kattsanden.

Går med påsen som är full av nerkissad och nerbajsad kattsand. Går ut på gården, dagen är krispig och kall och solig. Jag har mina smutsiga mjukisar, de jag lever i här hemma, har en stumt varm fleece tröja jag fått av mina systrar, så att vi alla tre ska ha likadan.

Ute på gården kommer hen emot mig, hen är kort och späd, med svart hår under en svart luva, en kamoflagejacka och smala svarta jeans. Hen kramar hårt en förpackning nyponsoppa och hooden är lite öppen. Hens kinder är rosiga, näsan lika rosig den. Hyn vit. Blicken plågad och hållningen frusen. Den lilla människan ser ut som mina fördomar om Norrbottnisk ungdom. Jag tänker att hen säkert lider lika mycket i värme som i kyla. Att istället för en blottad hals i kylan svettas hen i samma smala jeans en varm sommardag.

När jag slängt påsen med kattsanden vänder jag tillbaka mot min port. Ur den kommer en ung man med en jämthund. Jag tänker att jag ska bli kär i en reslig karl med en jakthund, att det vore perfekt för mig, ett intresse jag inte väntas dela, en vacker hund jag får klappa men slipper sköta, gott kött och tider ifrån varann. Men hans min är stängd, han nickar inte ens åt mig. Han har rynkat sin näsa och när jag kommer in genom porten känner jag stanken min kattsands-kiss-och-bajspåse lämnat efter sig.

Städa.

Städade men det blev inte rent. Kämpade på ett bra tag, mest tog det tid för att jag åter bakat, vilket pågick samtidigt som jag dammtorkade, dammsög och skurade. La mig ibland ner, på sängen, inte planerat, det bara hände. 

Att det kan ha gått två månader sen sist. Visst, jag dammsuger ibland, sveper av köksluckor och spis också. Inte dammtorka och skura. Nu blev det aldrig rent. Bara flyttade runt katthåren och dammet med min trasa och min mopp. Tovade till allt. det får duga. 

Vardag

Det är sol och blå himmel. Snön ligger frostigt vit och hård, förutom på vägen, där den snö som inte nötts bort förvandlats till brun is.

Jag bakar bröd. Väntar på mitt kaffe. Och jag dagdrömmer om vardagliga saker. Som att gå till VB-museets fik. Äta frukost där en dag, läsa i en bok, se ljuset skina in från de stora fönstren.

Jag tror att jag ska känna ett lugn där, en avslappning och frid. Det kommer jag antagligen inte göra, för det kommer inte kännas som hemma. Men jag tänker att jag kommer kisa när jag ser ut genom fönsterväggen, ser solen blänka i snön som ligger över den lilla dammen och de gamla husen som hör friluftsmuseet till. Solen kanske även skiner in över mig, värmer genom glaset, lägger sig i mönster efter fönstrets utformning på golvet. Hur jag hör espressomaskinen spotta och fräsa medan min kopp görs. Och att jag uppnår harminin. Hamonon. Näää varför? Harmonin stavas det ju.

klimatångest.

Bestämde mig för att inte flyga mer. Sa till mig själv och andra att det är oförsvarligt att flyga nu när världen står så nära undergången. Fast 2% utgör flygningen. 2% av det som ska leda till förstörelsen. Det är en bråkdel, två hundradelar. Oljan är problemet. Oljan som står för 70%. Oljan vi gör plast av, oljan våra bilar och flyg drivs av. Oljan som finns i allt. Som vi fortsätter pumpa upp. Eller vi, gör just vi det? Vi bara följer med, i strömmen, dit handen pekar. För vi är en av miljarder. Äh, jag vet inte, har mest bara ångest. Bina dör och med dem världen så som vi är van den. Ingen mer pollinering. Växter som dör ut, djur som dör ut. Skogar som blir till döda dammfält. Vad vet jag. Kanske borde jag resa till Paris medan tid finns. Dricka en sur espresso i vårsolen och se . .  nåt, bada i ett blågrönt hav från vita klippor på en ö i medelhavet.

Frukost.

Snön kom. Krispig vinter under helgen och tills igår. Nu blask. Blött slask att vada genom. Ännu har dagen inte blivit ljus, de stundade novembermolnen ligger som ett skydd mot den kortvariga och bleka stundade novembersolen. Jag ligger i sängen, med min frukost. Inte croissanter, Nästan en sorg över det. Utan med en chiapuddig med bär. Kaffe och Juice till det. Ett gnagande missnöje över den där chiapuddigen. Fast den ser delikat ut saknar den all form av dekadens.

De Älskande. Slutet.

Har spanat mot deras fönster, sett att det lyst. Men de andra nätterna denna höst har jag jobbat på de två nedre våningarna. Inatt var jag högst upp, såg rakt in hos dem. Lyset var tänt, såg mer än det under sommarns heta nätter öppna fönster. Såg att det var ett kök, så det finns alltså ingen säng där, som jag fantiserat. Såg dem. En skymt av dem. De älskande. Och jag var inte imponerad.

40.

Idag är det min födelsedag. Fyller fyrtio. Hade inte styrt upp något firande, inte för att jag inte är peppad på att fylla fyrtio, utan för att jag inte gillar fester där jag står i centrum. Tyckte också att det räckte med Britney Spears-konsertresan Mysan och Jag gav varann som gemensamt fyrtioårsfirande, den vi var på i Augusti. Skyllde på att jag jobbade natten mot idag. Så jag skulle inte orka fira. Men under min natt funderade jag på hur jag skulle göra med denna dag, (det är väl ändå en milstolpe att bli 40?) när jag väckt mig själv, ca kl 13, till en dag i trötthetsdimman. Funderade att föra över pengar från sparkontot, gå förbi Ica och köpa en fryst hummer, låta den tina, antagligen lite för snabbt för att smaken ska komma fram, för att sedan kalasa på den och nubbe i mitt hem. och även styra upp något av de smörrebrödrecept jag googlat fram under natten. Blev glad av den tanken, att festa till det i ensamhet. Fest mat och nubbe. Smörja kråset så kinderna blänker av lustfylld mättnad. Men morgonen kom och jag började förstå att vänner tänker titta förbi. Hör av mig till mina systrar, styr upp restaurang och bio med dem, bort från hemmet, in i tryggheten och biomörkret. Nu ska jag sova någon timma.

Frukost.

Jobbade fem arbetsnätter på rad. Mina höjdpunkter var mina frukostar, den första, den jag äter på morgonen efter passet när dagen gryr, innan sömnen, var en kall gröt på havregryn och tranbär som stått över natten, den var två knäckebröd mackor med blåmögelost och en snaps Norrlands akvavit. Den andra, den jag äter ca kl 17:30, då det skymmer ute och jag just vaknat, är två croissanter med Nutella, ett glas blodapelsinjuice och en kopp kaffe. Båda är ljuvliga, båda frukostarna längtar jag till. När jag ätit upp den första längtar jag till att få vakna och äta den andra. När jag ätit den andra längtar jag tills kvällen är över och nattens arbetspass gjorts och jag får äta den första.

Min matlåda, kycklinggrytan med potatis och ris, den var inte en höjdpunkt, den visade sig vara nödvändig bukfylla att stoppa i sig innan det hunnit bli midnatt. En ska tydligen inte äta mellan midnatt och kl 4. Vid fyra äter jag dadlar, pistagenötter och en slurk kaffe.

Trollet.

Någon gång igår förmiddag matade någon in 24 kommentarer på min Instagram. Under olika bilder. De flesta var otrevliga, så de fick de som hade en snällare ton att verka sarkastiskt menade. Kommentarerna gick mest ut på att förklara att jag var gammal, såg ut som en gris, något om min äckliga fitta och att jag var äcklig.

Nu blev jag inte särskilt upprörd, kanske aningens upplivad, iaf trodde jag att det var det jag blev. För jag tar inte åt mig, ser inte hur jag skulle kunna se ut som en gammal gris, tänker att den som orkar scrolla igenom alla mina bilder och sen sitter och blir förbannad över dem måste leva ett liv som är rätt piss, eller har en kall rå humor.

Men när jag innan jobbet skyndar ner till Ica så möter jag en man som skyndar ner för trappen och in i hissen. Jag bor en trappa ner, huset står i en sluttning, så entreplan ligger en trappa upp från mig. Jag begriper inte vad mannen gjorde, varför tog han inte hissen från entreplan, varför skynda ner, var inte detta skumt. Jag grunnar och jagar upp mig. Trollets kommentarer hade lagt en orolig grund i mig, fått en skymt av att någon vill mig illa.

