Min födelsedag sammanfaller denna gång med en kris. I somras spelade jag in en film. Jag tog flera steg tillbaka i min havererade filmkarriär. Skrev ett manus i vintras, sökte om att få låna utrustning från Film i Västerbotten och fick ja.
Kameran skulle stå på stativ och jag stå framför. På min semester skulle den spelas in. Jag och kameran ensamma i Umeå i Juli.
När jag fått göra film, få ha ett team, dessa människor som rör sig runt en, de måltider en äter ihop, det gemensamma lekandet, trätandet, skapandet. När jag fått göra en roll och vi är en liten ensemble, smink och regi och producenter. Samma där, repa och lära sig. Lära känna nya eller möta vänner en bara känner när en möts så där i en produktion.
Nu skulle det vara bara jag. En kamera vilket innebär teknik. Hatar teknik. Svettas av ångest inför teknik. Som att köpa en ny mobil. Vilket skedde i somras. Den dagen köpte jag först två hårddiskar, började svettas och när killen i kassen var hjälpsam blev jag mer stressade, hade lust att skrika åt honom: Låt mig bara köpa den här skiten, jag bryr mig inte om de där förkortningarna du säger, de är nonsens i mina öron. Ryggen blev blöt och pärlor bildades på överläppen och sen in i Telia butiken, där ironiskt nog, deras internet lagt ner och allt strulade och köpet tog en evighet och jag som inte velat ha en iPhone gick därifrån med en ny Iphone och darrade och svettades och med en oförståelse inför vad som just skett.
Också ensam med alla beslut. Inget lekande och trätande. Ingen gemenskap. Samlade mod till att börja filma. Trevade mig fram. En vecka drog igång då jag blev uppslukad och lekte själv. Dygnet runt. Filmade timmar. Tog pauser och dansade till Roy Orbison You Got it. Var stirrig och hetsig. Var glad och sömnlös. Nya bilder som skulle tas. Var nervös. Ständigt alert. Måltider som glömdes ätas. Nätter där timmarna rusade iväg, bara för att en tagning till, en ny inställning, skulle tas och så var morgonen förmiddag och jag däckade leende i någon timma i min säng och liksom fort upp igen och dra igång på nytt.
Efter inspelningsveckan, ser jag klipp med Julianne Moore. Hon blir intervjuad i Cannes tillsammans med Werner Herzog och Herzog säger något om att inte filma för mycket, att inte samla på sig en massa skit, utan bara fånga det bra. Jag tänker då att jag gjort tvärtom. Filmat alla dessa timmar, timmar som ska bli en liten kortfilm.
Sen drog jag på det. Tekniken igen. Att ens vara säker på att jag lyckats filma något användbart. Att min dator vägrade visa materialet för mig och osäkerheten fanns att kanske inget fanns och om det vore så skulle en av världens mest otroliga små kortfilmer ha gått förlorad. Det var så jag tänkte då.
Kunde inte dra på det längre. Bestämde tid med Johan, en liten introduktion av klippprogrammet och tid i Film i Västerbottens redigering. Sov inget natten innan. Svettade åter nervöst och munnen blev torr och jag drack vatten och kissade. Satt nog inte still i redigeringen mer än höst sju minuter åt gången. Skulle dricka, skulle kissa, omvartannat. Dagen efter, dag två i redigeringen, blev jag sjuk. Sjönk ihop. Mörk under ögonen och en feber som gjorde benen svaga. Två veckor senare var det dags igen. Då med youtube som hjälp och klippandet började på riktigt. Nån gång raderades allt jag fått ihop och jag började om på nytt.
Satt på kvällarna, ofta helt ensam i lokalerna. Solen låg lågt, brände gyllene mot väggen och utanför badade himlen i en skymnings alla nyanser över gråa vägar och parkeringar och busstorg. Ljud hördes ibland. Som att en dörr stod och slog. Men hittade aldrig den dörren, ty allt var låst och igenbommat. När natten kommit och jag släckte badade kontorslokalen i det blekt gröna från nödutgångsskyltarna och jag med iver pinnade ut, rädd att se mig om.
Såg material av mig själv. På alla fyra med rumpan mot bild. Sa högt mot skärmen öknamn. Kallade mig själv äcklig gris, klumpig kossa, bleka hora. Härmade min röst förlöjligande och suckade och suckade. Men svävande ändå på moln när jag knatade hem. För trots att cykeln var med, kunde jag inte förmå mig att cykla. Ville liksom landa i allt som skedde. I friheten att göra film utan andra, utan pengar. Jag kände det som om jag flög.
Under våren hade jag lyssnat på Mozarts Elvira Madigan. Hade tänkt att under arbetet med filmen skulle jag vara både 16 åriga Pia Degermark och Bo Widerberg. Hon som valdes för sitt utseende. Av honom. Han såg en bild där hon dansade med sin kompis, då kronprinsen, och sa till sig själv och andra att han funnit sin Elvira Madigan. Pia blev dubbad av en danska och vann pris i Cannes som bästa skådis och sen, sen hända mycket mer för henne, men inget som har med film att göra. Jag skulle se till att jag skulle äga denna film, i varje bild, som om att jag vore en ung vacker 16 åring, då jag i somras var en trött 40 åring, varken vacker eller ful. Eller kanske vacker och ful.
Rättelse. Jag skulle inte skämmas över mitt utseende. Egentligen inte ta ställning till hur jag såg ut. Jag skulle se på mig så som det manliga geniet ser på den ung vackra flickan med det öppna uttrycket. Jag/hon/rollen skulle få ta plats. Inte gömmas. Inte ironiskt eller självmedvetet blinka åt kameran. Och även så i klipprummet.
Filmen blev 20 minuter och 38 sekunder. I fredags skickade jag den till två vänner. De är båda författare och filmare. Jag såg att någon sett länken jag skickade. Men jag fick ingen respons. Dagarna går, dagarna går än. Idag är det onsdag. Minst en av dem har sett. Ingen har skrivit något om vad de sett. Där kommer min kris. Att jag är slut som artist. Att jag är den vulgära grisen, förälskad i sin egen bild. Att filmen om egentligen inget, som tar 20 minuter och 38 sekunder på sig att berätta det med bilder som frossar i min rumpa, mitt osminkade fejs, min rumpa, mitt sminkade fejs, min rumpa, mina bröst och min rumpa, är inget mer än 20 minuter och 38 sekunders pinsam leda som gör att de inte finner formuleringar att ge minsta lilla feedback.
Mitt i den känslan fyller jag 41. Fyller 41 under ett dygn då jag jobbar natten mot och natten från. Det är ett dygn av ensamhet. Ett dygn fången i sina tankar. I nattens sentimentalitet. Självömkan hos den misslyckade konstnären. Att ha gått från drömmen om att en vore ett geni, att ett mästerverk skickats iväg. Till att en egentligen bara varit aningslös om sin bristande utstrålning som skådis och sin avsaknad av talang. Blottad självgod egocentricitet var allt en fått med och som ingen velat se men nu känt sig tvinga till att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar