Helgen.

Fredag: Gick på vernissage med Knutte. Det var minus 20 ute och inne i galleriet var det fullt av folk. Rutorna immade igen. Vi trängdes klädda i våra lager med vinterkläder. Långa kappor, tröjor, överdragsbyxor. Pappmuggar med rödvin och burkar med öl. Blev rörd över att vi stod tätt igen, ihopklämda. 

Niki Lindroth von Bahrs filmer visades. Dockorna och miljöerna som utgör hennes filmer stod uppställda. De stod där utan liv. Så stilla. Detaljrikedom. Men döda. I filmerna lever de, de har personlighet. Så konstigt att se dem så där, typ själlösa. Som att jag trodde att de skulle leva.

Vi gick till Gröna Älgen. Drack en alkoholfri öl var. Jag drog en deppig historia ur mitt förflutna. Vi gick innan kl var 22. Vi skildes åt. 

Lördag: Pluggade. Kom igång framåt kvällen och lämnade in uppgiften just innan midnatt.

Söndag:  Skulle plugga, men sömnen var dålig, bara några timmar och jag kände att dagen var körd. Att jag var körd. Att inget skulle bli gjort. Messade Emma om att gå och se Ett hjärta är alltid rött, en dokumentär om Imperiet. Kl 15:15 började den, salongen var typ full, mycket krusigt vitt hår som säkert varit färgrikt och slätt när Imperiet stod på sin topp. 

Hemma igen försökte jag bara hålla mig vaken. Rastlös och oändligt trött. 

Hemvägen.

 Vi bestämde att unna oss Ica kvantum på söndagsmorgonen då vi tyckte arbetsnatten var tung. Inte tung, men fullt upp, ingen paus, larm i ett. Vi behövde ett mål, något att fantisera om. Jag ville mest in i ljuset en matbutik har. 

Jag köpte några spanska mandlar, saltgurka, en paté, balsam och duschkräm. Jonna köpte Nutella och bröd. 

Vi gick hem senare än vanligt. Vi såg att våra skuggor blivit intensivt blå. Så blå att de nästan stack i våra ögon. Som neon. De orangea gatlysenas sken blev mer och mer rosa. Vi förundrades och tyckte att världen var vacker. 

När vi skilts åt på Ålidhem släcktes gatlyktorna, morgonen hade blivit nog ljus. Min skugga fanns inte längre, den blå som nyss vibrerat blev mjuk lilagrå. 

På måndagsmorgonen såg vi nyfiket på våra skuggor igen, på våra siluetter som trädde fram och blev längre och försvann och kom tillbaka i den takt vi passerade under de orangea lamporna. Nu gnistrade världen, det hade blivit kallare. Våra skuggor hade blivit lila med glitter. Cykellysen såg ut som tomtebloss på långt håll, men ljuskällan blev tydligare och jämt rund ju närmare cyklarna kom.

Vi handlade åter, men nu på Ica Ålidhem och Lidl. Åter blev det de salta spanska mandlarna. Vi letade Croissanter, vi fann dom på Lidl, hemma var de torra och jag slängde tre av de fyra jag köpt. 

Instagram.

 Är för aktiv på instagram. Kanske även här. Men framför allt på instagram. Lägger ut något hela tiden. Tar folks tid när de trycker sig genom mina stories. Allt pga den stora rastlösheten som kommit, som  trängt undan  den stora tröttheten. Iaf lite. Tagit delar av dess luftrum, ett moln eller något, eller mer passande skapat en glipa himmel i ett annars tjockt grått blött molntäcke. 

Chattar lite med de som kommenterar, kan inte låta bli att svara, vill hålla konversationerna igång och det räcker att de skickat en eld-emoji eller skratt-emoji, då startar jag ett samtal. Då försöker jag starta ett samtal, men får ett vänligt hjärta på mitt meddelande.

Är det för att jag är hungrig jämt? Hunger som ger energi? Visst kan det vara så? När magen är bra igen kommer jag bli slö och mätt och ligga jäst och lugn och inte längtan någonstans, inte längta efter något. Bara vara. I soffan framför nån film. Kanske läser jag en bok igen.

Fragments of a cat lady's downfall no 1.

 Klippt min film i helgen. Denna fåniga löjliga soppa till kortfilm jag spelat in.  Kommer aldrig kunna göra något bra igen. Jag kan inte livet liksom, att leva det. Fomon som tagit mig med storm, som säger till mig jämt och ständigt att livet pågår där jag inte är. Får inga erfarenheter till filmer. Det är denna lägenhet. Ständigt denna lägenhet. Katterna och jag. Jag som är så oteknisk, som rör mig som ett barn men ser härjad ut. 

Jag är hungrig. Gnällig därför. 

På Coop city idag, så tomt. Jag, två till och en i kassan. Det var typ mörkt där inne, dämpad belysning och vägen hem, nästan lika öde. Hade köpt potatis och banan och deo. Ryggsäcken var oväntat tung. 

Sömnlösa dagar och nätter.

 Sov dåligt i veckan. Sov dåligt natten mot nyårsafton, sov dåligt nyårsnatten, kom aldrig i ro och vaknade tidigt. Sov sen dåligt mellan arbetspassen och när onsdagen kom och jag vakade av gav jag mig bara tre timmar sömn med hopp om sömn på natten. Slocknade direkt men vaknade innan kl 02. Låg vaken. Kl 09 hade jag prov. Var sist in i salen, var först ut. När provvakten frågade om jag var klar när jags log igen datorn, skakade jag uppgivet på huvudet, viskade: men det blir inte bättre än så här. Hon la huvudet på sned, log milt och strålade varmt och ömt med sina stora ögon. 

Gjorde ärenden, handlade mat, hämtade medicin till katten. Tog selfies hemma, sen vidare, hämta ett paket, till mamma, det var minus 27. Jag kläddes i frost. Min överläpp och mina kinders fjun blev till skägg. Efter mamma handlade jag kattmat. Tågade raskt hem. Powerbootsen frös och dunkade hårt mot marken, i en tunnel lät mina steg som ekande hammarslag. 

Hemma igen tog jag fler selfies. 

Jag blev snygg på varje bild hela dagen. Helt orimligt. Denna trötthet. Denna slutkördhet. Denna uppgivenhet inför ev omprov. Inget av det syntes ha drabbats mig, annat än ögonen, som inte var trötta, bara ovanligt stora och sorgsna, vilket är extremt klädsamt när en inte blev ful i övrigt. 

Fick framåt kvällen provet rättat. Fick ett B. Ville gråta av lättnad, men gjorde det inte.

Docksta 16 Juli 2018

 Mobilen hade skapat en film med stillbilder. Docksta den 16 juli 2018. Dagarna som blev filmen "Nätter och dagar i juli" och något helt annat än vad som hände. Allt ändrades när jag insåg att jag aldrig skulle orka bära utrustningen själv i 45 min - 1 timme genom skogen från bussen. Känslan behölls. Handlingen blev stad och andra öden och äventyr, eller brist på öden och äventyr. 

Mobilens lilla film, tonsatt med Otis Clays A lasting love, börjar aningen städat. Ganska poserande, ett filter har lagts på, gult och mjukt, ett filter som andas en svunnen tid. Sen spårar det. Spårar jag. Måste ha varit på mitt porrigaste humör.

Jul, mellandagar, nyår, och siande om 2024.

 Julen var familjen och fullt ös. Julmusiken dånade, vi åt så jag inte varit sugen på mat sen dess, inte konstant mätt, nä, bara utan aptit. Klappar slets upp, vi skrattade, vi la pussel, jag hann till julnattsmässa och mötte upp Mysan och Sofia och Sofia hade med sin man och sin mamma och sin systerson. Jag var så glad att vi var där igen, efter så många år då vi inte hunnit, inte orkat, jobbat och varit utan sug att mötas i kyrkan på julaftons sista timme. Psalmerna var svårsjungna. Inte fick vi sjunga Dagen är kommen kärlek triumferar så pampigt det bara går.

Juldagen, middag hos Ingunn med Nina. Vi såg Love actually. Jag dissade den och förstörde nöjet. Var trots den goda maten, lamm och stompad potatis, inte sugen. Åt upp. Magen spände. Drack jag lite sprit efteråt? Något som brände skönt i halsen, något jag smuttade på. Nu minns jag, det var iscider. Och te. Earl grey från lipton.

Annandagen gick Ingunn och jag på soaré i Karin Larssons Nya Tantteatern, som ligger i hennes vardagsrum. Hennes yngsta son spelade på flygeln, Karin sjöng, en man spelade dragspel, en annan man läste dikter. Ingunn, Karins syster och jag var publiken. Vi åt marsipan med choklad runt, vi åt något rumänskt bröd. Katten Bartok luktade på våra fötter, särskilt intresserad av mina. 

På onsdagen, första mellandagen, klippte jag film. Det var öde på Film i Västerbotten. 

På torsdagen åkte jag med Jussi till veterinären. Något med ögat. Det hade klibbat igen. Nu har hon kur med droppar fyra gånger per dag och återbesök den 11/1. På kvällen träffade jag Signe och Agnes, vi åt pizza, vi såg They Cloned Tyrone. Jag hade skavsår och bussen hem kom inte för den hade krockat och jag gick till nästa hållplats och gjorde sällskap med andra som stod och huttrade tyst, men artigt leende, i kylan.

På fredagen åt jag middag med Dante Kristin. Vi åt på Taj Mahal. Hade ännu inte fått aptit. Åt inte upp. Vi gick och såg Godzilla minus one. DK hade biocheckar och bjöd. Vi skildes åt hastigt när bussen kom till sjukhuset och jag skulle av och fortsatte prata på dm:s på insta om film. Om filmer vi hoppas göra rätt snart. 

På lördagen vinkade jag av Agnes på Östra station. Jag handlade på Coop och när jag kom hem ringde Mysan som flytt sin familj en stund och vi åt buffé på Shanghai och drack te hemma hos mig.

Så kom Nyårsafton. Var så stressad över att det skulle dra igång redan kl 15. Snittar och champagne hos Nina. Det var Ingunn, Christer, Cilla och Peter. Vi tände tomtebloss. Jag åkte hem, gav Jussi ögondroppar. Åkte till Ingunn dit de tagit sig. Kl 20:30 åt vi middag på Tonka. Tolvslaget kom, vi såg fyrverkerierna färga skogen och isen rosa och blå och lila och röd. Hur röken svepte som en svans över Teg. Hur himlen exploderade i guld och glitter. Kl 01 gick jag hem. Ganska nykter. En man föll framför mig, jag och hans fru hjälpte honom till porten. Vi önskade varann gott nytt år, skildes åt. Hemma var jag rastlös. Somnade framåt morgonen. 

Nyårsdagen. Pluggade. Slött pluggande. Fattade ingenting. Gick ensam till arbetet. Jonna tog bilen pga kylan. Natten var lugn. Morgonen var kall. En kollega hade haft minus 36 i det kylhål hon bor i en bit utanför stan, in mot landet. Jag sprang nästan hem. Lät som jag gick på frigolit. Sov dåligt. Carolina önskade gott nytt år, vi skrev om förr och världen svindlade, minnen jag försökte nå, platser jag försökte återskapa, en smak nådde tungspetsens med drog sig bort, nådde inte fram. Klev upp. Skrev till Carolina att 2024 kanske blir året jag börjar med partydroger. 

Såg att nån läst ett gammalt inlägg. Inte mycket till text var det, mest en ursäkt för mig att lägga upp bilder där en lite rumpa anas genom tunt tyg. Skirt och mjukporrigt, som något ur en 70-tals blaska. Gick på att det där en gång var jag. Tänkte att jag förlorat allt. Mindes sen att jag redan då var slukad av en trötthet utöver det vanliga.

2024 kommer jag färdigställa en film som inte verkar bli bra. Kommer spela in en ny och förhoppningsvis ha hoppet kvar om dess storhet året ut. Kommer bli klar med plugget. KOMMER BLI KLAR MED PLUGGET. Ledig tid kommer vara ledig. Kommer vara helt och hållen min. Inte en uppgift jag borde göra, en uppgift jag inte gör, inte mitt huvud hängande över skolböcker. 2024 kommer jag inte börja med partydroger. Har inte råd. Ok, kanske har jag råd, men har lagt mig till med impulsiva dyra vanor och de kommer fortsätta sluka mina pengar. Och ingen bjuder en 45 åring som sett sina bästa dagar på droger. Och jag skulle vara sämst på droger, jag skulle berätta för ALLA jag träffade för jag skulle tycka att det kändes så spännande. 2024 kommer jag inte heller få grepp om grammatik och om presens och nonsens. 

Jupp, det var väl allt. Nu ska jag bara lösa hur jag ska få mobilen till jobbet utan att den laddar ur. Kylan dödar den. Med mobilen loggar jag in på arbetstelefonen. Kanske stoppad i en socka i behån håller den sig varm. 

ps. Måste sluta skriva evighetslånga recaps av livet. Ändå rimligare med några krystade rader för att få lägga ut en bildserie där jag är sexy och formfast. 

Andra Advent.

Pluggade i helgen, men kände att jag missade något, inte något i plugget, i böckerna, i filmerna vi skulle se, utan utanför, med andra människor, som att det skedde något kul hela tiden, något jag borde vara på för att känna mig levande. Art friday, julmarknader på konstnärligt campus, pilgatan, gammlia, take queer, pannkakor på Klossen och Andra adventsmässor. Instagram fylldes av allt alla var på. Jag satt hemma med skolböckerna, såg filmen om hur KAD förs in. Sprang iväg och såg Priscilla, men i salongen med 100 platser vad vi bara fyra st. 

Ikväll när jag handlat på Coop passerade jag Ålidhemskyrkan och den fylldes av folk. Såg in. Tänkte att där borde jag ju vara, där pågår något. Hemma gick jag in på deras hemsida för att se vad det var, men den var stängd pga hackers och på deras FB-sida fanns heller ingen information och så fann jag deras tillfälliga hemsida, men inte heller där fanns något om aktiviter för kvällen den 10/12.

En tråkig text om filmfestivalerna.

Jag besökte tre filmfestivaler under hösten. En i Malmö, en i Sundsvall och den här i Umeå.  

