En liten sorg kom. Gick in i köket. Tänkte som så ofta på Tyra och Miss Jones. Hur de ofta rusat före ivrigt skrikande. Ett hopp om mat. Med svansarna rätt upp och deras rosa munnar som öppnades och stängdes. Hur de förvånat/besviket sedan stod kvar, då jag bara fyllt mitt glas med vatten. Hur de sträckte sina halsar så de såg mig åter sitta i soffan när deras matskålar ännu var tomma.
Snart, nästa vecka, då jag går in i köket kommer det vara ett annat kök i en annan lägenhet. Kommer jag då tänka på Tyra och Miss Jones. Nu lämnar jag den plats de levde sitt liv på. De möbler som är fulla av deras rivmärken slängs. Soffan. Tyras fåtölj. Sängen vi sov i som nu faller ihop.
Jag tog ner kattnätet ikväll. Det Mysan hjälpte mig att sätta upp i slutet av förra sommaren. Jag visste redan då att Tyra och Miss Jones tid snart var över. Tyra var svag men de hittade inget fel. Miss Jones var stark och sig lik men hade en tumör som spritt sig. De var ute och nosade på växterna. Tuggade gräset som trängde upp mellan plattorna. En dag var Tyra svagare än vanligt. Diarreen som var blodblandad, den svullna magen och de tunna benen som liksom kroknade under henne. Hon stod ändå ute under nätet och fräste argt och envist mot en storögd katt utanför. Tyra var redo för fajt, ej beredd att backa. Hon stod fräsande till det att den främmande katten gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar