Ghaaa no 2.

 Ägnar min dag åt att vara besviken på mig själv. På min oförmåga att lösa kamerastrulet, på att jag slösar pengar så ohämmat. På böcker, på möbler, på en ny stereo. Vips så har jag gjort en beställning och ser 6000 kr försvinna och 6000kr är mycket för mig, kanske tre gånger så mycket som jag borde spendera. Och det har inte ens blivit juni. Lönen som kom i maj, ja, all lyxköp på den är redan gjorda, även de för Juli och Augusti.

Så ryggraden blir svampigt mjuk och jag blir svag i axlarna och huvudet febrigt svullet och  jag glömmer att äta och andningen blir tung och jag sjunker ihop en stund och så tar jag andefattigt krafttag och kokar pasta, inte för att jag är hungrig, utanför att jag tänker att det nog är dags nu, var dags nyss, för en timme sen eller två, att äta, och när pastan kokar lägger jag mig matt i soffan och bländas av solen och jag suckar och suckar och tar en selfie och jag har lyssnat på poddar hela dagen och rösterna har blivit ett smärtsamt smatter och jag låter smattret fortsätta för en ny podd drar igång när den andra slutar och jag förmår inte att bryta flödet och så blir pastan klar och jag äter och nu ligger jag här i fåtöljen och solen har gått i moln och min mage blir så varm att den kanske är het och den jobbar med pastan och hela jag är fast i att inte funka. 

Ghaaa

 Idag är allt motigt, på riktigt är det inte det, men något med mig, hur jag är funtad, hur jag väljer att tänka, så blir det motigt. Ett kamerastrul som jag borde ha fokus på att lösa har jag istället fokus på något annat, något diffust hotfullt och förgörande som jag ser i kamerstrulets skugga. Förmådde därför inget idag. Vaknade sent, inte jättesent, men sent. Låg kvar så förmiddagen blev eftermiddag och kunde ändå inte styra upp frukost och så började ett sår från i torsdags blöda och då, då tänkte jag att det vore bäst att vänta till imorgon, för kamerastrulet kräver en promenad till kameraaffären och såret är på stortån. Jag blev åter sittande. Inte gick jag iväg, inte la jag om såret, inte åt jag frukost, inte tog jag en dusch. Inte på en halvtimme och då när halvtimmen gått började jag med att lägga om såret och sen duscha vilket resulterade i att jag fick lägga om såret igen och nu äter jag min frukost, och klockan är 16:35 när jag skriver dessa ord och kameraaäffren stänger kl 17:00. Ändå bra, då hinner såret på tån läka nog för att hålla på vägen till kameraaffären imorgon, eller hur? Det blev nog bäst så här. 

Så många dagar då jag längtar till en framtid. En annan tid än den som är nu och så har jag varit funtad hela livet och nu när jag levt halva mitt liv, om jag har tur och blir 85 år, så längtar jag fortfarande till den diffusa framtiden och det blir mindre och mindre framtid kvar och så många år av längtan att lägga bakom mig, som gått, som är gjorda, typ levda, förbrukade. 

Bilden har inte med något att göra. Jag tycker att jag ser ung ut, lite tuff. Den är tagen i lördags på min balkong av mig då jag rastlöst läste Gift av Tove Dittlevsen och såg måsar och kajor cirkulera lägre och lägre ner på gården mellan husen och sen fick jag tanken att de kanske kan norpa en av mina katter om de fått vara ute här på balkongen med mig. Att de snabbt greppat tag om en förvånad Jussi eller Montzi som tjuter till av både smärta och skräck och sen vinglar sig lösa medans fågeln kämpar med att lyfta högre och högre och då faller katten till marken och jag antar  att det inte skulle gå bra och när jag tänkt så fick jag ont i magen och gick in och pussade mina sovande katter på dess huvuden. 

Trädet.

Det stora trädet utanför min balkong är fält. En morgon, förmiddag, kanske hade det hunnit bli eftermiddag, vaknade jag och ljuset studsade hårt mot golvet och inga knoppar fanns längre att se. Antar att trädet skulle nästan varit helt grönt nu. Som en vägg av mjuk skyddande grönska. Nu ser jag himlen, det gula huset mittemot samt andra träd. Utsikten är inte hemsk, men jag skulle ju ha legat här i en av mina mjuka möbler, varit lugn och sett på trädet, på dess gröna löv som vajade i vinden, det var en målbild som nu måste ändras. Nu när trädet är borta är insynen total. Iaf om jag vill hårdra det. Jag ser rakt in till mina de i det gula huset, ser genom deras lägenheter, ser huset bortanför genom deras fönster. Antar att detsamma gäller för dem in i min lägenhet.

Arbetsnätter.

Då covidavdelningen jag jobbar på läggs ned och vi är i ett glapp då den står tom är vi resurser i huset. Vi jobbar ibland som springare, andra gånger sitter vi vak eller går in och jobbar på en avdelning då nån är sjuk. Så nu får vi lämna vår våning, vilket vi inte fick tidigare, så vi hade smittade hos oss. Så Sandra och jag ägnade natten som var åt att se på solen som gick upp, gå runt i huset, sitta i personalrummet och dricka kaffe, sitta i aktivitetsrummet på bottenvåningen, testa grejer i träningslokalen. Vi körde benpress på 80 kg, 3 x 10. Jag väntar på min träningsverk. Vi tvättar även personalkläder och viker dem. 

Himlen blir inte mörk nu och när solen stiger syns dess rörelse. Inget smygande, bara en sol som lämnar horistonten, bländar oss, drar snett över himlen och gömmer sig en kort stund bakom några hus och sen bländar oss åter. Så var det i natt då himlen var molnfri.  

Fåtöljen!

 Den kom. Klockan tio skulle den komma. Jag, som jobbat fyra nätter, slumrade till i soffan ca kl tio och väcktes när de ringde på dörren. Jag puttade förpackningen till vardagsrummet och slet sen upp kartongen och plasten. Där inne var den, brunröd, som blod som börjat levra, blankt och matt omvartannat. Jag tippade ut den, ställde den under fönstret och sen, när jag och katterna suttit i den ett tag, fick den ta manchesterfåtöljens plats och manchesterfåtöljen hamnade under fönstret. Började se serien Halston. Såg två avsnitt. Ivrig och stirrig och hög på fåtöljens ankomst. På dess lyster, det nästan bruna röda. Ställde mig upp ibland och såg på fåtöljen, på fåtöljerna. På hela vardagsrummet. Fotade med mobilen. La ut en bild som knappt får likes. Men varför inte? Bilden som är så vacker, fåtöljen i förgrunden, den grå dagen utanför i bakgrunden. 

För två timmar sen hade jag varit vaken i ett dygn. Nu i ett dygn och två timmar. Hög på ägandets sötma. När klockan var 16 insåg jag att jag inte ätit sen kl 08 imorse utan någon hunger som gjort sig påmind. Kokade kaffe, gjorde en smörgås och kämpade mig igenom fyra hårda kivis.

Montzi i solen.

 Där sitter hon och glöder i solen. Kvällssolen som fyller mitt vardagsrum. Ser att grannar vinklar för persiennerna när solen dränker väggen framför vardagsrummen. Men jag är inte där än. Jag stänger tv:n, ser på hur solen intar rummets rymd. Sitter tyst och bara stirrar. Och Montzi som får extra rosa tandkött, vars virrvarr av morrhår blir extra tydligt. 

Våren kom.

 Värmen kom igår. En känsla av att ha rest på charter infann sig när jag lämnade mitt hem för en promenad som blev lång och långsam. Jag instagrammade flitigt kolbäcken som rann fram, skogen jag gick i, svanarna jag såg.

Gick mot Nydala och den stora vägens oljud fick mig att ta en stig in i skogen. Trodde mig ha gått den stigen många gånger och trodde att den skulle leda till Kolbäcken. Men kolbäcken anades inte, varken dess porlande eller synen av den. Plötsligt låg den framför mig, liksom gömd, då den prydligt skär genom marken syns den inte förrän du nästan kliver i den. Stilla och mjuk och läskande rinner den snirkligt fram mellan träden. Jag följde den uppåt mot sjön och blev blöt om fötterna av snöblask och myrmark. 

Såg svanarna. Handlade. Gick hem. Stekte korvar som fyllde mitt hem med stekos och vädrade sedan till sent in på kvällen. Upptäckte att kaprifolen överlevt vintern. Den fick byta plats, mer i sol och närmare dörren. 

