När jag lämnade arbetet ikväll öste regnet ner. Jag for fram över svart blank asalft som verkade flytande under mig. Regnet rann över mitt ansikte, sögs in i mina byxlår. Skvätte upp på mina skor och igenom sockan. Såg inte riktigt vart jag for fram. För jag cyklade. Kisande ögon för att hålla regnet borta. Kalla händer. En på styret, en att hålla fast sjalen med.

Där på sadeln tänkte jag: om detta är film är detta regnet jag dör i. Då sker en olycka. Klipp till sjukhus och gråtande familj. Och så börjar historien.

Eller så får jag leva, ingen olycka sker, men i regnet kommer viskande röster och förebud om en skräckterror som inte kommer lämna mig hel varken i kropp eller själ. Rött blod kommer strila, så tjockt och rött att vi inte tror det är sant.

Men allt det där var ju bara tankar. för här sitter jag, chattandes med Kattis, i torra mjuka kläder och ett ännu blött hår.