Något med morgonen var antingen spöklikt eller fridfullt, de två kan ligga mycket nära varandra. Och så hörde jag först en spillkråka, sedan såg jag den. Där uppe i en björk med sin lilla röda hjässa hackandes i stammen. Det var så dagen började, kvarten före nio.

På vägen hem femton timmar senare, minuterna innan midnatt. Kommer till samma backe som där spillkråkan hackat i björken, där jag funderat över morgonens spöklika dis. Nu är backen en uppförsbacke, en uppförsbacke jag ofta går och alltid är mycket less på. Det finns en genväg, över en grässlänt, nu en snöslänt. Och jag kom till den, velade, ska jag gå den plogade cykelvägen, en lite längre runda, eller pulsa på stigen in i mörkret bortom gatlysen. Vet att genvägen så här års är en senväg. Men väljer ändå genvägen/senvägen, för att den är något annat än den blogade lättgångna böjen.

Pulsande och balanserande på stigen kämpar jag på. Kommer mitt ut, där det är som längst till cykelvägarna. Där är det ganska mörkt, men öppet åt alla håll. Öppet åt en cykelväg, öppet i ett femtiotal meter åt en skog. Där med blicken i marken börjar kårar krypa längs min rygg. Dansande syner i ögonvrån tränger fram. Stilla skuggor som blänger. Bleka huvuden på långa smala kroppar som står alldeles nära. Fantasin rusar och jag höjer blicken för att få klarhet. Jag får ingen klarhet, ser allt jag fasat, kanske bara i en hundradels sekund innan synen gjort klart att det är små träd, en ljuslyckta som byter färg, snö som ligger på en stolpe, men nog för att pulsen ska sätta av.

När jag åter står på cykelvägen kommer lugnet. Blir förvånad, för när lugnet kommer inser jag hur uppjagad jag blev där på stigen.