Gunnel Lindblom dog och jag såg tre av filmerna hon regisserat. Paradistorg, Sally och friheten, Sommarkvällar på jorden. Det var mycket grönt i dem. Starkt grönt. Frodigt grönt. Gröna väggar, grön natur, gröna skåpluckor. Sen alla känslor. De bara exploderade, föll skrikande till golvet, till marken, de skrek från hjärtat helt plötsligt. Svarar först lugnt i telefonen, ett hej, sen skriker de: JAG HAR JU BETT DIG ATT INTE RINGA, DU FÅR INTE RINGA MIG DET HAR JAG JU SAGT!!!!. Annars var de allvarstyngda och stilla staplande eller ivrigt fnittrande. Ofta kändes det koreograferat, in i minsta rörelse. Att här ska du stanna, snurra så och säga den repliken för att här stå stilla, räkna till fem, sen gå fram och sätta dig ned. Samt ständigt skåda ut i tomma intet.
Men jag ville tycka om dessa filmer. För jag gillar ju Gunnel. Jag gillade väl idéer i filmerna. Eller teman. Kvinnor som beter sig på alla möjliga vis. Jag gillade den stora röda soffan som Nora har i Sally och friheten. Det var allt en bra ljuvlig soffa. Stor som attan, tvåhörnssoffa. Säkert någon lyxig 70-tals design och säkert italiensk. Gillade att Sally och Simon åt massa räkor och drack öl. Att det var unna sig maten förr, för det minns jag. Hur mamma och hennes vänner köpte räkor och vitt vin och sen åts det. Jag älskar räkor.
Och Gunnel har något extra, men hon är bara med i Sally och friheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar