igår hörde jag talas om vindarna som skulle blåsa idag. Så jag klädde mig varmt i morse för att stå pall mot dem och klev ut i stiltje. Det var lugnt och och väder som verkade lova en grå stilla dag. Svarta kråkor på himlen som överröstade fågelsången var det enda bjöd på drama. På arbetet såg vi vinden tillta, hur snön yrde. På min tre-timmars-rast, en rast jag gick hem på, tog vinden i allt mer. Under kvällspasset täcktes fönstren av tunn blöt snö som blev allt tjockare. Vi såg inte längre ut. inte på ena sidan huset iaf. så tog min arbetsdag slut, jag pulsade hem, små hårda snö korn slog mot mitt ansikte, min panna blev stel och jag drog ner de dubbla kapuschongerna över ansiktet och höll dem fast med en hand. Sen stretade jag på. Och det hela var ju inte så farligt, så dramatiskt, så stort som jag kanske hoppats.