Det stora flytten no. 5.

 På en av mina färder mellan gamla och nya lägenheten fylldes jag av stora ord om mitt tillstånd. Jag tänkte att jag var tom. Tom som i ett blankt blad. Redo att bli skriven på, målad på, fyllas, uppfyllas. Trampade där i mina gråa mjukiskläder och lila skor, utom en vända då jag glömt mig och cyklade iväg i ett par crocs. Blev rörd över mitt öde. Att mitt öde tycks gott.

Sista vändan gick jag. Extra tungt lassad dessutom. Gav mig tillåtelse att ta pauser om det skulle behövas. Inta en parkbänk en stund. Himlen var svart och gatorna upplysta av lampor. Bussar passerade och i deras av blågrönt sken upplysta innandömen satt få människor utspridda. Vid en rondell passerade tre bussar för att snabbt lämna gatorna  öde. Klockan var 22:30, vilket en söndagskväll är sent. Kvällens tungt lastade promenad kändes som ett äventyr och inom mig brusade något upp. Hjärtat slog extra slag och jag ville berätta för någon om hur underbart livet kan vara.

Vinden tog i, fick plåtarna som berättade vilka företag som bygger på sjukhuset att darra. Vinden var  ljummen och i parken efter sjukhuset satte jag mig. Egentligen var det bara ca 100 meter kvar, en liten brant upp till mitt hus, men jag ville sitta där en stund. I mörkret. Se fönstrens sken lysa upp det gröna gräset utanför.  Se bladen under gatlysena på träden gå i vågor när vinden tog i. Fort blev jag självmedveten. Ryggsäcken, en blå Ikea-kasse, en lidl-kasse, min blanka hy och trötta blick skulle lätt ge sken av att jag letade en plats för natten. Reste mig, gick och nu sitter jag här på madrassen, den madrass jag vänder på och byter plats för så inte dess undre ska mögla, med min rygg lutad mot en vägg, redo för natt nr två i mitt hem. 

Den stora flytten no. 4.

 Undra hur jag kommer minnas denna tid? Dessa dar när lägenheten är tom. Utan skåpluckor. Utan möbler. Katterna och jag är här nu. Ingunn och Christer hjälpte mig med lite grejer och att få över katterna. Imorse vaknade jag i den vana miljön min gamla lägenhet är. I natt somnar jag på en madrass på golvet i den nya. 

Montzi och Jussi gömde sig direkt under badkaret. Efter en stund kom Jussi fram. Hon har utforskat alla hörn medan Montzi i timmar låg kvar under badkaret. När jag nyss, en timme sen, skulle styra upp internet, kom hon. Hon stod där bredvid mig, liten och mjuk. Jag stök henne över ryggen. Något lät, kanske i trappen och hon sprang tillbaka under badkaret. Men snart var hon ute igen. 

Kommer jag minnas att vandra i omgångar mellan lägenheterna. En himmel över mig som går från dagens ljust grå till att blir mörkare och mörkare. Den kalla luften. Studenternas nollningar med partydängor från förr, oooooo I wanna moooove like jagger I waaaaannaaaa Moooove Like Jagger ooooooooo, och hur de står i klungor i konstiga kläder. Hur vissa drar fram på cyklar mellan olika fester. och jag som vandrar där, en väg med lätta steg och den andra vägen tyngd av ryggsäck och kassar. 

Att lämna det vana, det som varit. Den breda gatan. Gå över universitetsområdet, förbi sjukhuset - akuten - ombyggnationerna, komma ut i den lilla parken med dammen med änderna, gå en stig över en gräsmatta uppför en backe och in på min gård. In i min port. Gå korridoren till det att jag kommer till en glasdörr med nr 23 över sig. Öppna den och gå trappan upp. Ställa ner allt jag bär, låsa upp dörren och gå in. In i lägenheten som från och med nu är mitt hem. 

Idag köpte jag pizza på pizzerian i ett av grannhusen. Beställde en Calzone. En beställning som förvånade mig. Bar den lilla boxen hem. Hade även köpt en burk Sprite. Åt stående vid diskbänken då jag saknar bord och stolar.

Det är september och jag startar något nytt. En ny lägenhet. Ett nytt jobb. När jag nu gick där med mina grejer som tyngd på mina axlar kände jag mig ung. Hade ingen tanke på att jag snart är 42. Overkligt kändes det när medvetandet om min ålder kom åter. Kan det vara det att jag flyttar? för att flytta är något jag är ovan med, något jag sällan gjort och sist det skedde skulle jag just fylla 30. Mellan 20 och 30 hade jag flyttat 6 gånger. Som 30åring flyttade jag inte alls. Är som en nybörjare och därför denna överväldigande känslan av ungdom och iver. 

Kommer jag minnas denna tid som att jag var ung?

Den stora flytten no. 3.

Igår ringde målaren och sa att han var klar. Jag ropade till. Sa: skojar du!? Nä sa han. Det är grejer kvar för snickaren att göra, men du kan börja fixa i lägenheten nu. 

Min puls ökade. Var så glad. Trots hunger hastade jag iväg. Packade lite grejer i ryggsäcken. Framme rullade jag ut madrassen. Hängde upp saker på galgar i klädkammaren. Sen gick jag från rum till rum till rum. Solen strålade och min hunger tog i och jag ville ändå inte lämna lägenheten. 

Hemma, när jag ätit och såg det skymma packade jag en kasse och ryggan åter full med grejer. Cyklade iväg och placerade ut det lilla jag fått med mig. Gjorde en gir till hem och åter. Skymningen gick in i sin slutspurt och det var mörkt när jag var hemma. Har inga cykellysen därav detta race att hinna innan mörkret. Lämnade cykeln och promenerade en sista vända. Kasse i händer och grejer i ryggsäcken. Blev kvar i lägenheten. Igen utan vilja att lämna den. På måndag kommer flyttfirman, de packar och för över. Men jag tänker att katterna och jag flyttar dit ikväll eller imorgon. 

Den stora flytten no. 2.

 En liten sorg kom. Gick in i köket. Tänkte som så ofta på Tyra och Miss Jones. Hur de ofta rusat före ivrigt skrikande. Ett hopp om mat. Med svansarna rätt upp och deras rosa munnar som öppnades och stängdes. Hur de förvånat/besviket sedan stod kvar, då jag bara fyllt mitt glas med vatten. Hur de sträckte sina halsar så de såg mig åter sitta i soffan när deras matskålar ännu var tomma. 

Snart, nästa vecka, då jag går in i köket kommer det vara ett annat kök i en annan lägenhet. Kommer jag då tänka på Tyra och Miss Jones. Nu lämnar jag den plats de levde sitt liv på. De möbler som är fulla av deras rivmärken slängs. Soffan. Tyras fåtölj. Sängen vi sov i som nu faller ihop. 

Jag tog ner kattnätet ikväll. Det Mysan hjälpte mig att sätta upp i slutet av förra sommaren. Jag visste redan då att Tyra och Miss Jones tid snart var över. Tyra var svag men de hittade inget fel. Miss Jones var stark och sig lik men hade en tumör som spritt sig. De var ute och nosade på växterna. Tuggade gräset som trängde upp mellan plattorna. En dag var Tyra svagare än vanligt. Diarreen som var blodblandad, den svullna magen och de tunna benen som liksom kroknade under henne. Hon stod ändå ute under nätet och fräste argt och envist mot en storögd katt utanför. Tyra var redo för fajt, ej beredd att backa. Hon stod fräsande till det att den främmande katten gått.

Den stora flytten.

 Kan knappt sova. Ligger vaken till efter fyra. En iver, rusande puls. Min hjärna snurrar. Skrev i ett mejl till en vän att den stundande flytten är det största som hänt mig. Så känns det nu. 

Att ta besluten. Vilken soffa. Vilken säng. Att impulsbeställa en fåtölj jag inte hade tänkt. Soffan som utgick i den färg jag önskat. När jag väl beställt låg jag vaken till klockan 9 morgonen efter. Låg med en fasa inför köpen, en längtan till deras ankomst. Förtvivlan och hopp. En rastlös väntan. En väntan som kommer pågå in i oktober. 

Vadar genom grejer i den lya jag ska lämna. Allt är framdraget. I drivor. I staplar. Jag tänker att jag ska rensa. Så rensar jag lite. Slänger flera kassar med grejer. Men drivorna ligger ännu lika ståtliga. Staplarna reser sig lika högt. Står rådvill inför nästa steg.

Är rädd att ett hinder ska dyka upp, att ett krokben läggas så min plan går i kras. Den där flyttfirman kommer och packar mina grejer på måndag. Den då jag flyttar helt och hållet om några dar. 

Madrass.

Vaknade,  ville inte vakna. Klockan var 10:20 och det kändes tradigt med en ny dag. Var trött också. Lyckades inte somna om men låg kvar och först närmare kl 13 åt jag min frukost. 

Cyklade till Ikea. Ute på köpcentrat köpte jag en hålslagare på Akademibokhandeln. En röst genom högtalarna påminde med jämna mellanrum om att Hålla avstånd. Köpte en skumgummimadrass som jag fick balansera på pakethållaren hem. 

Denna madrass ska jag sova på nu, fram till sängen och den andra madrassen kommer i början av oktober. Den andra madrassen är också en skumgummimadrass. Har sovit på skumgummimadrass sen alltid och min rygg är ännu utan besvär. Snart 42 år, 185 cm lång, med ett jobb som innebär lyft och annat slitigt, vågar jag inte bryta detta vinnande koncept. Dock har min gamla madrass börjat falla i bitar, smulas sönder likt pulver.

I oktober ska madrassen jag köpte idag rullas ihop och tas fram när gäster kommer. 

I den nya läggan.

 I tisdags fick jag nycklarna till lägenheten, postfack och tvättstugebokningen. Jag var där den dagen, var där igen på torsdagen. Gick förbi igår och cyklade dit idag. De har börjat måla väggarna och burkar står framme, golvet är täckt av papp, avrivna tapetflagor ligger på pappen som täcker golven. Plast för en dörr och en annan dörr är nedmonterad och flyttad till klädkammaren. 

Jag går dit för att se om den verkligen finns. Att det inte bara är en dröm. I dag, då jag egentligen bara hade som ärende att se lägenhetsnummret för adressändringen, gick jag in. La mig på en fläckfri plätt på pappen som täckte vardagsrumsgolvet. Jag låg med mitt huvud på ryggsäcken och såg hur solen träffade Häggens blad utanför fönstret. Bladen har börjat gulna. Det känns så tidigt, men kanske är det dags. 

Jag funderar på vilka möbler jag ska ha. Den soffa jag planerat köpa har utgått och nu är allt upp och ner i mitt huvud. Att bestämma sig för en ny soffa är inte alltid lätt. 

Idag har jag inte rensat något. Bara scrollat efter soffor och fåtöljer. Drömt och fantiserat och känt ivern pulsera bakom ögonen. 

Himlen.

 Sov dåligt. Vaknade tidigt och låg i sängen från 5 till närmare klockan 8. Då hade jag somnat om. Var därför kvar i sängen och vaknade med ett ryck kl 11:33. 

Stannade hemma och rensade och packade i flyttkartonger. Tiden gick och det blev mörkt ute. Det var iaf mörkt inne. Gick ut med sopor. Trapphuset hade släckta lampor och jag tänkte att nu är det sent, så pass sent att trapphuset fått nattbelysning. Gick upp för trappen. Såg ut genom dörrarnas glas. Lysena på gården var tända och jag öppnade först den ena dörren och sen den andra och stod därefter ute. 

Över mig var en vit himmel där gråa tunna moln i en rasande fart drog fram. Som att jag kände jordens snurr. Gick till soprummet. Fortsatte se på himlen. Den ljusa vita himlen hade även en gnutta blått i dess topp. Nu visste jag inte längre om det var kväll. Var det bara en mörk eftermiddag? Trasiga belysning i trappen? Gick in. Ner till min lägenhet. Fram till datorn och för att se vad tiden var. Klockan visade på 20:23. Jaha tänkte jag. 

På Bio.

Jag och min syster träffades efter hennes jobb. Vi cyklade ner på stan och åt på Max. Min syster köpte biljetterna på filmstadens app. I salongen var varannan rad avstängd med en orange tejp som hindrar folk från att sätta sig. Platser lämnades tomma mellan varje bokning och filmerna har flera visningar per dag, som Tenet, den vi såg, som vissa timmar går en gång i kvarten, andra var 30:e minut. 

Det kom folk, utspridda satt vi alla. Salongen blev mörk och en tecknad snutt visades. Med jazzig musik och glada färger berättade den om vikten av att tvätta händerna, visa hänsyn och hålla avstånd under biobesöket. 

Filmen började och våra stolar vibrerade av ljudet. Fram och tillbaka i tiden hann de vara vid medelhavet, Ukraina, Vietnam, Estland, Mumbai och något grustag. Filmen rusade fram och i stunder kom jag ur den, satt där lycklig till tårar över att åter vara i en biosalong. 

När den var slut, världen räddad, gick vi ut. Det hade blivit mörkt och luften var blöt. Det hade regnat. Vi strosade, ledde våra cyklar hemåt. Vi pratade om glädjen i biobesöket, om filmen, om de trailers som visats före. Vi började längta till nästa biobesök.

Den nya lägenheten.

 Hämtade nyckeln igår, tisdag 1/9. Klockan var 11. Skrev på ett papper, visade leg och visade även ett kontoutdrag. Fick höra att golvläggarna redan varit där, kanske var de där än. Fick höra att de inte visste när väggarna skulle tapetseras. Jag gick dit direkt vi var klara. Lägenheten var tom. Tog bilder. Smsade med vänner, chattade på Instagram med andra vänner. Ringde mamma. Blev kvar. I timmar. Låg på golvet i vardagsrummet, satt uppkrupen på en köksbänk, gick runt. Solen som skinit in genom köks- och sovrumsfönstren började nå balkongen och vardagsrummet på andra sidan. Klockan var närmare fyra innan jag lämnade den. Då hade mamma kommit dit för att se på den. Var vid det laget var jag skakig av hunger, kissnödig då inge toapapper finns och så otroligt lycklig över att jag ska bo där.

I söndags.

 Vi, Ingunn och jag, satt oss i hennes bil och åkte mot Söderviken. 28km inåt landet. En sjö där vi skulle bada. Dagen var inte varm. Dagen var inte kall. Regnmoln samlades och när vi kom fram föll ett lätt regn. Tallarna reste sig högt och marken under var först gul av barr för att mer och mer bli gul av sand. Vi vadade ut i vattnet. Vi fasade för doppet. Det var långgrunt. Det bruna vattnet slöt sig kring oss. När det nått midjan stannade vi. Stod en stund. Vi såg knappt 10 cm ner i djupet. Först doppade sig Ingunn. Sen jag. Sen stod vi kvar. Nu var det över och det ville vi inte riktigt. Vi doppade oss en gång till och gick upp. Regnet tog i och istället för picknick tyckte Ingunn att vi skulle se vart vägen leder. 

Vi åkte först längs sjön. Där stugorna låg täta var träden lummiga. Strandens tallar syntes inte till. Vägen tycktes bli tunnare och tunnare och mindre och mindre använd ju länge in i skogen vi kom. Ingunn uttryckte en oro att den bara skulle ta slut, ebba ut i träd och stenar och snår, utan möjlighet till att kunna vända. Vägen ledde rakt ut på en bondgård och där arbetade en traktor. Den stannade, körde åt sidan och vi kunde fortsätta på vägen som nu åter var en väg med kor som betade i en brant sluttning på dess ena sida.

Vid en korsning tog vi till höger. Körde en nästan evig raksträcka till Gravmark och där svängde vi åt Bullmark och den vägen gick på en liten höjd, upp och ner så det sög i magen och tallarna var tillbaka likt soldater i givakt vid våra sidor.

Tillbaka i Umeå handlade vi på Willys och strax efter det var äventyret över. Vi hade blivit kalla av doppet och hemma kröp jag ner under två täcken och kämpade mot sömnen. 

I lördags.

 Promenerade till Bildmuseet. Kanske var jag lite skakig. Lite skör. Kanske rörd över att museet öppnat. Gick runt på utställningarna. Besteg trappen som är bländande vit. Gick hem. Vandrade längs älven och så hög det till i min fot. Något vasst som hittat sin väg in i skon. Låtsade inte om det först. På östra station satte jag mig, tog av mig skon, letade i den efter det vassa. Kände efter på strumpan. Fann inget. Satt kvar. Ville sitta kvar. 

Hemma igen högg det åter till. Nu utan skor, barfota. Gick igenom foten, kände efter. Något smalt. Något mycket smalt och tunt hade letat sig in. Knappt märkbart. Inte tjockare än ett fjun. Kunde det vara det. Tog en pincett och gjorde mitt bästa. Svårt att veta om något ens var där, om det var inbillning. Hugget kom inte åter. 

På kvällen gick jag runt Nydalasjön. Solen gick ner och folk var ute med sina hundar, joggade, hade samlats för att grilla. 

Efter Nydala, då himlen blivit grå förutom en tunn strimma vid horisonten som glänste rosa, gick jag förbi kvarteret där den nya lägenheten ligger.  Fortsatte ner till Östra station och satte mig på samma plats som tidigare. Satt kvar. Ville sitta kvar.

Nätter och Dagar i Juli.

 Inspelad Juli 2019. Snart färdig. Tyra och Miss Jones är med. I små små roller. Men en aning av vilka de var, hur vi hade det, finns med. Finaste scenen med Miss Jones klippte jag bort. Då huvudpersonen, spelad av mig, nått botten, hur Miss Jones ligger vid hennes sida, tätt och stilla. Klippte bort för att filmen skulle bli bra, bättre. Så är det.

Semestern so far.

 Började med att bråka med pappa över telefon. Anade det redan när jag ringde honom, på ledighetens första kväll, en kväll av trötthet. Eller var medveten om risken men skulle finna vägar att parera, komma ut på andra sidan samtalet utan bråk. Dock glömde jag det direkt och tänkte att detta är kvällen att stå på sig, få min röst hörd och det slutade med att grälet tog i och fortsatte via sms till kvällen efter.

Har bara haft mjuka kläder, samt beställt mer mjuka kläder i storlek XL (är M). Fantiserar om soffan och de mjuka kuddarna. Om mitt nya vita hem. Om att andas ut. Om att luftigt bäddas in.

Blomflugorna har tagit över köket. Kanske har de varit där hela augusti. Jag lyfter något, sätter igång kranen, eller något annat, och luften blir prickig. Prickar som irrar runt, sen sätter de sig, med sina lätt röda små bruna kroppar, på de vita köksluckorna och jag tänker: Imorgon, en annan dag, då, nångång, tar jag itu med er.

Flyttfirma är bokad. Måndag 14/9 klockan 08:00 kommer två personer som räknar med att jobba i 6 timmar. De ska packa grejerna.

Har sett Bianca Ingrossos youtubevideos. Från Palma, de solbränna kropparna, de unga ansiktena. Maten. De mörka nätterna. De soliga dagarna. Livet i Sthlm. Familjen. Maten. Kläderna. Hundarna. Den stora våningen på Östermalm. Hennes mamma Pernilla. Plöjde även det sista av Wahlgrens världs förra säsong.

Har köpt filmer på Itunes som i stunden känns som måsten att äga. Måsten som måste köpas innan jag glömmer dem. Cleopatra med Elizabeth Taylor. Sue av Amos Kollek. Bränd av Chang Dong Lee.

Har gått promenader och ätit onyttigt varje dag. Promenader med vänner alla dar utom en. Ätit onyttigt hemma, förutom en gång, med en vän på en pizzeria.

Filmen Nätter och Dagar i Juli håller på att avslutas och jag jobbar första gången med en producent som tar helg helgen innan färdigställande och mina mejl ligger obesvarade. På tisdag ska vi se om allt ser bra ut i en biosalong.

Valt att se filmer som får mig att gråta. Såg om Bright lights (dokumentär om Debbie Reynolds och Carrie Fisher) Funny Girl som trots glad och färgstark  musical får mig att böla. Började gråta redan då jag bestämde att jag skulle se Pedro Almodovars Allt om min mamma. Har även gråtit till Tom Allandhs Dokumentärer om Pia och med Pias mamma.

Montzi sover på routern och internet har blivit segt. Ibland får jag pussla ihop den då hon fått saker att lossna. 

Vad mer, vad mer har min semester bjudit på? Vet ej.

