Hon sa att vi var medsystrar. En kvinna i min sjukhussal på ks i förra veckan. Vi är nog medsystrar, men jag vill inte vara medsyster med någon som mig. När hon skrivits ut och jag kommit ner från uppvaket hör jag hur en annan i salen pratar i telefon. Hon säger att hon brukar inte vara på den här avdelning, hon brukar vara en trappa upp och nu är hon lagd här bland transvestiter.

Jag försöker att inte tänka på det. Försöker fortfarande, en vecka senare att inte tänka på det.

Efter att katetern togs ut imorse skulle jag tillbaka till vårdcentralen vid halv fyra. Jag har slumrat till i soffan och får slänga på mig kläder och hinner inte fixa det lilla smink jag har. Så iväg rusar jag klädd i en en gul piké, en kort kjol, strumpbyxor, benvärmare, ett par kängor, en stickad tröja, en jacka och halsduk. I ansiktet har jag lite foundation och så avfallande mascara runt ögonen. I väntrummet väntar jag ensam. Dörren öppnas och en sköterska kommer ut. Hon ser på mig, hindrar sig och säger: du ser inte ut som min patient. Hon går tillbaka in på rummet, kommer ut igen och säger högt mitt namn. Jag säger att det är jag.

När jag går därifrån vill jag brista. Tänker att jag inte får slarva med sminket så där, måste klä mig mer genomtänkt, alltid vara tydlig. Att det är bättre att bli tagen för transvestit och röra sig i den oklarheten än att inte bli tagen alls för minsta kvinnlighet.