Mötte upp syster agnes och mamma eva på stan. Vi skulle se syster signe gå in på balen. Det var trängsel och solsken. En het dag. Där stod jag med solen i ryggen. Och åter all svett som trängde ur mig. Benen blev fuktiga, armarna, händerna. Pannan blev blöt, tinningarna med. Längs ryggen rann då och då en il av svett, ner i svanken, uppsugen av kjolen. Men jag stod kvar. Ville se henne komma där, gående upp med alla människor runt i kring. Ansikte på ansikte av folk. Ingen henne. Tänkte ge upp. Men förmådde inte. Då kom hon. Väste fram hennes namn, hon hörde inte, hennes kavaljer hörde. Jag rusade upp längs gången, med kameran i högsta hugg. Handen darrade, utmattning och adrenalin.

Hon var så fin. De båda var så vackra. Det fångade inte de kort jag tog. Inte hur vackra de egentligen var. Och särskilt henne.

Att jag stod där i tre kvart, med solen rakt på. I väntan. Jag led. Så kommer hon, sveper förbi och allt kändes så värt, något jag inte velat vara utan.


här är samtliga bilder jag knäppte.