Dagdrömmer om att denna blogg blir upptäckt. Någon läser och blir till sig och den sprider sig, fler läser. Jag börjar jobba mindre, kanske 50% natt, skaffar en hund, kanske en långhårig tax eller en corgi eller som engelska drottningen en korsning av de två, skriver små vardaglig texter och är halvporrig på suddiga bilder och storkovan bara rullar in. Fikar och brunchar och lunchar och köper märkesväskor, eller vad en nu gör när en har pengar och sin livstil som levebröd. Lite fillers möjligtvis. Men hela tiden med en poetisk högtravande touch, annars är det ju inte min blogg. Kanske får jag ihop en roman, om ett dagdriveri på platser för drömmar med blått hav och kroppar och hud, eller kroppar och hud drivandes runt i myllrande städer, destruktivt och lockande, sex och droger. Ja, för så kanske mitt liv blir med framgången. Tomt och vackert och eftertraktat, inte som nu, tomt och slitigt under nätter med människor som glömt dig innan nästa natt. 

Igår läste 4 stycken min blogg, dagen innan dess 2, låt oss inte gå längre bak i tiden, låt oss inte se dagarna med noll läsare, låt oss blicka framåt. Oss? Jag menar såklart mig.

De blonda.

 Efter arbetsnatten vandrar jag som vanligt hem. I de grå mjukisarna nedstoppade i svarta strumpor som klär fötter i färglada nya springskor, i den blå stora tröjan med champion tryckt över bröstet. Med en röd ryggsäck. Tröjan är full av flera raska promenaders svett. Allt på mig, min hy, min blick, mitt smink, tycks matt och blankt på samma gång. Grådass och rosa kladd i ett.

Det är morgonrusning nu, inte som i juli då jag var ensam på väg. Det är de nyduschade som sveper förbi. Jag möter dem, jag går jämsides med dem, de far förbi på sina cyklar. Jag går ofta längs älven och tar mig upp vid östra station. Inne på östra station byggs något. Kanske ett konstverk, kanske en monter, kanske något annat. Ser ut att bli två stora rum allt i trä. En man med hopsjunken hållning och trådlösa hörlurar står och iakttar. Hans mage buktar ut, likt hans underläpp. Min första tanke är att han tillhör byggteamet, men han vänder sig om och tar en rulltrappa ner till ett av tågspåren. 

Jag ser en snickare som arbetar. Jag ser två äldre snickare som talar med någon. De ler mot den de talar med. Vänliga varma blickar. Jag ser den de talar med. Hon står med en pappmugg med kaffe. Hon är lutad mot en vägg. Jag får ett intryck att hon är basen för det hela, att det är hennes version som byggs. Hon har jeans och blont långt hår. Jag minns inte mer av hennes kläder, inte mer än att hon tycktes från en annan värld än den svettimpregrinerade-blanka-livlösa-ögon-världen jag var i. Kanske alltid är i. Två män som går framför mig ser först åt bygget som pågår, sen ser de henne, de håller blicken kvar mot henne och deras huvuden vrids bakåt mer och mer medan de, och jag tätt efter, försvinner bort. Jag skyndar upp för trapporna. Tar två steg i ett kliv. Pinnar sen hem och hemma framför spegeln ser jag hur svetten bryter ut på överläppen, hur först en droppe som följs av flera rinner mot munnen och den salta vätskan hittar in och når tungan.

Lagar min mat. Sover. Ligger en stund i sängen, Ser på mobilen, in på apparna, det rastlösa hoppandet mellan dem. En bekant har fått en kortfilm med i Nordisk Panorama. Ser framför mig hennes osminkade friska hy, det blonda håret, kläderna som aldrig tycks vara för mycket eller för lite. Ett smakfullt trixande som tycks sitta i ryggmärgen. Jag kliver upp, gör kaffe. 

Det skymmer och jag vandrar genom gammliaskogen och bitar av Haga, allt för att slippa gå genom en stad som gör sig redo för fredagsnatten. Åter i mina svettimpregnerade kläder, åter på väg mot ännu en arbetsnatt.

Svetten, svetten, svetten.

