Drack nyss min godaste kopp té på länge. En sådan god kopp att jag bälgar i mig hela koppen i ett klunkande svep.

Natten bjöd på rastlös sömn. Som huvudvärk men utan smärta. Ivriga siameser, men om det var min rastlösa kropp som aldrig fann ro, och därför inte kunde ge dem ro, en lugn sovplats så som det brukar va om nätterna, eller om deras rastlöshet gav mig min rastlöshet, ja, det vet jag inte.

Nu är inte himlen längre svart, så som den var för en halvtimme sen. Nu är den mörkt mörkblå.