se återgick jag till sitcommen om livet efter döden och mörkret föll åter och jag visste ju att jag borde hunnit ut i dagsljuset och att nu när jag missat det borde jag ut ändå.

Tog mig till lidl. Dimmigt och mörkt och först var det liksom bara jag på vägarna, men så började rakvatten och parfymdoftande sällskap dra förbi mig och lämna sina spår kvar i luften och inne på Lidl försökte jag styra upp en korg utan sorg. Två nät citroner, padrones, manchego och gruyere, torkat rågbröd, paprikor i paprikamix förpackning, Philadelphia ost, blodapelsinjuice, hudkräm och med hudkrämen började det bli lite sorgligt. Köpte deras goda mineralvatten, som för att fira tänkte jag och sen en stor påse frysta gröna ärtor och en stor påse frysta grönsaker, de påminner om Herrgårdsgrönsakerna. Samt efter ett osäkert velande vid godishyllan ta en påse skolkritor.

När jag la upp varorna, började me påsen med de frysta grönsakerna, åkte de ut ur sin förpackning och rullade ut över rullbandet. Just där och då kändes just det förödande. Liksom botten för en fredagskväll. Det kändes mer ensamt än något. Egentligen är det ingenting, egentligen var det bara jag som gick och tog en ny påse och la upp den försiktigt på rullbandet, som betalade och la varorna i min ryggsäck och gick hem. Men den blev ett bevis på en klassisk bild aven  ensam och medelålders trött en inom äldreomsorgen. Och retrokänslan av de frysta grönsakerna annars ger kändes nu som en riktigt gammal vana i ett stelt orubbligt liv.

På vägen hem, åter ute i det disiga mörkret hade Ålidhems centrum vaknat till liv, en puls av unga i rörelse. En vacker man gick in på Lidl när jag gick ut. Han såg inte ens åt mig. Han bara gick förbi. Och min ryggsäck kändes tyngre. Vid en viadukt kom en kvinna gående mot mig. Hennes ansikte lystes upp av mobilen hon hade blicken fäst i. Håret var uppsatt och kappan stor och halsduken stor och hon tog sig fram så avslappnat och säkert och hennes säkerhet fick mig att känna mig transparent. Tänkte att om jag bara har en stor kappa och en stor halsduk så skulle jag kunna vara lite av henne och tyngdes nu ännu mer av ryggsäcken och vi passerade varann utan att hon höjde blicken från sin mobil och ansiktet som lystes upp lyckades vara både välsminkat och utstråla avslappnad självsäkerhet och jag insåg att även jag hade en sto rkappa och en stor halsduk och att allt nu är kört och hoppades inte möta någon mer på promenaden hem. Vilket jag typ inte gjorde.

Dagsljusets frånvaro.

Började sakna dagsljus. Ett liv i dagsljus. Saknaden kan mycket väl gå över till i helgen. Den kan vara utdöd till vintern då mörkret omsluter oss alla dag som natt. Såg en bild, en vän har blivit lite kär och jag googlade den han blivit kär i. Där fanns en bild från ett rött hus med vita knutar och en gårdsplan med grönt gräs och träd i höstskrud. En såg att dagen var fuktig och rå och höst. Hon stod ute i en kofta som andades mer storstadsarty än mysig allmoge. De repar en teater och bilderna inifrån huset visar på trasmattor som täcker golv och gamla möbler. Och folk lite överallt.

En timme tidigare hade Fb gjort sig påmint om en annan tid för mig. Från september 2011. En bild av mig i en av mammas utslitna växtfärgade tröjor, ett par jeans jag ännu saknar, med svall i hår och kindben och rosiga läppar. Jag sitter och ser ner, omgiven av smink. I ett gammalt hus, 1 timme från stan. Ett hus fullt av kreativa människor som höll på att spela in film. Jag var då en av dem. Där fanns spänningen i de nya en lärde känna, där fanns spänningen i att vi pratade om att göra film av mitt manus - det manus som sedan blev Ta av mig. Där fanns han som ville ligga sked med mig mellan tagningarna och jag som obekvämt slingrade mig. Där fanns krispighet, hjortar och bildfärder hem under mörkt grönblå himlar på vägar alldeles raka.

Nu gör jag också film. Nu är det jag som driver dom. Inte hon som kan bli vän med folk under all väntan mellan tagningar, mellan omrigg. osv. Just nu, den film jag sysslar med på mina lediga dagar, är jag totalt själv. En film om att vara ensam. Klipper på kvällarna, kommer ibland så jag hinner säga hej då till de som jobbar där, då de går hem för dagen. Ibland kommer jag efter. Sen lägger sig mörkret utanför. Utsikten är vägar och oanvända planer vid en järnväg, utsikten är ett busstorg och en tågstation. Det är asfalt och betong och grus och över en glödande sol som syns i fönstrens speglingar. Men jag har persiennerna fördragna och lysrören tända. Det blir tyst. Bara jag i öde lokaler och min film.

Djurlivet.

