Ser Cleopatra. Igen. Skriver om den igen. Tycker den är fantastisk, men den sågades då när den kom och sågas än idag. Och det är ju överdrivet.

Liz har en jävla kemi med sina manliga motspelare, en sådan kemi jag ville se mellan Angelina och Brad i mr and mrs smith. Men de var så platta och här i Cleopatra ångar det. Liz och Richard föll för varann under inspelningen. Det är därför jag gör jämförelsen med Mr and Mrs SMith. Och förstår ni inte så är det för att ni inte kan er skvaller-historia. Nåja

Cleopatra alltså, vilken rulle! Och så lång. Massa timmar fyllda av extravaganser och åtrå och intriger. Liz gör entreer man själv skulle vilja få göra på återträffar med gamla klasskamrater typ. Hon glider in högst upp på en stor stor svart kattstaty, en sfinx. Klädd i guld, bärs ner av blanka slavar och bugar för ceasar. Hela den entren tar tio minuter film. Sen glider hon fram på ett skepp över ett alldeles grönt hav. Vackra flickor slänger rosor i vattnet och rosa rök stiger i luften, själv står Liz bakom draperier klädd i mörkt blått. Draperierna dras i sär och alla flämtar. Det här tar säkert också tio minuter film.

Richard burton är ångestfylld pga av sin åtrå till Liz Cleopatra, hans döda vän ceasars gamla flamma. Han dricker och gör bort sig, han är feg och dömd att gå under. Och Richard gör denna undergångsresa så vacker och attraktiv.

Cleaopatra alltså, jag säger det inge, vilken rulle!