Idag tog jag åter en promenad. Idag gjorde Mari mig sällskap. Vi följde älven. Vi gick på strandpromenaden där den ligger inklämd mellan väg, räls, nybyggen och älven. Det är en vägarbetsgrusig strand med snårväxter och det var fullt av andra som promenerare. 

Vi fortsatte en bit bortanför Ica Maxi, vi kom till småbåtsbryggan och satt en stund ute på en pir. Vi satt på stora stenar och tärnorna fångade fisk oroväckande nära. Vi gick in till stranden och gick hemåt. Jag handlade igen, Krukor och solskydd och bambupinnar till kaprifolen. hemma stack jag bambun i krukans jord och lindade kaprifolen runt pinnarna. Jag drog på mig min rosa pyjamas och satte mig med en bok i solen på balkongen. Orkade ett kapitel innan rastlösheten drog mig in igen. Såg att det finns en Bouleplan utanför mig. Kanske går jag ut igen. Bladen på trädet utanför slår snart ut. Jag längtar efter grönt.

 Det stora trädet utanför har fått knoppar. I flera dagar har solen och snön turats om. Stora fluffiga flingor som singlar ner, tunga små som rusar fram, solen som strålar på grenarna som blivit blöta och får dem att glänsa likt krom. 

Mitt shoppande fortsätter. Lampa, prydnadsföremål, en billig tavla, ett bord och fåtöljen hela min kropp kreverade inför. En iver som blev en längtan när beställningen lagts. Rostigt röd och varm och mjuk ska den stå under mitt fönster. Min tidigare tanke om det spröda nätta, om de praktiskt luftiga har bytts till en kärlek till och önskan om möbler som låter en trött kropp vila, möbler som ger en ett lugn, att få sjunka ner, landa.

Att jag en dag fann lugnet i tomma ytor på väggarna.

Blev rödhårig igen. Igår. Det var ofrånkomligt.

Våningarna.

 Det kommer en stund på kvällen då hela huset, utom den översta våningen, ligger i skugga. Där uppe strålar solen, lågt skiner den in i vardagsrummen, för det är de som vätter åt solnedgången. Det är mycket möjligt att samma råder på morgonen, men på den andra sidan, för den sidan med köken vätter åt gryningen, men just detta har jag ännu inte sett och eftersom husen står i en lätt sluttning kan det även vara så att det inte är på det viset. 

På min våning, en trappa upp men också första planet med annat än förråd och garage, är vi de första att hamna i skuggan. Det lockar mig att jag under en stund kan lämna min lägenhet som just lagts i dunkel, gå en trappa upp och besöka en granne och mötas av solen som forsar in, lägger sig på väggar, studsar mot dörrars och glas. När sedan skuggan även tagit över den lägenheten går vi en trappa upp för att fortsätta vara i solen. 

Ishtar.

 Vaknar av att mina fötter faller över sängkanten. Upptäcker att jag hamnat på tvären i min säng som är 160 cm bred. Går till toan, känner mig mosig, som att mer sömn behövs, men jag tänker att klockan nog är lite över 10. När jag kommer tillbaka till sängen ser jag på mobilen att klockan är 05. Det känns fel. För låg jag inte en stund nu på morgonen och scrollade på mobilen innan jag somnade om? Ser på mobilen igen, för att se vilken dag det är, kan jag ha sovit över en dag, men det är söndag och söndag borde det vara, men klockan borde vara kring 10:30 och inte strax över fem.

Jag somnar om. Vaknar åter kl 10:30. Ännu mosig.

Efter frukosten ser jag en film. Ishtar. Den är känd för sin uselhet och den är usel på ett tråkigt sätt, inte på ett underhållande sen, precis så som senaste Jönssonligan filmen var usel. En film som bara pågår, sakta vevar sig fram, skämt som saknar det som gör dem roliga. 

Medan jag ser filmen måste jag kissa hela tiden. Blåsan fylls fort på och jag måste tömma den och det skvalar varje gång. Inga droppar som bränner när de lämnar min kropp. 

Och min mosighet fortsätter. Hela dagen, även om blåstömningen lugnar sig. 

En ommöblering.

 Låg i min soffa och solen sken in i vardagsrummet. Tänkte hur vackert det var, fotade vyn. Solen skymde och dagen efter upprepades det. Samma tanke. Samt att solen bleker. Att solen förstör, att tavlorna, den ena målad 1899 hänger där och bleks, att det var i mitt hem den skulle falna bort.

Började möblera om. Ett projekt som ännu pågår, då möblerna hittat sin plats fort kämpar ännu tavlorna med att komma till sin rätt. De kändes plötsligt tunga och mossiga och några åkte ner i källaren en sväng och sen upp igen och kanske åker de ner igen. 

Men det är vad jag gör. Tänker på tavlor, sömnlöst snurrande. Väggarna har fyllts av små hål från platser jag testat hänga dem på och sen ändrat mig. Min förmåga att visualisera är begränsad och jag vill se på plats. 

Och visst beställde jag nytt. En fluffig japansk filmaffisch för en bortglömd film med Catherine Deneuve från 1968. Två affischer för även de bortglömda filmer men med Harriet Andersson och av Jörn Donner. En ram och ett antireflexglas. En vit fluffig matta till en kal yta som skapades i ommöbleringen. Fluffiga fårskinn att lägga på två fåtöljer, den ena som skydd, den andra för bekvämlighet. 

Pengarna rinner ur min fickor.

Veckan som gått.

 Vakar av idag efter fyra lugna nätter på jobbet. Internet som slutade funka på tv:n gjorde att vi, Sandra och jag, flyttade fåtöljerna till framför datorn. Vi såg Brita och Kalle och deras bestyr med en gård de köpt. Vi drogs med, såg dem vara härliga, gravida och starka. Fruktsamma och drivna. Hans kyssar som liksom äter upp henne, som att han inte kan få nog och hon som målar med barn hängande på ryggen och han som donar med något och har ett barn på magen och allt är så fint och visst bränner de av mot varann men sen fylls gården av vänner och glädje och mat och det är sommar och jag vill så gärna se deras vinter, då natten och mörkret tar över dygnets timmar, då kylan kryper sig på, ständigt kryper sig på, som motas bort stundvis men alltid biter sig fast i ens nästipp och vägrar släppa sin belägring där, inte förrän våren kommer och jag vill se hur tonåringen tar sig till skolan och hem.

Sista natten, igår, gjorde vi våfflor. Vi var dåliga på det, smöret blev grynigt i smeten när det iskalla vattnet hälldes på och då det iskalla vattnet råkade bli dubbelmängd gjorde vi ny smet och sen åt vi två våfflor var och det var så gott och tv:n hade fått internet igen och vi saknade vår hörna framför datorn och alla boende sov och mår bra och klarar sig själva. Ingen syrgas, inga fallrisker, utan allt vi behövt göra är att fixa kaffe och smörgåsar till deras tidiga mornar och då skiner solen utanför för dagen börjar gry strax efter kl 04. 

Men min lediga tid, stunderna mellan nätterna, har jag rastlöst inte kunnat sova. Har möblerat om, möblerat tillbaka. In på Nordiska Galleriets sida och spanat och drömt om the Togo från Ligne Roset. Den dök upp i mitt medvetande i somras, då ett klipp, en visning av ett hem av en youtuber, en ung vacker youtuber, för det är väl de alla, men kanske hon var extra vacker, extra cool. Hon fotar och är ung och pratade om 2017 som Way back in time och i hennes lya i Berlin stod en Togo soffa i läder och hon var så drömmig när hon slängde sig ner i den, hennes födelsedagspresent till sig själv, då hon fyllde 25 ett halvår tidigare. Soffan är dyr och Designad på 70-talet. Men den är inte den dyraste soffan och ett frö såddes i mig, att ha en bit av det hon har, denna soffa, det jag kan köpa.

Och den fanns där på rea. Den lilla soffan för 26 tusen kronor, om jag valde en billig klädsel och det vore så fint med den i manchester, lilarödbrun manchester, eller dovt rosa. Och den fanns för 18 tusen kronor som fåtölj och båda med en leveranstid på 20 veckor och då, då skulle jag säkert hört Elsa och Sofia i sin podd prata illa om den och hunnit tappa sugen och så suttit där och fått punga ut men nu, dagarna mellan arbetsnätterna, då sömnen inte kunde nå fram och jag febrigt suktade efter den, efter en bit av youtuberns unga framgång, fick jag sätta mig på mina händer för att inte beställa den och mina ögon rullade bakåt och runt och ryckte när jag försökte sluta dem och sen satt jag där igen, ivrigt kollande bilderna av tygproverna, letade upp fransyskan som visar sitt hem i paris och där Togo soffan står i en elegantare miljö än hos youtubern och sen rastlöst möblerat om och tillbaka och inte riktigt känna att det gick att finna ro, inte förrän jag åter var med Sandra på arbetet igen och sen idag lägga ett bud på en lampa på tradera jag kunnat köpa billigare i nyskick på Ikea och liksom bara vilja krypa ihop av skam och förbannelse över min ivriga dumhet.

Bilder av mitt hem, bilder jag tog och la ut för att nån skulle kommentera hur fint det var och då dämpa suget efter köpet.

Solen.

 Tänk när trädet utanför fönstret börjar knoppas. Kanske går det fort, att här mellan husen uppstår en värme som skapar sommar när det utanför gården fortfarande är kylig vår. Då står trädet där grönt och de gröna löven blir en stor del av mitt vardagsrum. Så Som det trädet alltid är. När det låg klätt av snön, som nu, kala grå grenar i en blek sol. Idag är solen blek för den kommer från en himmel med vita tussiga moln och den ljuvaste ljusblå en himmel kan ha. Igår kväll, när jag lite sent, gick mot min syster var luften likt en aprikos i färgen. Skymnings himlen som brann över en grågeggig snösörja, över hus och vägar som byggs och byggs om. Skymningen var i min rygg och jag stannade ofta och vände mig om för att se på den, se den glänsa i den våta marken, i snömåddspölarna där grus knottrade ytan. När jag väl fotade skymningen, så var den nästan över, blivit grålila men små stråk av rött och guld.

Kameran.

 Pappa gav mig en kamera. Igår gick jag och hämtade den på affären. Det var en promenad på 4,9 km dit. Han bakom kassan var en ung man och jag kände att jag nog inte träffat en ung man på väldigt länge, för jag blev lite kär. Sen Dök Johan upp som kund i kassan bredvid och det gjorde mig glad. På vägen hem träffade jag Frida Hammar, som jag svältfödd på mingel stannade och pratade med. En stund efter att vi skilts åt träffade jag Micke och hans fralla Bosse. Jag liksom högg fast i dem, ville bara prata och solen strålade över oss och när jag kom hem efter det som blev en milslång promenad var jag strålande glad över mina möten med han i kassan, Johan, Frida och Micke. Och just ja, innan jag kom hem så träffade jag även Signe, utanför hennes jobb där hon väntade på bussen. Pappa ringde på kvällen och ville se kameran, jag fick plocka fram den, sätta igång den och vrida och vända på dem framför hans ansikte på mobilen. Igår var en ganska underbar dag.

Weird Al.

 Här låg jag och var döende. Inte akut döende, utan döende på det sätt folk är mest från det att vi föds. Men liksom så jädra medveten om att döden stundar och inte bekväm med det.

En stund senare såg jag en dokumentär där Weird Al Yankovic var berättarröst och jag tänkte på när snacket gick bland oss barn på Ålidhem på 80-talet om att han var Madonnas bror. 

Kl 14 gick jag en promenad med Mysan. Vi gick och gick och gick och dagen var grå och vinden kall och jag ångrade att jag inte tog min mössa och vi gick förbi och hämtade den och gick och gick en sväng till och den promenaden räddade min dag, varit glad sen dess, även om jag började gråta åt ett klipp på youtube med katter som utövade konster på scenen i America Got talent. Somnade visst i soffan och när jag vaknade var det mörkt och jag låg kvar, somnade nog om, vaknade igen. Visste inte vad klockan var för mobilen låg i köket och jag låg kvar en stund till. Reste mig tillslut, tog mig till köket, klockan var då 19:31, åt av löjromspizzan från tidigare idag och har nu ett svagt brännande bak i gommen efter den råa rödlöken.

Har även duschat. 

Förmiddag en vårvinterdag i mars.

 Fick sova natten som var. Får oftast sova nu, men lever kvar med känslan att natten är ett osäkert kort efter den sömnlösa vintern jag haft. När jag vaknade var det förmiddag, nära kl 11. Jag gick upp. Åt resterna av löjromspizzan från igår, gjorde en virgin Mary. Solen sken. Började diska, men lite rastlöst och mitt i diskandet tog jag två krukväxter till duschen och duschade av dem, sen diska lite igen. Så stod jag i vardagsrummet och ser ut på den soliga dagen, tänker att jag borde höra av mig till någon om promenad, eller gå ut själv, jag minns bulldegen som jäser och att jag ännu diskar och går tillbaka till köket. När disken är gjord börjar jag torka bänken och spisen och ett hårstrå på kaklet sitter envist klistrat blött kvar. Jag sveper över och hårstrået byter form, vägrar följa med trasan och det blir en hets i mig att få bort det och nu blir kaklet  smutsigare och smutsigare och trasan tycks vara orsaken. Trasan slängs och en ny tas fram och köket lyser vitt av solen utanför. Jag sätter mig på golvet, ser fläckar på luckorna och börjar gno med den nya trasan. Kryper längs listen, ser smulor på golvet och kattpälstussar på mattan och undrar hur dåligt dammsög jag igår. Tänker åter att jag borde höra av mig om promenad idag, men minns än en gång att jag har en bulldeg på jäsning och så kokar jag kaffe för det har jag inte druckit än. Det blir då mörkt. En grå filt har lagt sig över himlen och det dämpar min rastlöshet en bit. Kaffet blir klart och jag höjer blicken, snön viner utanför, den rusar mot fönstret för att sen rusa åt sidan, likt fiskar i ett enormt stim som flyr en haj, små små fartränder i massor utanför mitt fönster och jag känner att denna dag är räddad.

Två Bilder.

Forsätter gräva ner mig i sentimentalitet. Inte hjälpte det att jag läst Återstoden av dagen. Den sorg som drabbar Stevens när han bara blir kvar i den lilla staden med piren där lamporna tänds i skymningen. När han gjort sin färd genom landsbygden, sett sjöar, gått upp på en topp, träffat människor och ägnat mycket tid åt att minnas det som varit. Hans första resa på många år, kanske hans enda nöjesresa. 

Jag blev drabbad. Likt golvad. Nu i denna pandemi då jag är mitt  arbete, då ansvaret krävt att jag inte tagit för mig av allt det andra, av det levande livet. Och inte har det varit jobbigt heller, som jag tidigare skrivit har det passat mig bra. Men nu är jag här, trampar vatten i sentimentala tankar, medveten om tid som gått, om tid förlorad. En saknad, en stor saknad.

Visst kände jag så här för ett år sen? När Montzi kom. Att jag då sjönk ner, tänkte på hur allt kunnat vara. Då band jag ihop Montzi, kattungen jag skaffade i sorg över att Tyra dog och att Miss Jones snart skulle dö, med deras tid som kattungar, mina första katter. En ny tid började och jag mindes den gamla tiden. När Tyra och Miss Jones tumlade runt, deras liv hade just börjat. Då jag var fyllda 30 år. För ett år sen 41, nu 42.

Är det ljuset som kommer åter som väcker detta i mig? En jävla längtan. Att jag känner mig förlorad och gammal. 

Suck. 

Fann två bilder som är viktiga för mig. Tagna i slutet av sommaren 2003 i mitt rum hos Anna. Carolina och jag hade vandrat  i jämtlandsfjällen, efter vandringen köpte jag en liten polaroidkamera. Bilen hennes var opålitlig och vi fick putta igång den många gånger, andra gånger bara vänta på att den skulle bestämma sig för att starta, vi hade åkt en sväng till Trondheim, sen rullat på bensinångorna in över svenska gränsen och tankat med mynt på en mack i Storlien.

Bilderna togs dagar senare, kanske ännu längre. För vi åkte till Umeå, hon sov en natt hos mig, sen fortsatte hon upp till Norrbotten för att en tid senare åka hem, sova hos mig igen. Vad som är säkert är att bilden med Carolina togs först, för på bilden av mig ligger den där på det skrynkliga lakanet bredvid mig och framkallar sig själv, så som polaroider gör. 

Nätterna hade blivit mörka när hon var förbi. Natten var varm, minns hur vi gick ut, kanske till hennes bil och hämtade hennes packning. Minns värmen, hur gatlysena sken och allt det grönas mörka mognad.

Det finns en närhet i bilderna, en intimitet som unga vänner har. Ett behov av att höra samman och där och då hörde vi samman. Nu, som vuxna, hör vi inte ihop, inte på det sättet. Liv delas på andra plan, med partners, till barn. Eller med ens katter. Som unga var vi nära varann i livet, sen blev våra liv olika, pengarna mellan oss, ett hus, en liten hyresrätt, ett giftemål och tre barn, katterna. En universitetsutbildning och arbete, ströjobb, äldreomsorgen och ännu drömmar om att skapa film. Den unga intimiteten är borta mellan oss.

2006.

 Johannes berättade ett minne från 2006. Han hade handlat på Ica maxi och på väg hem längs älven stannade han till utanför mig. Jag bodde då på Scharinsvägen, i ett grönt trähus från 40-talet. Jag hade en lägenhet högst upp med en balkong med eftermiddags- och kvällssol och en utsikt över älven och siluetten av kyrktornet och de få skrapor som då fanns inne i centrum. 

Han hade stannat vid mig, jag hade legat på balkongen i bikini och rökt cigariller. Vi hade pratat en stund. 

Jag minns det inte. Vilket är synd.

2006 känns avlägset, en svunnen tid, en förlorad tid. 

Jag var 27, skulle fylla 28. Jag hade blont hår den sommaren. Hade haft alla möjliga hårfärger det året och i det blonda, med flera lager fejktan, fick jag ofta höra att jag var lik Marie Serneholt, som det året hade en barbie-look och en hit med That's the Way my heart goes. 

Nu när jag tänker tillbaka så var det mitt sista år av fullt ös. Sen slocknade en del av mig. Något nytt började och där är jag kvar. Då var jag i full blom. Jag vissnade fort. Min själ, mitt mod, allt slokade och slokar än. Vibrationen som var aptit på livet blev vibrationer av rädsla. Det skedde inte över en natt, det skedde gradvis.

Trött och rädd, där hamnade jag, där fortsatte jag vara och där är jag. Inte jämt, men det finns där, som en grundton.

Skymning.

 Dagen blev grå och jag trodde att solen obemärkt skulle försvinna. Utan glöd och sprak. Så skymde det och himlen tog en rosaröd ton och färgade fönstren till huset mittemot oranga. Jag skyndade ut, ut för att känna dagen försvinna, stå ute i ett ögonblick av skönhet. Väl ute, med himlens färger speglandes i pölarna, kände jag inget. Obemärkt började gatlysena lysa smala och gula. Gick ner till älven, där hade spridda skurar människor samlats för att se solen gå ner. Jag gick vidare och gatskenet hade fått sån kraft att det överglänste himlens spegling i pölarna. Handlade mat på Ica Maxi och när jag kom ut var det färdigskymt, himlen var helt mörk och när jag gick över den öde parkeringen gungade marken under mig och brast. Det visade sig vara ett tjockt brungrått lager is som flöt på en stor pöl och jag var glad över mina stövlar som höll tätt. Gick med min ryggsäck full av pickles hem. Jackan var öppen och vinden tycktes varm. Det är ovanligt varmt för att vara den här tiden på året och snön rinner bort. I en gatlyktas sken såg jag vattnet strila i en tunn jämn ström från ett hustak. Jag tänkte att detta är ännu en dag jag kommer glömma bort, en dag i min egna värld.

 Fotpallen kom och var fantastisk. Sen tappade jag intresset för mig själv, för att skriva här. Gick in i någon bubbla. Oron ljusets återtåg väcker. Att jag tappat orden och blivit tomt högtravande. Jag vet inte. 

Ätit för få semlor (två st), men har inget sug efter fler. 

Februari är vanligtvis årets bästa månad efter september. Solsken och kyla. Snön är ännu vacker och februari går så fort. 

Men, ja, jag vet inte, jag lessnade på mig själv, mitt sätt att skriva, att ständigt skriva om inget för inget händer och pandemin bara fortsätter och fortsätter och jag lyssnar på poddar för då hörs andra röster än min tankar, då gläntas på en dörr till andras tankar och ord och sen är det bara jag och katterna och all inredning jag skaffat. 

Tänk om jag skulle skaffa mig en karriär? Om jag bara kunde något . . . Ett kreativt kontor med gott kaffe och knarriga golv och ett stort fönster ut mot all denna snö. Kanske ett par björkar som står där utanför. Varma vänliga människor som vill något mer än att bara gå hem.