En timme tidigare hade Fb gjort sig påmint om en annan tid för mig. Från september 2011. En bild av mig i en av mammas utslitna växtfärgade tröjor, ett par jeans jag ännu saknar, med svall i hår och kindben och rosiga läppar. Jag sitter och ser ner, omgiven av smink. I ett gammalt hus, 1 timme från stan. Ett hus fullt av kreativa människor som höll på att spela in film. Jag var då en av dem. Där fanns spänningen i de nya en lärde känna, där fanns spänningen i att vi pratade om att göra film av mitt manus - det manus som sedan blev Ta av mig. Där fanns han som ville ligga sked med mig mellan tagningarna och jag som obekvämt slingrade mig. Där fanns krispighet, hjortar och bildfärder hem under mörkt grönblå himlar på vägar alldeles raka.
Nu gör jag också film. Nu är det jag som driver dom. Inte hon som kan bli vän med folk under all väntan mellan tagningar, mellan omrigg. osv. Just nu, den film jag sysslar med på mina lediga dagar, är jag totalt själv. En film om att vara ensam. Klipper på kvällarna, kommer ibland så jag hinner säga hej då till de som jobbar där, då de går hem för dagen. Ibland kommer jag efter. Sen lägger sig mörkret utanför. Utsikten är vägar och oanvända planer vid en järnväg, utsikten är ett busstorg och en tågstation. Det är asfalt och betong och grus och över en glödande sol som syns i fönstrens speglingar. Men jag har persiennerna fördragna och lysrören tända. Det blir tyst. Bara jag i öde lokaler och min film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar