ett år.

I filmerna jag ser blev ett år helt obemärkt. Fram tills idag. Då slog det mig. Det innebär också att mitt sabbatsår är slut. Ett år då jag skulle sluta tänka på vad jag ska bli, jobba med, göra.

Det hela började med fast anställning på äldreboendet i april 2010. Vad hade jag för val mer än säga ja. Kunde sagt nej. Borde kanske sagt nej. Men då tänkte jag att detta blir bra.

Så köpte jag datorn Och blev med internet. En värld öppnade sig för mig. Fann en ts-blogg. Såg mig i spegeln och undrade hur jag blev så här, när hon blev så där. Mitt redan patetiska självförtroende föll än mer ner. Platt och androgyn stod jag här och kände mig misslyckad som kvinna. Så började förra sommaren.

Så fortsatte förra sommaren. En jävla pissommar.

Kände mig fånge i min fasta tjänst. Och den där tröttheten. Plus sorgen över att vara manhaftig och grovlemmad. Satt hos min läkare, fick piller som skulle göra mig glad, skulle operera in de där silikonbrösten jag sa nej till ett decenium tidigare.

Spelade i en film, en vän blev inspirerad av min sorg och lät mig ledsen gå över fjället, allt framför en filmkamera till en film som aldrig blev klar. Fortsatte min skådisbana som statist på Norrlandsoperan. Lång dam i tolvcentimetersklackar. I högt hår. Turné till sundsvall och kiruna.

Vintern kom. Pillren som skulle göra mig glad hade ingen verkan. Jag sjönk djupt ner. Så djupt jag aldrig nått.

Boobjobsdagen närmade sig. Satt med silikonklumpar i händerna hos plastikkirurgen på KS. Ville inte ha dem i mig. Och hon var så bra, tackar gud för att det var en hon, hon sa: naturliga små bröst kan vara mer kvinnligt än stora i silikon. Du kommer få ärr, de kommer alltid att stå rakt ut. Små äkta är fint, precis som stora fejkade är fina. Åkte lättad därifrån, utan bröstimplantat.

Våren kom.

Fick ett erbjudande om ett maskjobb för en kortfilm. Sa ja. Tog ledigt det det behövdes. Var i ett fantastiskt sammanhang, en film jag trodde på, ett intressant projekt. Sen opererades jag i underlivet igen. Tillbaka till mina första operationer elva år tidigare. Samma rum till och med. Samma utsikt. Blev helt tom. Trodde jag var färdig då, ska aldrig tro det igen. Fick ha kateter en vecka.

Den årliga teaterfesten, en ungdomsteaterfestival jag sminkat på sedan 1999, avklarades och det var under den livet kändes lite lättare. Och lite lättare känns det än.