Vi, Ingunn och jag, satt oss i hennes bil och åkte mot Söderviken. 28km inåt landet. En sjö där vi skulle bada. Dagen var inte varm. Dagen var inte kall. Regnmoln samlades och när vi kom fram föll ett lätt regn. Tallarna reste sig högt och marken under var först gul av barr för att mer och mer bli gul av sand. Vi vadade ut i vattnet. Vi fasade för doppet. Det var långgrunt. Det bruna vattnet slöt sig kring oss. När det nått midjan stannade vi. Stod en stund. Vi såg knappt 10 cm ner i djupet. Först doppade sig Ingunn. Sen jag. Sen stod vi kvar. Nu var det över och det ville vi inte riktigt. Vi doppade oss en gång till och gick upp. Regnet tog i och istället för picknick tyckte Ingunn att vi skulle se vart vägen leder.
Vi åkte först längs sjön. Där stugorna låg täta var träden lummiga. Strandens tallar syntes inte till. Vägen tycktes bli tunnare och tunnare och mindre och mindre använd ju länge in i skogen vi kom. Ingunn uttryckte en oro att den bara skulle ta slut, ebba ut i träd och stenar och snår, utan möjlighet till att kunna vända. Vägen ledde rakt ut på en bondgård och där arbetade en traktor. Den stannade, körde åt sidan och vi kunde fortsätta på vägen som nu åter var en väg med kor som betade i en brant sluttning på dess ena sida.
Vid en korsning tog vi till höger. Körde en nästan evig raksträcka till Gravmark och där svängde vi åt Bullmark och den vägen gick på en liten höjd, upp och ner så det sög i magen och tallarna var tillbaka likt soldater i givakt vid våra sidor.
Tillbaka i Umeå handlade vi på Willys och strax efter det var äventyret över. Vi hade blivit kalla av doppet och hemma kröp jag ner under två täcken och kämpade mot sömnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar