Drack kaffe med en vän på stan. Han tog en Biskvi och svart kaffe. Jag tog en cappuccino. Vi satt inne i det glest möblerade kaféet. Vi satt så vi inte satt rakt mot varann, utan vi satt med en diagonal mellan oss. Pga pandemin. Pga att vi inte ses ofta. Vi skildes åt efter klockan 16:30 och jag började cykla uppför ÖK mot Mariedal och Djurmagnaten för att köpa kattmat.
ÖK är lång och rak och går i en jämn sluttning uppför. Iaf om en kommer från det håll jag kom från. När jag väl tagit mig uppför backen och svängt höger mot Djurmagnaten förstod jag att svetten skulle rinna till då jag stannat och klivit in i affären.
Skyndade fram till frysen, tog fyra påsar av maten, gick till kassan och köpet gick inte igenom. Det gav svetten en extra skjuts. Jag satte igång bankappen och förde över från sparkontot till vanliga kontot, betalade, lämnade butiken och började cykla över mariehemsängarna.
Ett dis av fukt låg i luften. Solen blev mjuk i diset och på mariehemsängarnas kullar sågs männen med skägg kasta frisbee i klungor. De vandrade mellan discgolftsbanorna. Frisbees sågs flyga och fragment av omdömen om de kast som just utförts nådde mig när jag trampade mig fram på min cykel. Jag ville hem och trampade envist på. Kände hur svetten briserade igen, hur den forsade fram. Ur hårbotten, över pannan, från överläppen och ner i munnen. Min T-shirt klistrade sig mot kroppen. Jeansen kändes tunga. När jag klev in genom min dörr rann svetten så friskt att min mun fylldes av dess salta smak. Ostoppbart hittade svetten sin väg in mellan mina läppar. Jag baddade pannan med toapapper som blev fuktigt bara av att mina fingrar nuddade det. Toapappret som revs av i revor då fukten löste upp dess fibrer. Slängde kläderna jag haft i duschen och körde igång kallvatten för att skölja ur dem. Satte mig i soffan och började sakta att sluta svettas och började sakta att torka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar