Fredag.

Jag köper frysta grönsaker. Majs. Ärtor. Broccoli. Haricovert (kan ofta inte stava till långa ord och idag försöker jag inte ens, kan även inte stava till creme frech, även ofta problem med att uttala dem.) Men bäst tycker jag om herrgårdsgrönsaker. De är min sallad. Behöver inte riva morötter, eller skiva tomater eller försöka få vitkålen god och inte smaka som något från en pizzeria. Tilltalas av att de ser ut som något från innan 1995 också. En svunnen tid. Skolmatsalar och Vår kokbok upplaga 1967. Så klart river jag nån gång i veckan några morötter, eller skivar massa tomater och håller på olivolja och salt. För jag vill ju även känna mig härlig och medelklass när jag äter.

I veckan jobbade jag tre nätter. Hamnade pga av någons sjukdom på den avdelning vikarierna inte hade haft inskolning på. Fick även en extra vid min sida pga man som visat våld tendenser. När allt var lugnt lämnade jag min kollega, en 21 åring från Somalia eller Eritrea. Jag hjälpte till på de andra våningarna. Sen gick jag åter upp till 21 åringen, jagade på honom så att han skulle jobba, tex gå till tvättstugan och sånt. Blev liksom otrevlig mot honom och irriterad och han blev irriterad tillbaka och ibland möttes jag av ignorans.  Mindes hur han i början av sin tid på mitt arbete, våren 2018 hade haft ögon som tindrat besvärande mycket mot mig. Nu sakande de all glädje när de såg på mig. En icket gryende morgon 1,5 år senare.

Nu är morgonen svart. Lämnar rapport kl 07-07:15. Sen lämnar jag larm, loggar ut, lämnar nyckel, går ner och byter om, byter några ord med kollegor i omklädningsrummet och någon gång mellan kl 07:25 och kl 07:45 går jag ut. Då har allt blivit grått. Skugglöst och grått. Inget solgass som värmer eller fyller himlen i olika färger. Bra en grå himmel över en grå mark.

En av mornarna var det glashalt. Asfalten hade täckts av ett lömskt lager och kaos hade rått på akuten och jag landade på knäna. Som att kroppen först exploderat i spastiska rörelser, en arm som stack långt dit, ett ben som åkte åt motsatt håll, sen ändrades allt och bytte riktning och en annan arm vevade och en fot måste ju ha varit i backen och sen ner på knä, en rätt prydlig och stillsam landning som slutade utan skador.

Efter tre arbetsnätter kom dagen som ledde till fyra lediga nätter. Jag sov först bort den. Vaknade och somnade om. Brukar vara duktig. Gå upp efter bara tre timmars sömn och stirra på kaffet i någon halvdvala resten av dagen. Men nu sov jag bara vidare. När jag vaknat hade det skymt och jag ville inte fånga dagen det minsta. Började se en tröstande sitcom om livet efter döden. Att det kan vara både färgglatt och roligt kändes bra då jag haft lite dödsångest på sistone. Sen började jag se Bachelor Sverige. Hade tre veckors avsnitt att se ikapp och malde dem ett efter ett. Det var obeskrivligt skönt. Kl 03:00 släckte jag och sov till kl 10:00. Forsatte se Bachelor och när inget mer avsnitt fanns att se återgick jag till sitcommen om livet efter döden och mörkret föll åter och jag visste ju att jag borde hunnit ut i dagsljuset och att nu när jag missat det borde jag ut ändå.

Tog mig till lidl. Dimmigt och mörkt och först var det liksom bara jag på vägarna, men så började rakvatten och parfymdoftande sällskap dra förbi mig och lämna sina spår kvar i luften och inne på Lidl försökte jag styra upp en korg utan sorg. Två nät citroner, padrones, manchego och gruyere, torkat rågbröd, paprikor i paprikamix förpackning, Philadelphia ost, blodapelsinjuice, hudkräm och med hudkrämen började det bli lite sorgligt. Köpte deras goda mineralvatten, som för att fira tänkte jag och sen en stor påse frysta gröna ärtor och en stor påse frysta grönsaker, de påminner om Herrgårdsgrönsakerna. Samt efter ett osäkert velande vid godishyllan ta en påse skolkritor.

När jag la upp varorna, började me påsen med de frysta grönsakerna, åkte de ut ur sin förpackning och rullade ut över rullbandet. Just där och då kändes just det förödande. Liksom botten för en fredagskväll. Det kändes mer ensamt än något. Egentligen är det ingenting, egentligen var det bara jag som gick och tog en ny påse och la upp den försiktigt på rullbandet, som betalade och la varorna i min ryggsäck och gick hem. Men den blev ett bevis på en klassisk bild aven  ensam och medelålders trött en inom äldreomsorgen. Och retrokänslan av de frysta grönsakerna annars ger kändes nu som en riktigt gammal vana i ett stelt orubbligt liv.

På vägen hem, åter ute i det disiga mörkret hade Ålidhems centrum vaknat till liv, en puls av unga i rörelse. En vacker man gick in på Lidl när jag gick ut. Han såg inte ens åt mig. Han bara gick förbi. Och min ryggsäck kändes tyngre. Vid en viadukt kom en kvinna gående mot mig. Hennes ansikte lystes upp av mobilen hon hade blicken fäst i. Håret var uppsatt och kappan stor och halsduken stor och hon tog sig fram så avslappnat och säkert och hennes säkerhet fick mig att känna mig transparent. Tänkte att om jag bara har en stor kappa och en stor halsduk så skulle jag kunna vara lite av henne och tyngdes nu ännu mer av ryggsäcken och vi passerade varann utan att hon höjde blicken från sin mobil och ansiktet som lystes upp lyckades vara både välsminkat och utstråla avslappnad självsäkerhet och jag insåg att även jag hade en sto rkappa och en stor halsduk och att allt nu är kört och hoppades inte möta någon mer på promenaden hem. Vilket jag typ inte gjorde.