På några sekunder rinner kraften ur mig. Ur mina ben. Och jag flämtar tungt. Nyss hände det. En klump i halsen, en av gråt som aldrig kommer ut i kroppen och gör den varm, en gråt som aldrig lösgörs och rinner ur ögon och nos. En gråt som håller sitt hämmade grepp i min hals.

Vet inte tanken som startade ångesten denna gång. Den var bara över mig.

Lyssnar på Mozarts Requiem. Gör det mycket nu. Dödsmässor är bra substitut för en gråt som aldrig förlöses.