Vardagarna.

 Snön föll inte i fem dagar till. Kanske en dag till. Sen höll det sig kring nollgradigt och idag kom kylan. Minus 10 grader. Jag gick ut när solen sänkte sig, himlen brann bakom mig och framför mig blev den allt djupare blå. Småfåglar kvittrade och mina steg knastrade. Jag kände mig mycket glad. 

Nu har det blivit mörk och när jag står vid fönstret ser jag snön gnistra på de parkerade bilarna i gatlysenas sken och värmen från elementet når mina ben. 

Jussi äter ännu antibiotika och den gör henne nästan symtomfri, men vissa dagar blir hennes urinvägsinfektion åter märkbar och jag blir, inte förtvivlad, men håglös, uppgiven.

Köper tavlor och mina väggar täcks. Jag tänker att nu är de fulla men så ser jag något, en fantasi om nödvändigheten med en vacker tavla just där och så bjuder jag och lägger höga bud och vinner därför. Är en mästare på att betala överpris för gamla oljemålningar. 

Så är mina dagar.