Miss Jones.

En vecka utan henne. Första natten utan Miss Jones sov jag fram till morgonen. Orörlig. Stilla. Ja, det är samma sak. Sov djupt och drömfritt.

Sen drog allt igång. Allt hade redan dragit igång, men det drog igång än mer. Denna Covid 19. Är det bara två veckor som gått sen allvaret slog oss. Mina försiktighetsåtgärder från veckan innan var ändå aningslösa, jag kände mig överdrivet dramatisk som tackade nej till filmfestivalen i Sundsvall som andra åkte till. Jag gick inte ut och firade Christer, men vågade inte skriva varför. För att det då var Onsdagen innan allvaret. Men om allvaret kom den följande fredagen eller veckan efter minns jag inte.

Nu tappar jag bort mig. Precis det som hände med sorgen över Miss Jones. Den tappades bort. Läget var annat och jag hamnade i någon bita ihop och jobba på-mentalitet. Där en del av att bita ihop är att stanna hemma, gömd från smittan. Varje dag blir en ny tidsrymd. En nedmontering av livet så som många av oss varit vana det.

Mobilen plingar till. Nyhet om att Ishallarna ska funka som förvaring av liken. Mobilen plingar till. Vänner ska ut och dricka vin och slurpa Ostron i stöd för krogarna.