Resan ner till Malmö blev försenad och biljetten saknade plats för bagage, annat än det som ryms under sätet framför sig så jag fick köpa till extra plats och då köpte jag utrymmet för min ryggsäck via Kroatien och betalade i Euro och fick en extra avgift pga köp i utlandet. Vet inte hur det blev så. 

Planet var trasig så vi fick aldrig borda, eller så hade vi bordat men fick gå av, minns inte längre hur det var. De som betalat dyra biljetter sattes på ett annat mindre plan och vi andra skulle klämmas in under kvällens flighter. Jag gick till SAS-disken, stod i kö i en timme, höll krampaktigt en colaflaska medan jag väntade på min tur, min hand värkte resten av helgen pga mitt hårda grepp. När mitt nummer visades bad jag om att få flyga till Köpenhamn så jag skulle komma fram snabbare.

Kl 19:00 landade jag och en värdinna i uniform med kjol log och visade var jag skulle köpa tågbiljetten till Malmö. Värdinnan såg så allt gick bra, hon verkade försynt med full koll och vänlighet som svämmade över, hon sa inte ett ord, hon nickade och log och nådde fram.

Missade invigningen. Gick till Hemköp vid Triangeln. Köpte munkar, frukt, chips och en camenbert på Hemköp (camenberten låg sedan de tre dygnen i hotellrummets kyl och spred lukt). Åt det jag orkade. Somnade. 

Resten av dagarna kom livet tillbaka. Såg film, minglade, kände att jag fanns. Gjorde en dålig Q&A där jag svarade på frågor och när jag fick följdfrågorna kändes det som att samtalet hade handlat om något annat, att jag inte förstått en enda fråga och när jag gick av scenen visste jag inte vad som hänt och tänkte en stund att jag kanske haft en stroke.

En morgon satt Christer Lindarw i frukostsalen och höll hov. På det lilla planet från Malmö var han igen och Kalle Lind.

Tog tåget till Sundsvall. Klev på just där Linus och Mattias satt. När vi var framme skyndade jag till Hotellet, bytte till en paljettröja, rusade till invigningen. Höstlöv som faller visades. Skådespelarna var där. Hurula spelade efteråt, då vi ätit en buffé. Jag gick och såg Paradiset brinner istället för att festa. Paljetterna skavde mot min hud.

Sov.

Åt frukost med Fredrik O och Yuliya. Frukostsalen var dämpad och mild. Gick på Branschdag och åt lunch med Linus, Anna, Fredrik, Yuliya och nån till, varför minns jag inte vem. Maten var salt. Följde med Anna på någon fortsatt branschgrej. Tog tåget hem. Satt redo med biljetten hela resan, men ingen kom och kollade den. Fick sen höra att de inte kollar, sitter någon på den plats en ska sitta från den stationen den är tänkt att kliva på, vet de det. Såg ut genom fönstret. Tyckte världen var vacker. Det skymde. 

Förra helgen var det filmfestival här i Umeå. Gick inte på invigningen. Gick på mingel och på fest och var borta hela dagar. Kom hem sent. Svettades i powerboots. Närvarade vid visning av The Lonely Cougar . .  och de efterföljande Q&A:s. Umgicks med Polly, Dante, Emma, Maja lite hastigt, Victor i minglet. Knutte. 

Såg en dokumentär där musiken aldrig tystnade, aldrig lät en känna eller ta in historien, personerna, miljöerna. Helt tom i huvudet lämnade jag salongen, nästan arg över att något som verkat bra blivit skit.

Såg Poor things som var en vindlande förförisk fantasi om att gå genom livet med enbart upptäckarglädje och utan att få trauma. 

Såg Bröd och salt om en sommar som laddar och laddar och slutar i mörker. Efteråt spelade huvudrollsinnehavaren piano och utanför föll snön och världen var blå och hans bagage hade kommit bort så han satt i en fluffig färggrann hoodie med texten I'm Kenoughe. När han spelat sista stycket, vi applåderat, gick jag hem. Festivalen var slut. Det hade blivit kallt och snöfallet hade pågått i en vecka. Dimman hade blivit till kristaller som rest sig piggt och klädde nu träd, lyktstolpar, väggar, fönster. Dagen efter stod de ståndaktigt kvar. Instagram fylldes av den skönhet de gav. 

Vill att det alltid ska vara filmfestival, att det ska finnas människor runt mig, skapande runt mig, film runt mig. 

Om jag kommer ikapp med pluggandet kan jag nog klippa film i mellandagarna. 

Snöfall.

 Det snöar. Orange varning. Kollade vad denna orangea varning betyder och det var snöfall, förseningar av bussar och tåg och oplogade vägar och cykelbanor. ev bilolyckor som gör framkomligheten begränsad. 

Igår när snön ven fram, bildade formationer utanför fönstret, gick jag till strömpilen för att köpa en kaktus. Jag pulsade iväg, nere längs älven. Vinden fick snön att bilda dynor, som vågor där snön var djupare och inga tidigare spår syntes. Efter att ha gått ett tag mötte jag en man, han bar en väska, vi log mot varann, nickade. Efter någon minut var hans fotspår helt översnöade. Snön blev djupare och jag fick lyfta mina stövlar högre och högre. Mötte en kvinna, hon bar också en väska, vi log stort och sa hej när vi passerade. 

På strömpilen köpte jag min kaktus, en guldopuntia, det gick fort, ner med den i ryggsäcken och pulsa hem igen. Nu med motvind. Jag fick ibland hålla händerna över ögonen då snön slog mot dem, ibland vände jag ryggen till, men då tänkte jag på kaktusen i ryggsäcken och att den nog behövde skydd från den hårda vinden. Hemma igen var jag svettig och varm och ansiktet blossade efter att piskats av snön.

Fick sms om jobbmötet, om att vi skulle ta det försiktigt och vara ute i god tid pga snöfallet och den orangea varningen. Jag gick 50 minuter innan det skulle börja. Jag tog mig fram på 30 minuter. Motvind men nyss plogat.  Min vattenfasta mascara lossnade i klumpar och la sig som spindelben nedanför mina ögon. Mötet tog 2 timmar. Handlade chips och dipp och ingen salladslök för det hittade jag inte och så gick jag hem, tre timmar efter att jag kom fram. Nu hade jag medvind, men snön låg åter decimetertjock och jag pulsade fram. 

Älskar sånt här väder. Älskar motståndet utanför dörren. Älskar värmen inne. 

Fredag.

 Gjorde prov idag. I skolan. Klockan 09 skulle jag vara där, var där 08:45 och fick börja direkt. En gammal kollega satt mittemot. Vi nickade och log mot varann. Han gjorde också prov. När provet var klart satte jag mig i korridoren och väntade. Väntade på att Västerbottens Museum skulle öppna. Lärare passerade och Linda frågade hur läget var och Maria satte sig ner. Maria var sköterska på Haga när jag arbetade där, nu lärare här. 

Gick en liten bit på en stig genom en liten skog. Nyfallen snö och grå himmel. 

På museet fikade jag. I öde lokal, personalen i köket lyssnades på Alex & Sigge, jag med en kokostopp med vit choklad och en liten cappuccino på en röd stol vid det stora fönstret. Ville dra ut på det, sitta kvar och bara stirra. Västerbottens museum är mitt happy place. Mentalt och materiellt. Där vill jag vara i tanken och köttet. 

Gick för att se en utställning. Vetenskapsfotografi och sen i rummet bakom AI-skapade verk. Bilder inspirerade av en fotobok från 1977. Nu bilder av människor som aldrig funnits. Aldrig tänkt en tanke. Aldrig luktat eller hörts. Fick ångest. Mötte Hagar som satt med en dator och skulle koreografera en utställning i vinter i den stora tomma hallen jag passerat för att komma till de utställningar jag sett. Vi bytte några ord. Genom fönstren såg jag snön singla ner ur den grå himlen. Allt var stilla.

Handlade mat på vägen hem, kyckling och salladslök och ostkrokar. Ostkrokar fast jag läst om vikten av att äta mindre salt pga högt blodtryck. Jag har högt blodtryck. Jag är högt blodtryck och ett kaninivirigt hjärta. Jag är en uppblåst mage som alltid känns, alltid ligger där och ser till så jag alltid vet om dess existens. Jag är svammel och utan röd tråd i möte med andra. Jag är trött och slut och vill bara bygga ett bo med en skyddande mur runt och aldrig vara i drag. 

Hemma igen hade provets redan rättas. Fick B. Missade saker jag haft i mina inlämningsfrågor. Men ett B är bättre än ett C, än ett D, än ett E. 

Födelsedagsfirandet.

 Fyllde år i söndags, jobbade natten mot söndag och natten från söndag. Jonna köpte munkar som räckte till kollegorna för att fira mig. Sen åt vi de som inte åts upp av dom. Många munkar blev det. De rosa hade en knastrig glasyr med mjuka marshmallows i och de i choklad hade vit glasyr med nästan svarta kaksmulor och något krämigt vitt och sött i dess mitt.

På måndagen skulle jag och Signe fira. Jag sa att jag ville gå på Shanghai och äta buffé och sen köpa snacks på Cirkel K tvärs över gatan.

Vi möttes kl 16:35 när Signe slutat sitt arbete, vi gick genom Östra Station för att komma till Shanghai. Det var några som redan satt där, några fler kom. Ingen var uppklädd och vi alla satt framåtlutade över våra tallrikar fyllda med beige och gyllene mat, friterat fläsk, friterad kyckling, friterade grönsaker, friterad fisk, friterade räkor, ris och sötsur sås. Lite nudlar, lite räkor stekta med purjo, lite kyckling och lök och lite biff och bambuskott. När jag glufsat i mig första tallriken så fyllde jag på, men nu bara med det friterade fläsket och den sötsura såsen. Balanserade tallrikens innehåll, mest såsen, med ett stort leende och axlar späda uppe vid öronen. När detta lass var uppätet började vi spana mot den friterade bananen, för de var slut och ensamma var vi inte om att hålla blicken fäst mot dess plats i väntan på påfyllning. När så det fyllts på rusade vi upp, Signe och jag och från bordet bredvid oss. Signe och jag hann först.

Vi gick in på macken, mätta och osugna och njöt av hur upplyst vitt det var. Vi gick något varv bland hyllorna och jag sa att jag har en honungsmelon hemma och den kan vi äta om vi blir sugna och vi gick hem till mig och bryggde två kannor te, åt ingen melon för vi fortsatte vara mätta och såg två filmer, La Llorna från 1933 och Cat people från 1942 och kl 21:28 gick Signes buss hem. 

Den lilla sidensvansen no.2

 När fågeln dött så googlade jag vad som skulle göras -Ta i den med handskar, släng den i brännbart, eller låt naturen ha sin gång och släng den i en buske, var de svar jag fann. Jag tänkte att imorgon så tar jag och slänger den i soporna. Men när morgondagen kom, efter en kall och frostig arbetsnatt, lät jag den ligga kvar. Det pendlade mellan frostiga nätter och kylskåpskallt, så ärendet kändes inte akut och jag ville verkligen inte ta i den, känna dess kropp i mina handskklädda händer. Tänk om något skulle rinna ut, droppande, slem, blod och förruttnelse och risken för detta ökade med min fortsatta passivitet i hanterandet av saken. På den tredje dagen var fågeln borta när jag vaknade framåt kvällen. Bara några små fjädrar låg kvar. Naturen hade haft sin gång och jag kunde åter kliva ut på balkongen utan att behöva kliva över en liten död sidensvans.

Idag kom den första snön och jag har ännu inte skrivit om Malmö och Sundsvall, men det kanske blir en annan gång. 

Den lilla sidensvansen.

Sidensvansarna rumlade runt inne mellan husen, katterna satt som trollbundna i fönstret och såg de runda kropparna flyga från rönn till rönn och så upp i luften och så tillbaka till rönnarna.  Så flyttades Majsan fokus, hon satte sig vid balkongdörren, sen upp på linneskåpet och så vifta med tassarna och jama oroligt men fortfarande med blicken mot balkongdörren och jag gick för att ta ner henne, för hon är klumpig i sin iver och har vält ner växterna som står där och på hyllan nedanför flera gånger och då såg jag vad som fångats hennes uppmärksamhet. Där på balkongens golv satt en tufsig liten ihopkrupen Sidensvans. Den satt stilla, några fjädrar på huvudet stod rätt upp, inte de som är Sidensvansens tofs, utan några andra, några som borde ligga slätt och fint. Jag såg upp på fönstret och såg en rund liten geggig fläck med några fjun fastkletade. 

Googlade vad som skulle göras, ge fågeln tid stod det. Nån timma i lugn och ro och sen flyger den förhoppningsvis iväg. Tittade till den ibland den första halvtimmen, lite rastlöst hoppfullt. Pluggade på och tittade till den allt mer sällan. 

Glömde bort den lilla fågeln och när jag reste mig för att göra mer te så såg jag att Majsan låg där och stirrade stint ut och jag mindes åter fågeln och gick för att se hur det var fatt med den. Nu var den död. Låg platt på balkongens grå golv. Den hade kräkts upp ett tuggat rönnbär. Ur dess bak hade det runnit klar vätska och något vitt simmigt. Jag tog en bild av den döda fågeln och så skickade jag bilden till Jonna men ångrade mig fort, som att jag gått över en gräns med att sprida dess död. Sidensvansarna härjade ännu och fick eftermiddagssolen att flimra när de i stökiga flockar passerade den. Inne flög fågelkropparnas skuggor omkring, studsade mellan väggarna och speglarna och jag blev yr av all liv och rörelse de åstadkom medan jag såg på den stilla lilla döden som låg utanför glaset på balkongdörren. 

Monsteran.

 Jag klippte av min stora Monstera. Jag skulle plugga, jag satt och svarade på en fråga, men reste mig, såg Monsteran. Den har haft problem, men inget akut, den är stor och otymplig, delas i två från roten. Båda ändarna var uppknutna på en ful stång i plast. Där var problemet. Så jag skulle bara snabbt få till det hela och det slutade med att jag klippte av den ena av de två stammarna och sen tog det hela en timme eller mer, kanske två, och blev inte bra och jag kände mig fångad i att lösa problemet och bytte plats med en annan Monstera och fick knyta fast den ena mot väggen för den bara hängde hjälplöst och den avklippta hamnade i vatten i en vas på köksbordet och det blev en obalans för fel kruka hamnade på fel plats och nu känns det och ser sämre ut än innan jag började. En ska ju inte ens röra krukväxter på hösten, det är på våren, med ljuset, de har en chans att läka vid stympning och slakt och nya ljusförhållanden som en ny placering innebär.  

Och allt jag skulle ha gjort var att svara på hur menscykeln ser ut och hur nervceller skickar nervimpulser till andra celler. 

Kaktusarna.

 Mina kaktusar blir alltid mindre, smalare, de frodas aldrig, verkar knappt leva. Vissa har gått av då katter vält deras krukor, men de hade ändå varit dömda till evigt lidande i min vård. Varför är kaktusen så svår? Den ska inte ha för mycket vatten, den ska inte ha för lite. För lite gör att rottrådarna torkar sönder och nästa gång du vattnar så finns inga rottrådar kvar att suga upp vattnet och kaktusen ruttnar. Och vattnar du för mycket ruttnar den. Har en Trekantseuforbia som frodas, som växer och skjuter nya blad, men den är ju ingen kaktus, ser bara ut som en. 

Läsaren?

 Han sa bloggens namn när vi satt i bilen. I filmerna jag ser. Jag såg förvånat på honom, sa: vet du om den? Ja jag minns den, sa han. Han beskrev bloggen som mitt dagdrömmeri, min verklighetsflykt, filmerna jag flyr in i. Jag förstod att han inte läser den, inte läst den, för inte handlar den om film, inte alls, inte om verklighetsflykt heller. Den handlar om små stunder och om vädret. 

Sen hörde han fel, han hörde nog det han trodde att jag skulle säga när vi pratade om hans senaste år, han hörde kanske det han önskade att jag skulle säga, så att han skulle få rätta mig, för rättningen kom blixtsnabbt, han trodde jag la hans olyckas ursprung på hans familj, när jag la den på karriären och jag orkade inte rätta honom när han förklarade att det var just karriären som varit dess frö och familjen hans lycka och räddning. 

En stol for av släpet, hängde efter i spännremmen, och han fick stanna bilen och spänna fast den bättre. 

Last days of summer no.2

 Mysan messade och frågade om jag ville äta tacos hos henne. Först tänkte jag säga nej, är ännu hemma från arbetet, men sen tänkte jag att jag delvis är hemma pga ångest och att cykla 1 mil till Mysan och 1 mil hem och umgås med folk skulle göra mig mer än gott, att det nog skulle dämpa oron och sorgen, så jag svarade ja.

Cyklade iväg kl 16. Hade en linneskjorta och jeans. Det var varmt ute, ca 22 grader. Ur älven ångade det, luften blev disig och klibbig. Iväg på smala grusvägar, på större vägar, under tågbron, över en järnväg, rakt fram på den öde, allt mer igenvuxna gamla Holmsundsvägen, korsa nya Holmsundsvägen. Vid Holmsjön, från en brygga i sol, badade barn, när jag svängde av på en grusväg och cyklade mot Mysan passerade jag den lilla stranden, där satt en pappa i badbyxor med sitt barn, insvept i ett badlakan, i famnen. Kom fram kl 16:56. Mysan höll på att styra upp något i förrådet, hyllplan som monterades, som skulle rymma lådor och kartonger i olika storlekar. Sen visade hon mig tomten, vad som överlevt, planer m.m. Hardy öppnade dörren och ropade mitt namn när han såg att jag var där.

Inne gjorde Mysan en salsa, jag fick hacka grönsaker, Hardy åt köttbullar och makaroner och Adam stekte älgfärs. Vi åt kl 18 och sen var jag tvungen att cykla hem så jag skulle slippa cykla i mörker. 

Diset låg kvar över vägen och älven, det dis som låg i skugga hade blivit blått och vitt och det som ännu nåddes av solen var orange och rosa. Det skymde allt mer och när jag kom till Strömpilen var det nästan mörkt, men ännu varmt, ca 20 grader. Tröjan jag haft med mig låg fortfarande i cykelkorgen. På Apoteket hämtade jag ut medicin, på Ica Maxi handlade jag toaborstar, purjolök, hudlotion, ansiktskräm, plommon och lakrits. Fortsatte hem längs älven som blänkte och horisonten bortom centrum glödde i rött. Ett par fotade sig med solnedgången och älven och stadssiluetten som fond. Jag svängde av, upp bland husen. Hemma ville jag ut igen. Bara ut och gå, känna den ljumna vinden, omges av mörkret och grönskan. Ringde pappa istället. Vi pratade kameror och jag skickade bild på cabben som var med i filmen jag nyss spelat in, som jag ännu har en scen kvar att ta.

Last days of summer.