Drack kaffe med en vän på stan. Han tog en Biskvi och svart kaffe. Jag tog en cappuccino. Vi satt inne i det glest möblerade kaféet. Vi satt så vi inte satt rakt mot varann, utan vi satt med en diagonal mellan oss. Pga pandemin. Pga att vi inte ses ofta. Vi skildes åt efter klockan 16:30 och jag började cykla uppför ÖK mot Mariedal och Djurmagnaten för att köpa kattmat. 

ÖK är lång och rak och går i en jämn sluttning uppför. Iaf om en kommer från det håll jag kom från. När jag väl tagit mig uppför backen och svängt höger mot Djurmagnaten förstod jag att svetten skulle rinna till då jag stannat och klivit in i affären. 

Skyndade fram till frysen, tog fyra påsar av maten, gick till kassan och köpet gick inte igenom. Det gav svetten en extra skjuts. Jag satte igång bankappen och förde över från sparkontot till vanliga kontot, betalade, lämnade butiken och började cykla över mariehemsängarna.

Ett dis av fukt låg i luften. Solen blev mjuk i diset och på mariehemsängarnas kullar sågs männen med skägg kasta frisbee i klungor. De vandrade mellan discgolftsbanorna. Frisbees sågs flyga och fragment av omdömen om de kast som just utförts nådde mig när jag trampade mig fram på min cykel. Jag ville hem och trampade envist på. Kände hur svetten briserade igen, hur den forsade fram. Ur hårbotten, över pannan, från överläppen och ner i munnen. Min T-shirt klistrade sig mot kroppen. Jeansen kändes tunga. När jag klev in genom min dörr rann svetten så friskt att min mun fylldes av dess salta smak. Ostoppbart hittade svetten sin väg in mellan mina läppar. Jag baddade pannan med toapapper som blev fuktigt bara av att mina fingrar nuddade det. Toapappret som revs av i revor då fukten löste upp dess fibrer. Slängde kläderna jag haft i duschen och körde igång kallvatten för att skölja ur dem. Satte mig i soffan och började sakta att sluta svettas och började sakta att torka.

Ännu ett väderreferat.

 Jag öppnade hennes dörr och och klev ut i den mörka kvällen. Min syster frågade hur kallt det var och om jag behövde låna en tröja. Jag svarade att det är varmt. Hon såg förvånat på mig och hon klev ut, ställde sig utanför sin port, drog handen genom luften för att känna på den. Hon konstaterade att det var varmt. Sommarn var åter här. 

När vi möttes tidigare på dan sa jag att det var kvavt. Det var efter hennes jobb, hon hade en jacka på sig. Hon berättade att på morgonen hade kylan bitit i hennes fingrar och hon önskat sig handskar. Jackan åkte av och fyllde hennes väska när vi cyklat en liten bit. 

Och nu, nyss, klockan 22:30, var den begynnande natten varm och jag cyklade hem och sista biten tog jag av mig min tröja, varm efter att ha skyndat i mörkret genom skogarna, varm av att det inte var kallt i luften.

På en plats var en skugga tjock. På långt håll såg det ut som något låg på vägen. Ju närmare jag kom desto intensivare verkade skuggan. Då de andra skuggorna var diffusa i olika gråtoner var denna som en stor svart snigel som låg med halva kroppen halvvägs in på cykelvägen och den andra halvan av kroppen ut i gräset. Kunde inte släppa tanken att det faktiskt låg något där och den tron ökade ju närmare jag kom. När jag svepte förbi, ivrigt trampande, såg jag att det var bara en skugga, skuggan från en skylt. 

Efter sommarens sista dag.

 Mötte Ingunn efter hennes jobb. Klockan 16:15 gick jag ut. Luften var sval. Luften var frisk. Solen värmde. Tog mig ner på stan utan att bli klibbig. Vi hade tänkt bada, men att sommaren lämnat gjorde att vi satte oss på en uteservering. Vi drack kaffe och björkblommornas gulnade frön yrde kring oss, la sig på borden, samlades i drivor vid vägkanten. När det bara var vi kvar började kajorna samlas, skutta ut på den knappt trafikerade gatan, sätta sig på cyklar, spatsera runt på trottoaren. När vi skilts åt, kanske var klockan närmare 19, var mina händer frusna.