Djurlivet.

För någon vecka sen tog jag och Anna-Karin en promenad. Det finns en liten skog bakom hennes kvarter, den är fin och kuperad. Nedanför den ligger en växtlighet som är smala träd som står tätt-tätt-tätt. Ogenomtränglig och oinbjudande. Rätt nära något som får platsen att stinka avföring. Denna kväll stod vi nu precis utanför, vi stack in våra huvuden bland löven. Det rörde sig där inne. Först ser jag inte vad. Men när jag spanat ett tag ser jag ett rådjur. Sen ett till. Sen rör det sig mer bland träden och jag anar eventuellt fler rådjur. Fast vi vet inte säkert. I snåren, den täta vegetationen, går det inte att avgöra. Kanske var det bara ett rådjur. Kanske var det en hel hord. Lite skrämda drar vi ut våra huvuden, säger fnissiga och adrenalinstinna att snåren för upptäckas och utforskas en annan dag.

Vi går nu längs en väg, den ligger bland husen, för vi är i en stad, men här kunde den lika gärna ligga på landsbygden, den böjer sig och när en går i böjen väntar en sig mer att ett litet avfolkat samhälle ska ligga än ett bostadsområde byggt på 90-talet. En bil kommer farande, den sveper förbi oss men saktar in, jämsides springer en hare med bilen. Haren kutar på och väljer att fly i ett tvärt kast framför bilen och över vägen och in i snåren på andra sidan. Bilen ökar takten och försvinner.

Vi går vidare. Vi kommer till en plats där en skola nyss låg. Det var långa låga byggnader. Byggda på 60- eller 70-talet. Det fanns en gympahall. Någon gång övergavs skolan. Blev något annat. Bl.a. en pizzeria. En tid senare övergavs den helt. Stod tom. Snår och gräs tog över. En dag revs alla byggnader. Kvar blev grus, tegel, gropar. Vi ser nu haren stå vid en grop där ett hus en gång stått. Den sitter still omgiven av skator. De flockas runt den. Haren springer och skatorna lyfter och omringar åter haren som stannar och kurar ihop sig. De sitter så ett tag. Haren i mitten. Skatorna runt. Haren springer igen. Skatorna efter. De dyker mot haren och haren stannar. Så upprepas det några gånger. Vi står på och iakttar. En bra bit ifrån. Vi ser haren ta ny sats. Nu tar den i mer än den gjort tidigare, nu rusar den ostoppbart fram över marken, skatorna lyfter och jagar efter. Haren pinnar på mot det höga gräset. En skata gör en dykning. Haren fortsätter, låter sig inte stoppas. Skatan stiger igen. Haren försvinner in i det höga gräset och så är de alla utom synhåll för oss.

Vi går vidare, snart kliver vi in i ett område som fortfarande byggs. Några hus är fem år gamla, andra ett år och så finns det de som ännu byggs. När vi tagit oss igenom nyasfalterad väg, grusiga vägar, byggplatsdammet, kommer vi till Ica Kvantum. Vi gör vår vanliga lov, köper det vi ska ha, går hem.