För någon vecka sen tog jag och Anna-Karin en promenad. Det finns en liten skog bakom hennes kvarter, den är fin och kuperad. Nedanför den ligger en växtlighet som är smala träd som står tätt-tätt-tätt. Ogenomtränglig och oinbjudande. Rätt nära något som får platsen att stinka avföring. Denna kväll stod vi nu precis utanför, vi stack in våra huvuden bland löven. Det rörde sig där inne. Först ser jag inte vad. Men när jag spanat ett tag ser jag ett rådjur. Sen ett till. Sen rör det sig mer bland träden och jag anar eventuellt fler rådjur. Fast vi vet inte säkert. I snåren, den täta vegetationen, går det inte att avgöra. Kanske var det bara ett rådjur. Kanske var det en hel hord. Lite skrämda drar vi ut våra huvuden, säger fnissiga och adrenalinstinna att snåren för upptäckas och utforskas en annan dag.

Vi går nu längs en väg, den ligger bland husen, för vi är i en stad, men här kunde den lika gärna ligga på landsbygden, den böjer sig och när en går i böjen väntar en sig mer att ett litet avfolkat samhälle ska ligga än ett bostadsområde byggt på 90-talet. En bil kommer farande, den sveper förbi oss men saktar in, jämsides springer en hare med bilen. Haren kutar på och väljer att fly i ett tvärt kast framför bilen och över vägen och in i snåren på andra sidan. Bilen ökar takten och försvinner.

Vi går vidare. Vi kommer till en plats där en skola nyss låg. Det var långa låga byggnader. Byggda på 60- eller 70-talet. Det fanns en gympahall. Någon gång övergavs skolan. Blev något annat. Bl.a. en pizzeria. En tid senare övergavs den helt. Stod tom. Snår och gräs tog över. En dag revs alla byggnader. Kvar blev grus, tegel, gropar. Vi ser nu haren stå vid en grop där ett hus en gång stått. Den sitter still omgiven av skator. De flockas runt den. Haren springer och skatorna lyfter och omringar åter haren som stannar och kurar ihop sig. De sitter så ett tag. Haren i mitten. Skatorna runt. Haren springer igen. Skatorna efter. De dyker mot haren och haren stannar. Så upprepas det några gånger. Vi står på och iakttar. En bra bit ifrån. Vi ser haren ta ny sats. Nu tar den i mer än den gjort tidigare, nu rusar den ostoppbart fram över marken, skatorna lyfter och jagar efter. Haren pinnar på mot det höga gräset. En skata gör en dykning. Haren fortsätter, låter sig inte stoppas. Skatan stiger igen. Haren försvinner in i det höga gräset och så är de alla utom synhåll för oss.

Vi går vidare, snart kliver vi in i ett område som fortfarande byggs. Några hus är fem år gamla, andra ett år och så finns det de som ännu byggs. När vi tagit oss igenom nyasfalterad väg, grusiga vägar, byggplatsdammet, kommer vi till Ica Kvantum. Vi gör vår vanliga lov, köper det vi ska ha, går hem.

Parfymerna.

I lördags begav jag mig ut. En lite promenad på kvällen. Efter dagar av förkylning och filmtittande behövde jag handla och tog en liten extra sväng runt min stadsdel till Ica. Mörkret hade kommit och luften var sval åt det kyliga hållet. Med en ömmande höft knatade jag på. Gatorna var öde. Först var det inget med det, men de fortsatte vara öde. En lördagskväll, mellan kl 21 och kl 22 och inga ungdomar som rör sig mellan förfesterna, inga äldre som cyklar hem från restaurangbesöken. Bara jag.

I en backe kommer de mot mig, först hon, sen han. Jag hoppas han ska höja blicken från mobilen som lyser upp hans ansikte, så att han ska se mig, hinna väja med cykel. Han gör så, fort är de bortom synhåll och jag kliver in i doften av hans parfym. Jag går genom den i ca hundra meter. Svänger in på Ica, handlar det jag ska, ingen kö, bara några kunder. Vandrar hemåt. Åter in i herrparfym. Nu syns ingen till, de/den som lämnat sin artificiella doft är borta.

Det är något hoppfullt, något levande, sökande i dessa parfymmoln. De får mitt hjärta att slå lite fortare, ett sting av avundsjuka, av de nätter som ligger framför dess bärare. Och jag som knatar hem, ännu svag och efter fyra dagars förkylning aningens sänkt av snor och svullna ögonpåsars fulhet.

I min port ligger ännu en herrparfym tungt kvar. Jag går genom den, ner för trappen mot min dörr. Det känns som dess ursprung finns här någonstans, bakom någon av mina grannars dörrar. Jag går in till mig. Äter glas och ser något på datorn.

Rött.

Släckte sänglampan och först blev det svart. Det svarta lättas och jag börjar se rummet igen. Är rastlös och inte redo att somna än, stirrar rakt fram, mot de förhängda fönstren. Det tycks skina rött just ovanför dem, men försvinner så pass fort att jag tänker att ögonen spelar mig ett spratt. Men det blir rött åter, ser ner mot golvet och även där är det mörkt rött. Tänder lampan. Mörkret bortanför dess sken blir platt och grått och inget rött syns mer. Släcker. Åter rött, men bara en stund. Kryper då fram, lägger mig på golvet för att kunna se ut, orkar inte klä mig och håller mig därför i skydd från insyn från vägen nära golvet. Ser en lampa tänd i huset mittemot. Den hänger bakom ett skynke. Ser rött ut, men inte nog för att nå över till mig, men medan jag ser mot fönstret ökar intensiteten i det röda och rummet tycks bada i blodrött bakom skynket. Det röda mattas åter, blir lila, blått och kallt och sen kommer hettan i ljuset tillbaka. Tar mig upp i sängen igen.