Dagen blev grå och jag trodde att solen obemärkt skulle försvinna. Utan glöd och sprak. Så skymde det och himlen tog en rosaröd ton och färgade fönstren till huset mittemot oranga. Jag skyndade ut, ut för att känna dagen försvinna, stå ute i ett ögonblick av skönhet. Väl ute, med himlens färger speglandes i pölarna, kände jag inget. Obemärkt började gatlysena lysa smala och gula. Gick ner till älven, där hade spridda skurar människor samlats för att se solen gå ner. Jag gick vidare och gatskenet hade fått sån kraft att det överglänste himlens spegling i pölarna. Handlade mat på Ica Maxi och när jag kom ut var det färdigskymt, himlen var helt mörk och när jag gick över den öde parkeringen gungade marken under mig och brast. Det visade sig vara ett tjockt brungrått lager is som flöt på en stor pöl och jag var glad över mina stövlar som höll tätt. Gick med min ryggsäck full av pickles hem. Jackan var öppen och vinden tycktes varm. Det är ovanligt varmt för att vara den här tiden på året och snön rinner bort. I en gatlyktas sken såg jag vattnet strila i en tunn jämn ström från ett hustak. Jag tänkte att detta är ännu en dag jag kommer glömma bort, en dag i min egna värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar