Tar det lugnt. Vilar med slumrande katter nära nära. Ser Two for the road med Audrey Hepburn och Albert Finney. Ännu ett olyckligt äktenskap, ännu en relation som gått och blivit sur. Men här hoppas det fram och tillbaka, mellan förälskelsen, de första åren som fattiga nygifta, barn och sedan framgång. Det hela blir som ganska ljuvligt ändå.

Detta är bilder från igår. Gårdagen bjöd bla på den sura katten Fritz. Han hugger fort och vasst. Gårdagen var också lite arbete. På förmiddagen och på kvällen. Igår skulle jag vara kreativ, löshår och moodboards. Nåja. Igår är igår.

Cat on a Hot Tin Roof

Mer Elizabeth Taylor. Mer olyckligt äktenskap.

Who's Afraid of Virginia Woolf? - houseboy

Jag tycker den är romantisk, filmen denna scen kommer ifrån. Who´s Afraid of Virginia Woolf. Den skildrar ett förhållande som gått och blivit surt, hätskt, fullt av besvikelser. Det som är vardag för det här paret blir ett destruktivit skådespel att bevittna för de nygifta som bjuds in på en liten efterfest.

you stay right where you are and make my hubby a drink.

Hon, Elizabeth Taylor, skulle ha fyllt 80 år idag. Och för mig är det lite stort, hennes födelsedag, ja allt hon gjort.

Dagen går. Jag kan vara ledig. Men har svårt att stänga av, ta beslutet att jag får vila, jag får vara nollställd.
Men dagen går. Och jag gör inget. Oproduktiv rastlöshet. Dosnt make me smajlin.

Dagens inköp på apoteket.

Glidmedel, en bodylotion med gradual toner = brun utan sol, refill på tandtråd.

Något med kombon, de tre, tillsammans, funkar inte. Jag kände mig depraverad, sunkig, snuskig vid inköpet.

Anjelica och Jack hade en kärlekshistoria, eller flera, för så kan man se det, de höll på fram och tillbaka, av och på, i arton år.

Igår fövandlades sverige till en Journalfilm. En gammal sådan. Högtidliga gratulation hördes på radion. Prinsesstårta åts, salutstäder sköt salut, 42 skott ska det bli när de är klara. Gratulationslistor sätts upp i rikssalen på slottet. En tacksägelsegudstjänst hålls i slottskyrkan. Barnets namn tillkännagavs.

Jag gillar gamla journalfilmer, de kan ha något världsfrånvänt naivt över sig. Som en lek, Gunder hägg och käcka gossar och flickor. En moviestar på sverigebesök eller premiärpublik full av folk i farten, av sociteen och teaterfolk. Hagasessor i solsken och lek, vid ett piano Alice Tegner.

Något med morgonen var antingen spöklikt eller fridfullt, de två kan ligga mycket nära varandra. Och så hörde jag först en spillkråka, sedan såg jag den. Där uppe i en björk med sin lilla röda hjässa hackandes i stammen. Det var så dagen började, kvarten före nio.

På vägen hem femton timmar senare, minuterna innan midnatt. Kommer till samma backe som där spillkråkan hackat i björken, där jag funderat över morgonens spöklika dis. Nu är backen en uppförsbacke, en uppförsbacke jag ofta går och alltid är mycket less på. Det finns en genväg, över en grässlänt, nu en snöslänt. Och jag kom till den, velade, ska jag gå den plogade cykelvägen, en lite längre runda, eller pulsa på stigen in i mörkret bortom gatlysen. Vet att genvägen så här års är en senväg. Men väljer ändå genvägen/senvägen, för att den är något annat än den blogade lättgångna böjen.

Pulsande och balanserande på stigen kämpar jag på. Kommer mitt ut, där det är som längst till cykelvägarna. Där är det ganska mörkt, men öppet åt alla håll. Öppet åt en cykelväg, öppet i ett femtiotal meter åt en skog. Där med blicken i marken börjar kårar krypa längs min rygg. Dansande syner i ögonvrån tränger fram. Stilla skuggor som blänger. Bleka huvuden på långa smala kroppar som står alldeles nära. Fantasin rusar och jag höjer blicken för att få klarhet. Jag får ingen klarhet, ser allt jag fasat, kanske bara i en hundradels sekund innan synen gjort klart att det är små träd, en ljuslyckta som byter färg, snö som ligger på en stolpe, men nog för att pulsen ska sätta av.

När jag åter står på cykelvägen kommer lugnet. Blir förvånad, för när lugnet kommer inser jag hur uppjagad jag blev där på stigen.

Försöker slå bort mina tankar om hur sliten jag är. Sliten är jag och det märks. Inte i hur jag ser ut, men i min korta stubin. Så lätt jag blir arg. Börjar tala och märker medans jag talar hur ilskan börjar bubbla i mig.

SOUL BALLET - My Secret

Min gardinstång är inte rak, den är böjd av kattungars tyngd, av att vara för tunn och utdragen till max i fönster som är större än stångens kapacitet. Något som var tillfälligt har blivit permanet, stången skulle bara fort upp så insynen försvann, nu har den hängt i tre och ett halvt år.

