Förfallet.

 Under 2018 och 2019 fick jag höra att jag strålade. När jag ser bilder från då ser jag det. En lyster i huden, en lyster i ögonen. Mitt sista år av ungdom. Allt bara tog slut. Nu är jag denna stinkande degiga massa. Oformligt smal, bullig på oväntade ställen och en hals som sjunkit ner i kroppen och blivit kort och bred samt placerat huvudet framför axlar och bröstkorg. Som en gnu, en döende gammal gnu, så ser jag ut. Och stanken. Den sipprar ohjälpligt ur mig, för mun och röv och alla dessa porer. Läcker stank som ett såll. Håret luktar som en gammals hygien efter en halv dag. Alla skarpa linjer, alltså de vackra skarpa linjerna, som kindbenen som haklinjen, de är nu diffusa. Min smala midja, min platta smala midja, den är inte en del av mig längre, den drog, den kommer aldrig komma tillbaka. Nästan smal nyvaknad efter lång sömn, innan mat och gas. Innan livet tar vid. Sen en ständig svullnad och källa till delar av den stank jag sprider. 

Mörka ringar under ögonen som tar en påsform, säckar ihop, deras bågar som drar ner mitt ansikte, som i leenden blir tredimensionella. 

Trött. Alltid trött. Trött under hela tiotalet och så less på att vara trött. Tio år av olika graders trötthet gör ingen glad. 

Skulle bota min åldersnoja, såg klipp med Marie Louise Ekman. Hon strålar. När hon presenterade Carl Johan De Geers utställning på bildmuseet lyste de två. Hon liksom skuttade upp på scenen. Detta såg jag när jag var där, det utspelade sig framför mina ögon. Så ser hon även ut i klippen. Skarp och rolig. Trots sorg över Gösta som är död. 

Och där sitter jag och osar stank med min hopsjunkna degkropp. Med de matta och ändå glansiga livlösa ögon jag har. De jämngrå ögonen. Min ruttna fläskkropp, likt tunn bacon som säljs billigt, täckt av blek svampig hud. Så sitter jag och ser levande Marie Louise Ekman och jag känner mig ännu mer gammal och passé. 

Varför orkade jag inte välja lusten och leken. Varför vågade jag inte ge mig hän. 

Varför valde jag duktig och slitsam. Nytta framför nöje. En plikt och att härda ut. 

Jag tror iaf att jag ska bli rödhårig igen. 

Här är bilder från min ungdoms sista suck. 2018 och 2019, då jag skulle fylla 40 och då jag fyllt 40. Så typiskt att det bara tog slut sen. Så förutsägbart. 

Ändå motionerar jag mer nu, gjort de senaste åren, äter mer mat, mindre godis, ägnar mig åt flera lager hudvård. 

Jädra bajs.