Fantasin skenar medan jag går i det fuktiga mörkret gatan ner till ICA. Att han velat mig illa, men när jag kom ut ur min dörr så bröts hans plan och han som inte hade någonstans att ta vägen tog till hissen som flykt. Att när jag skulle komma hem efter handlingen skulle han ha brutit sig in hos mig och slaktat katterna och skrivit gris på väggen, som när Sharon Tate blev mördad i Augusti 1969. När jag vänder åter, tar trappen ner, så spanar jag, försöker se om någon står gömd under den, eller bakom något av hörnen som leder till den lilla korridor min lägenhet ligger i. Men ingen finns där, ingen stormar fram likt Norman Bates i Psyko med en kniv redo att hugga ner mig. Sätter nyckeln i dörren, katterna möter mig som vanligt. Jag spanar runt, fortfarande orolig att någon ska ha gömt sig någonstans. Lugnet sprider sig. Jag andas ut.

När jag strax efter knatar till arbetet så slår det mig, att hissen alltid står på min våning, det är dess utgångsposition, att han nog istället för att trycka upp den till entreplan och vänta en stund funnit det smidigast att skynda ner till den och ta den upp till sin våning, jo, så måste det vara.

Docksta

Vi var i Docksta i början av september. Mimmi och jag. Vi kom dit en mörk kväll. Vi visste att det skulle vara mörkt och vi var säkra på att våra ögon skulle vänja sig vid mörkret under den 40 minuter långa promenaden från busstoppet till stugan. Vi gick en bit, såg stjärnorna lysa över oss. Det ser en inte stan, jo, en ser stjärnorna, men inte så här, inte detta myller av dem, alla små vars ljus inte tränger igenom stadens belysning. Men vi såg inte vägen vi gick på. Vi trevade fram med osäkra fötter, rädda att kliva i gropar eller snubbla på stenar vi inte kunde se. Efter tio minuter tände vi våra mobilers ficklampor och gick i rask takt. Nu såg vi bara vägen den närmsta metern framför oss, dit ljuset nådde, allt annat slukades i det svarta. Vi slog bort våra rädslor, pratade om Eros Ramazottis musik. Om sånt som är ofarligt, som är harmlöst, som är utan djup. kl 23:30 kom vi fram till det område där stugan ligger, omgiven av andra sommarstugor. Den trygghet det gav att det var tänt i vissa av husen, att det satt några och drack vin på inglasad veranda med tända ljus.

Dagen efter sken solen. Vi tog ett morgondopp i havsfjärden. Vattnet var kallt. förmiddagen var sval. Sen blev det varmt. Vi hade gjort som vi alltid gjort. Köpt cigg under stor show. Osäkra över vilken sort vi skulle ha. För vi är inte rökare, bara i Docksta under september. Bara de dagarna varje år. Jag drar inte ens halsbloss. Jag hade klätt mig för varmt och fick en T-shirt på Woodys. Svart och stor. Vi hade tänkt ta linbanan upp till Skulebergets topp och unna oss mat på restaurangen där. Men eftersom högsäsongen var över så blev det inte så. Det blev pizza vi tog med till en brygga.

När vi cyklade tillbaka till stugan fick min cykel punka. Jag la mig på ett broräcke i solen och Mimmi åkte för att köpa slanglagargrejer. När hon kom tillbaka la hon sig också på broräcket, vi rökte och sa att vi är coolast av alla kusinerna.

Fredagskvälln'

Hon vill åka till havet och se solen gå ner. Hon är på besök, hon bor i inlandet, i en by som sades vara så ful att fåglarna flög upp och ner för att slippa se. Vi tar hennes bil, vi kör ut, mot Homlsund och revet, en sandstrand mellan sommarstugor som vuxit och blivit flotta villor.

När vi åker hem, efter att ha ätit på restaurang Kajutan, efter att ha sett på den bolmande röken ur fabrikerna, fabriker som tornat upp sig likt hotfulla vackra drakar, som ligger där och bidar sin tid och pyser ur sig rök, så tar hon vägen på andra sidan älven, Obbola och Teg-sidan. När helljuset slås på bild världen svartvit. Himlen svart över oss, vägen och den kantande skogen gråvit. Men möten kommer och helljuset slås av och då ligger himlen mörkt blå över oss igen, då anas grönt i det mörka och vägens asfalt är inte längre blekt vitgrå, utan svart under oss.

Klippning.

Min sensate film klipps. Ännu en kortfilm. När vi spelade in den grät delar av teamet bakom kameran. Scriptan klarade inte av när sista scenen togs, som togs sist på inspelningens sista tag. Hon bröt ut i högljudd gråt och fick lämna set. 

Men nu, den film som tar form, den kommer inte få någon att gråta. En vän sa, en som jag bett se, att han först dragit sig för att höra av sig till mig efter att ha sett, för han visste inte vad han skulle säga. Hörde att han var rädd att klampa mig på tårna och såra. Han kände att han förstod vad jag ville förmedla men att det aldrig nådde fram till honom, inte på riktigt, inte så att han blev berörd. 

När jag ikväll såg den senaste versionen svor jag argt mot skärmen, ville slå sönder datorn. En osäker film har tagit form, en som inte litar på sin historia, sina karaktärer, en som håller på att konstla och krumbukta sig. 

Nu är jag även fylld av skrock, eller vidkskeplig, kanske är det mildare tvångstankar, men att genom att skriva detta, att filmen är ett magplask efter en vacker träningsperiod, så kommer det bli sanning, så kommer inte filmen gå att rädda. 

Efter inspelningen.

Vi samlas på teatern. Vi är där för att städa undan efter inspelningen, den stora hallen som rymt alla rum, rum som nu är rivna i bitar. Alla de som jobbat med filmen, team som klättrat högt upp i taket, de som byggt rummen, skådisar, fototeam, skripta, ljus. Men de flesta av dem har åkt hem, är på nytt jobb, är iaf inte här med oss. Vi är fyra stycken.

Jag har min illigt gula tröja från Biltema, den med reflexdetaljer. Linus gillar den, han gör ärenden och köper en likadan, vi tar kort på oss i dem. Emma och Hanna berättar vad vi ska bära undan, vi fyller en skåpbil med saker som ska till återvinningen och Emma och Hanna försvinner iväg. Linus pappa kommer och ett flak lastas fullt med mer saker som ska slängas och de försvinner bort.

Cyklar till stan och äter lunch med Emma och Hanna. Det blir indiskt, oljigt bröd och friterade saker. Fyller min buffétallrik med allt som är rött. Kycklingen och potatisen, blomkålen och ännu någon kyckling och en stark sås.

Det är övergången mellan sommar och höst, frisk, kall luft och en varm sol. Cyklar tillbaka till teatern. Hans-ola sitter med sina intensivt blå ögon på dess trapp, röker och dricker kaffe. Vi pratar en stund. Han är på teatern och repar sin föreställning om Den Heliga Birgitta. Efter en stund försvinner vi in. Jag blir ensam i den stora hallen, gula lysrör i taket och dörren öppen ut mot gården. Jag sopar. Sakta sopar jag. Tänker att det borde finnas ett effektivare sätt att sopa en så stor hall, att de som städar teatern omöjligt kan göra som jag gör. Det tycks inte bli rent, bara damm och grus och annat som läggs i olika mönster. Emma och Hanna kommer tillbaka och Linus har jag redan sagt hej då till, för han är klar här, han flyger hem till Stockholm om någon timme. Vi bär lite till, men snabbt blir jag matt liggande i gradängens trapp. Det är eftermiddag på väg mot kväll. Jag lämnar dem med det allra sista, cyklar hem, solen ligger lågt och skuggorna är långa och snart börjar nästa fas i att göra klart filmen, in i klipprum, framför dataskärmar.

En mörkögd augustinatt.

Längst bort i den ena korridoren, den som slutar mot bygget och inte mot parkeringen, som den gör i den andra änden. I den andra änden finns gatlyktor som lyser upp. I änden mot bygget finns en mörk grå vägg som hastigt rest sig. Det gör att den korridors änden inte får in något ljus, är mer i dunkel.

Där stod i natt en utomhusrullator. De är större än de för inomhus bruk och de har reflexer. Denna hade två stycken som när jag nått en viss vinkel träffades av ljus så de glimmade till likt två ögon på ett rovdjur. Det fick mig att varje gång rycka till, hinna få en skrämd kall il som rusade genom mig, innan jag än en gång mindes hur det låg till.

Tyra

Idag fyller Tyra tio år. Tyra som ser elegant och stor ut på bilder, men i verkligheten är en mycket liten katt. Liten och mager och alltid med en aura av något eländigt, likt en strykarkatt i gränder i en tecknad film. En gatpojke som dribblar en konservburk istället för en fotboll, en smidig liten ficktjuv som polisen och bystiga tanter tar i öronen. Ett hopplöst charmtroll utan framtid. Men nu är Tyra en innekatt. En katt som jamar hest, som möter mig vid dörren när jag kommer hem, sittandes med huvudet på sne. Som kommer fram till mig när jag sitter på toa och sätter ena tassen på mitt knä och sträcker den andra tassen mot mitt ansikte.

