skönheten no2

Det dyker upp en bild, en snutt, något litet jag tar fasta på. Det lilla är det som säger åt mig att jag är ful. Det jag ser är mina breda axlar, min tjocka nacke, mina smala höfter och de spinkiga benen. Och käken min, den som ser ut att tillhöra en mycket grövre person.

Detta dyker upp i mitt huvud, när jag självgott trott mig vara fri från sådana tankar. Fri att se över mina brister och leva utan att ägna det någon som helst tanke.

Fel hade jag. Kramar en kudde och önskar att Photo Booth visade sanningen. men Photo Booth ljuger. Kanske ljuger också det som visade det fula. Men det spelar just nu ingen roll. Tar bild på bild av mig. Tvångsmässigt ur mina fula vinklar, som för att bevisa för mig att det lilla fula är sanningen.

Resultatet blir att jag skickar en bra nakenbild av mig, tagen tidigare, en där höften ser mjuk och större ut, en där käken inte märks, en där benen inte syns i sin fulla magerhet, till en manlig vän.

Nu kramar jag inte kudde lika hårt. Nu andas jag lättare och förtvivlan har släppt. Denna onödiga förtvivlan över mitt utseende. Förbannar den energi, de krafter dessa komplex tar. Att inte kunna se det vackra för att jag blir för upptagen av min fulhet.