 Det var varmt på stranden. Mjuka små vågor. Vi skulle skynda tillbaka till stan nu. Jag ville bada, men det hanns inte. Han skulle hämta sina barn på dagis. Vi hade spelat in på nytt, det som inte funkade sist, det som hackade och var hårt hade nu blivit mjukt med hjälp av slowmotion. Istället för Kolbäcksbron blev det en snirklande grusväg med vindkraftverk i bakgrunden. Vi släppte en sjal som fladdrade iväg. Jag var rädd att den skulle hamna i hans ansikte så han skulle köra av vägen. Vi tog om och tog om och tog om sjalen som fladdrade iväg. 

Jag fick se hans och hans sambos och hans barns stuga. Den de byggt. Det fanns bilder av dem, han och sambon, från när första barnet väntades, utanför det lilla hus de sedan byggt ut och byggt till små hus runt. De ler och ser så lyckliga ut. Den stuga de nu har var väldigt fin, kändes som en plats för en lycklig familj, som en plats för ett lyckligt liv.

Vi skyndande in till stan, han körde 70 där både vägskyltar och handskrivna skyltar av de boende sa att en skulle köra 50. Jag fick följa med och hämta barnen. Jag satt kvar i bilen. Hörde hur han glatt ropade på dem, hur han utbrast ett uppriktigt glädjerop när han såg dem. Jag ville nog inte träffa dem, tänker att barn tycker att jag är ful, kantig och stor och ogreppbar. Den yngsta var nyfiken, den äldsta som snart är fem år var ledsen över en sticka i fingret. 

När vi kom hem till deras radhus, där min cykel stod, så hade sambon lagat mat, jag följde med in fast efteråt tänkte jag att det var dumt, att barnet med stickan i fingret nog ville vara själv med de sina. Jag satt vid köksbordet. Han, pappan i familjen och som jag spelat in film med under någon timma, började må illa, sa att han kände sig matt, rådde mig att dricka vatten eller äta något om jag också mådde illa. Men jag mådde inte illa. Jag tänkte att de snart har ett tredje barn.

Rullade ner för backen till min mamma. Där drack jag té och åt några kakor. Cyklade hem när det började skymma, mötte Karin som skulle ut och jogga och efter henne mötte jag hennes katt Cleo. 

Dagen efter var jag helt slut, ljuset jagade in mig i sovrummet, det stack i ögonen, mitt huvud på min hals stod rakt ut från kroppen och jag kunde inte räta på mig. Ryggen var kutig och musklerna var som smala spända strängar över skulderbladen. Försökte mjuka upp mig med en varm dusch, men blev sittande under strilande vatten lika stel och krokig och utan vilja eller kraft att ta mig upp och ur och torka mig. På något sätt hände ändå det, jag fick det gjort. Var oändligt törstig och lätt illamående. Illamående tilltog och jag försökte få i mig mat, rågbröd och rivet äpple i yoghurt och när huvudvärken tog i, kramade mitt huvud bortom hopp, så kräktes jag upp allt. Först yoghurten och det rivna äpplet, vilket rann lätt ur mig, sen rågbrödet som rev mjukt mot strupen och fyllde min mun innan jag släppte ner det i toan. Jag grät. Sjukanmälde mig. Sov. 

Natten gick.

Vaknade. Hade ingen aptit. Signe kom förbi med Cola och godis och vi satt på balkongen ty dagen var varm och mild och så gick hon och köpte kebabrullar åt oss som vi åt ute på balkongen och drack av colan hon haft med sig och när hon cyklat vidare till en AW med vänner, tryckte jag godiset och drack upp nästan all cola. 

Sov och vaknade upp till den dag som snart är slut, som räknas som slut nu pga över midnatt. Dagen var mulen, varm och fuktig och min aptit nästan noll. Så less på att äta. 

Ännu mer Montzi.

 Hon är ännu död, så kommer det vara. Känns som en evighet sen hon fanns. Nä, jag önskar att det var en evighet sen hon fanns. Men det är mindre än en vecka sen hon dog. Det är så nära i tid, så nära att jag ibland tror att jag kan greppa efter henne, nå henne. 

Idag dammsög jag, tänkte på allt hår från henne som sögs upp. All hennes fällda päls. Vet att mycket finns kvar. Så mycket katthår sugs inte upp i några enstaka dammsugningar.

Hennes tandborste står på diskbänken. 

Klippte film. Hon är med. Hennes lilla tryne till nos. De stora ögonen. Och då var hon där, här. När jag kom hem igen rusade Majsan in i hallen, hon gled på golvet, gjorde en vurpa. Det var bara hon som mötte mig. Jussi låg i sängen, brydde sig inte om att jag kom. Montzi är död och inte här och kunde därför inte möta mig.

Jag vill att det ska ha gått ett år eller två. Jag vill att Montzi ska vara i det förflutna, så den lilla kattens död inte gör ont längre. 

Det är ju ändå bara en katt. 

Scrollar kattungeannonser på Blocket, jag går in på Jussis och Majsans uppfödares hemsida, en tanke att en ny liten varm tuss ska bota obalansen här hemma gror.