Tyra har haft en hopplös mage i alla år, diarreer som kommit och gått, som nu i sommar bara kom och aldrig gick. Som gjort henne hopplöst hungrig då allt rinner ut i halva hennes kroppsvikt per dag. Som därför ivrigt jagar upp mig på morgonen när matskålen står tom, som frustar och tar sin tass och slår den mot min kind tills jag reagerar. Tyra som ska få komma till veterinären snart för att se om något går att göra.

Och jag som förbereder mig på att Tyra snart kanske inte möter mig i dörren. Inte jamar hest efter mera mat.

Men idag lever hon, idag är det ju till och med hennes födelsedag. Tio år, vilket är 62 kattår. Idag fick hon ostkrokar, för hon älskar ostkrokar. Hon slår lovar kring min skål med ostkrokar, så pass hastigt och envetet att jag slutat äta ostkrokar och bara köper småpåsar åt henne. Jag hällde upp några i en liten skål, hon kom ivrigt springande, hon skrek högt, hon ställde sig på bakbenen för att hinna åt skålen så fort som möjligt, innan jag ställt ner den på golvet, hon slängde sig över dem, de for ut över golvet, hon slickade och bet och höll fast dem med den ena tassen och tuggade och svalde. Fort var den lilla skålen tom.

Och jag låg på mitt smutsiga golv, av torkad kattmat fläckiga köksgolv, där en tom juiceförpackning låg, en bit matfolie, en tom Loka-flaska. Låg där och filmade Tyra äta med sin iver. Filmade en två minuters film. En film att ha för att minnas hennes mativer, hur hon slukar sitt favoritsnacks.

Då jag inte sover.

Den ständigt halvöppna munnen och blicken stadigt på bilden som just tas. Inte på den översta bilden då, men minst lika självmedveten där. Hade just sökt på Victoria Johnson, Penthouse pet 1977, med fluffigt rött hår i softat ljus, med fluffigt rött hår mellan särade lår, i vita spetsunderkläder och glansiga särade läppar.

Francoise Sagan

Gjorde bildsökningar på Francoise Sagan härom dagen. Såg henne med sitt korta hår, det lite blonderade, med en schäfer i en sportbil, med katter i famn och med en tax. Såg bilder av henne i en päls som riktigt ung. Med tröja och jeans och bara fötter. Såg henne som äldre, med en terrier av något slag, i slacks och blus. 

Läste Bonjour Tristess nån gång, en sommar då det gamla biblioteket fanns, där det nu är systembolag, för det var där jag lånade dem, i den främre delen, innan seriealbumen och tidningshörnan, just ja, även innan tidningshörnan flyttade en trappa upp. Läste sedan iaf en bok till av henne.  Hennes böcker var tunna, inte ens 200 sidor, kanske bara just över 100. Tänker att det ingår i min person att ha läst henne. Ser det gärna så. Flickit och världsvant. Minns dock inte vad den/de andra boken/böckerna handlade om. Minns mest filmen, Jean Seberg i sitt korta blonda hår, Deborah Kerr i sitt röda lagda damiga hår. Franska rivieran, det blå havet och tallarna. De starka färgarna av den tidens färgfilm. Minns inte Francoise ord i boken. eventuellt lite, en aning av hennes språk finns långt inne i mitt minne. Men bara eventuellt.

De älskande 2.

Natten till den 7/8 hade de stängt sitt fönster. Då blev det tolv grader och luften hade fått höstens krispighet, luften behövde solen för att bli varm, plötsligt så där. Fort trodde vi alla att hösten kommit och jag tänkte att nu spenderar De älskande nätterna omslingrade för att hålla värmen, under ett täcke. Att de den natten fått krypa ihop. Deras tidigare svettiga kroppar, som höll avståndet för att inte förgås av hettan, kanske bara fingertoppar mot fingertoppar, kunde ligga nära igen.

Vi andra började ha långbyxor och tröjor, tog på oss pyjamasen och drog åter täcken över oss. 

Men värmen kom tillbaka, luften blev fuktig och varm. Den mörka natten åter tropisk och igår satt jag med vänner på en uteservering på ett däck på en av stadens krogbåtar. Vi såg älven flyta förbi, solen gå ner, natten bli mörk och älven svart med gatlysens speglingar som enda ljuspunkter. Värmen bestod i mörkret, fuktig och klibbig. En av oss kedjerökte, en ny cigg när den innan tog slut. På ciggpaketet fanns en bild av en kvinna med cigg och blekt ansikte, som såg längtandes på sin rosiga väninnan som kramade ett barn kärleksfullt i famnen. Paketet varnade för dåligt fruktsamhet.

När vi skildes åt, efter att skrattat åt våra tidigare äventyr, vår resa till Barcelona förra juni , en resa där vi likt tre vilsna idioter brutit ihop av skratt varje timme åt vår egna tafatthet, fotade vi en bro i en kvart, den tycktes vacker och gotisk i mörkret, den tycktes inget alls på bilderna vi tog. Vi skrattade lite till, sen gick vi åt varsitt håll.

Backpacker

Vaknar, alldeles för tidigt. Vaknade av hungern, visste igår att gårdagens slarv med maten skulle kosta delar av sömnen. En svulten kropp blir rastlös, men igår, dagen då jag vakade av var jag för trött för att styra upp maten. Åt tilltugg. Stillade den akuta hungern bara ytligt. Nu äter jag de två ägg jag stekt. Men innan dess, då jag fortfarande trodde mig ha en chans att trotsa den på jagande hungern försökte jag somna.

Hade just innan scrollat igenom Instagram. Där gjorde sig folk lustig över Leo i cyklop, nytagna paparazzibilder. Så då tänker jag på honom, hur kär jag var i honom efter Titanic, en film jag såg två gånger på bio 1998 men sen aldrig sett igen. Tänker på The Beach, en film jag aldrig såg. Men vars trailer måste ha rullat flitigt på tv sommaren 2000, då jag var helt ensam i pappas hus i Östersund. Bodde där nyopererad och medtagen, det blodiga underlivet. Experimenterade med brun utan sol, hade små linnen och stora byxor som hängde på höften, en rund liten mage som låg bar däremellan. I rosa solglasögon och en diet av svarta kalmataoliver. Hade inga vänner i Östersund. Eller jo, Saras pojkvän bodde där, så Sara och jag sågs någon gång för en fika. Men förutom de långa promenaderna till centrum och tillbaka var min enda kontakt med en annan värld tv:n. Videorna på MTV, pratshowerna, reklamen mellan.

Så denna tidiga morgon börjar jag tänka på Leo i The Beach. På svettiga pannor, stora kahkishorts, röka, tvinnade shokers. Denna backpackers-uniform. Deras glasartade blickar och rosiga kinder. Känner hur rummet tappar styrsel, hur pulsen börjar bulta bakom ögonen, försöker få luft. Får avbryta försöket till sömn, sätter mig upp, kliver upp. Står i mitt rum rådlös.

Någon vecka tidigare hade jag åkt på samma reaktion när jag helt plötsligt tänkt på säsongsarbetarna, de som drar till Hemavan, tärna, kittlefjäll, över vinterhalvåret, åker snowboard och jobbar på hotell eller i bar eller vad de nu gör. En gemenskap jag aldrig velat vara en del av väckte något starkt i mig, något som skulle ut fysiskt. Tänkte då att det var hettan som spökade, ensam i stan, en isolation från mina semesterfirande vänner, som väckte tanken på gemenskaper jag inte var med i. Nu är alla tillbaka, de har påbörjat sina första arbetsveckor. Så kan inte skylla på det. Men är inte backpackers och säsongsarbetare på skidorten lite samma, samma typ av välmående pårökta medelklass. De som behöver äventyr och vidder,  den obundna friheten. Eller jag vet inte . . . faktiskt vet jag inget om dem, begriper inte denna ångest, dess ursprung, så jag pluggar i Hörlurarna och jagar bort oron med Barbados Kom hem, steker mina ägg och äter dem.

De älskande.

Fönstret i huset mittemot mitt arbete står ännu öppet. Fönstret i vindsvåningen, under det svarta taket, det öppna fönster jag under arbetsnätterna fantiserar om att det sover två älskande under. Kanske tätt omslingrade, kanske inte, med tanke på hettan. Sina solkyssta kroppar i avslappnad sömn. Utslängda och tunga. Eller vakna, kämpande och frustande mot hettan. Fast i natt är det svalt, i natt var det 15 grader ute.