Så här var jag klädd ett mycket kort tag idag men började frysa och byter nu om. På med lager och tröjor. Lyssnar på margo guryan som sjunger provocerande 60-tals flickigt ljust och viskande. Ska färga löshår idag. Det är planen.

En del av historien, den om de två, Sugar Kane och Joe, den går så här:

Joe spelar sax i olika jazzband. Han lever för dagen, spelar på hästar, förför och lånar pengar. Han är en sann charmör till douchebag. En dag blir han och hans kompis vittne till ett maffiamord och flyr utklädda till damer i en damorkester. Joe blir Josephine.

Suger Kane flyr också. Hon faller alltid för saxofnister, som lånar och bedrar, som spelar bort hennes pengar på hästar. För sanna charmörer till douchebags. Nu har hon tagit jobb i damorkestern för att slippa dem och kunna fokusera på att hitta en rik man.

Suger och Josephine blir vänner och Josephine använder den information han får om vilken typ av man Sugar säger sig leta efter. En man i glasögon, snäll och rik. Josephine klär ut sig till honom, kommer över en yatch och får Sugar att förföra honom.

Så långt kunde allt vara sant. Nu kommer sagan i det hela, det som får en att må gott. Joe/josephines rika alias måste krossa Sugars hjärta, han gör det storstilat med ett diamantarmband, vilket är fattiga joes sista pengar. Men han måste fly vidare. Då i flykten, när maffian är efter honom och hans kompis, hör han Sugar sjunga: I´m trough with love. Hon tystnar och sjunker ihop på scenen, orkestern tar i och Josephine går fram, kysser henne och inser sanningen om sig själv och allt och Sugar fattar att hon åter fallit för ännu en saxofonist, en douchebag. typ så. Jävligt fint alltså.

Var med Mysan och Leif på museet igår. Vi fann en bild av Leif, fast från 20-talet och med blont långt hår och klänning. Leif tyckte allt var roligt på museet, nästan allt, inte sådant som innebar att vi satt ner och såg på film på sidenduk, då blev han rastlös.

Såg en översnöad bil, köpte en våffelmix på ica och drog ner till Jossan för filmkväll. Vi såg Galaxy Quest, som är en mycket bra film.

igår hörde jag talas om vindarna som skulle blåsa idag. Så jag klädde mig varmt i morse för att stå pall mot dem och klev ut i stiltje. Det var lugnt och och väder som verkade lova en grå stilla dag. Svarta kråkor på himlen som överröstade fågelsången var det enda bjöd på drama. På arbetet såg vi vinden tillta, hur snön yrde. På min tre-timmars-rast, en rast jag gick hem på, tog vinden i allt mer. Under kvällspasset täcktes fönstren av tunn blöt snö som blev allt tjockare. Vi såg inte längre ut. inte på ena sidan huset iaf. så tog min arbetsdag slut, jag pulsade hem, små hårda snö korn slog mot mitt ansikte, min panna blev stel och jag drog ner de dubbla kapuschongerna över ansiktet och höll dem fast med en hand. Sen stretade jag på. Och det hela var ju inte så farligt, så dramatiskt, så stort som jag kanske hoppats.

Regntunga Skyar med Alice Babs

la mig med blött hår igår. Därav huvudformen. En subtil skillnad i höjdvolym på barret.

Idag sminkade jag all personal på teatern. Vi skulle bli fräscha för en fotografering. Skönsmink är så svårt, det värsta, man har sin åsikt om vad som är skönt, vad man klär i, trivs i, vill vara. Och jag kämpade med mina bleka hudfärger i kakform. Kanske blev det bra, kanske blev någon glad, kanske blev någon missnöjd, kanske sminkade jag alla likadant.

När jag har sovmorgon leker jag med leksakerna miss jones kommit dragandes med under min sömn. Det brukar miss jones uppskatta. Idag har det varit sovmorgon, nu blir det möte.

Var i en gympasal igår. När vi klev in slog svettdoften emot oss. Alla sa något om att det luktar som gympasal, att doften är densamma. Men jag minns inte svettdoften, inte från mina skoldar i gympasalar, och jag fick ändå VG i idrott pga av min närvaro och pepp, inte min sportsliga talang. Det var på gymnasiet. På Högstadiet gick det sämre, då fick jag kämpa i tre år för min trea i betyg. En gång fick jag stanna kvar och kasta en basketboll i nätet. Man var tvungen att göra det för att få gå och där stod jag ensam och kvar och kastade och missade och kastade och missade. Men den idrottsläraren var snäll och tålmodig och det hela var ganska trevligt.

Men igår så var vi alltså åter i en gympasal. Vi fick gå ner i en källare, följa streck på marken, gå upp igen och så in bland ribbstolar och lianer, madrasser i taket, bandymål och bänkar. Det var reportagebilder för en intervju som togs. Fotograf och stylist. Jag på smink. En innebandystjärna som fotades.