Huvudvärken kom tillbaka och värktabletterna var slut. Låg och blundade, med ett täcke över huvudet när det var dagsljus. Låg och blundade när blivit mörkt. Ringde Jossan och Jossan kom förbi med nypon och blåbärs soppa. Hon kom med bananer och alvedon. Och jag tog tabletterna, jag drack lite, jag blundande än mer och så släppte värken lite igen. Nu sitter jag upp.

Nu har jag sovit och kräkts. Fast i omvänd ordning. Kroppen är full av avtryck från ett skrynkligt lakan, en skrynklig t-shirt, ett par jeans. Nu ska jag dricka och äta.

Det är inte toppform idag alltså. Tuggar banan. Dricker té.

Top Hat

Den var min barndoms största filmupplevelse. När jag såg den förändrades jag, Iaf mina dagdrömmar, för alltid. Jag gick lågstadiet och tyckte en ginger och fred film var bättre än julafton.

Det är en ganska fånig film. Fred och Ginger träffas en natt då han dansar så vilt i sitt hotellrum att hon störs i sitt där under. Han blir förtjust, hon med, så slänger han sand på golvet, steppar henne till sömns med mjuka ljud från hans golv ner genom hennes tak.

De träffas igen. Han har något påstridigt över sig. Nu har han tagit över hästdroskan, från den riktiga kusken, hon tar till sinridlektion. De blir överraskade av ett regn och dansar i ett lusthus.

Nu kommer missförstånden, hon tror han är hennes bästa väns man. De hamnar i venedig. Ett venedig som ser ut som ett lyxigt äventyrsbadhus. Och där dansar de kind mot kind och hennes klänning svävar.

Gick och la mig innan tio. Släckte och somnade direkt. Det var förståndigt av mig. Inget kvällsuddande som blev nattsuddande. Bums i säng för den tidiga morgonen med arbete. Men något gick fel. Slår upp ögonen tre. Sen kom inte sömnen tillbaka. Så som vanligt blir det arbete efter fem timmars sömn.

en gång en höst

Det är två år sen. Kring den tjugonde september. Mötte Carolina i Örnsköldsvik. Vi bilade inåt landet. Vi bildade in i hösten. När vi var framme var löven alldeles gula och det kryllade av älgjaktlag kring oss. Vi hade åkt till Stockholmsgatorna, en kanjon mellan ångermanland och västerbotten. Det var en grå dag och ljuset föll platt. Vi såg skrevorna, vi såg ner i djupen eller upp ur dem, beroende på var vi var. Men det gjorde inget riktigt intryck. Mest rädd var jag att hunden skulle glatt rusa ut över en kant och störta mot sin död.

På kvällen körde vi i tjockt bäckmörker de mil söder ut till Docksta. Carolina bodde och jobbade då precis nedanför skuleberget. Vi åt kokt fisk. Blockfisk.

Dagen efter tog vi en promenad till min mormor och morfars stuga. Solen sken och värmde. Tröjorna åkte av och svetten rann till. Framme tog vi ett dopp i havet och torkade sedan av värmen från solen på bryggan. Mormor och morfar tyckte vi tog tid på oss och hunden hade rännskitan. Det var en härlig helg en mycket varmare höst än denna.

ps. idag sprang Carolina lidingöloppet och har nu klarat av en "svensk Klassiker".

Har slutat borsta mitt hår. Minns inte när det slarvet började, för det är ett slarv, inget val jag gjort, det blir bara inte så, aldrig en borste genom håret. Detta slarv kan ha hållit på ett halvår, kanske ett år. Kanske mer. Minns verkligen inte. Slutade jag när jag var så låg att allt kändes ohjälpligt och mörkt? Slutade jag innan? Det spelar ingen roll egentligen. Denna tova är nu utredd med hjälp av mina fingrar som så många tovor innan den.

I morfars förkorta byxor kom jag till arbetet. Gick i korridoren, kanske heter det kulvert, för den går under marken, mellan två hus. Där luktar konstigt och det är ibland pölar av vatten på golvet. Nu har arbetshelgen börjat.

Det blev inte helsvart. Det blev morfars gamla jeans, det blev min egen svett och bh-löst. En dag då huvudet kändes tung och kroppen öm med bara mjuka tyger mot min hud.

Har inte bestämt mig för om jag ska vara så här svart idag. Och lukta annans svett. Och annans matlagning.

Miss Jones är med mig överallt dessa dar. I min famn. Vid min sida. När hon märker att jag vaknat kommer hon och pushar hårt sin nos mot täcket, tills jag lyfter kanten och hon kan krypa under och lägga sig vid min sida. Hon springer kring mina fötter också, så jag böjer mig ner, lyfter henne och ger pussar och kramar. Även på toa är hon med mig.

På några sekunder rinner kraften ur mig. Ur mina ben. Och jag flämtar tungt. Nyss hände det. En klump i halsen, en av gråt som aldrig kommer ut i kroppen och gör den varm, en gråt som aldrig lösgörs och rinner ur ögon och nos. En gråt som håller sitt hämmade grepp i min hals.

Vet inte tanken som startade ångesten denna gång. Den var bara över mig.

Lyssnar på Mozarts Requiem. Gör det mycket nu. Dödsmässor är bra substitut för en gråt som aldrig förlöses.

Vera Lynn After The Rain

När jag lämnade arbetet ikväll öste regnet ner. Jag for fram över svart blank asalft som verkade flytande under mig. Regnet rann över mitt ansikte, sögs in i mina byxlår. Skvätte upp på mina skor och igenom sockan. Såg inte riktigt vart jag for fram. För jag cyklade. Kisande ögon för att hålla regnet borta. Kalla händer. En på styret, en att hålla fast sjalen med.

Där på sadeln tänkte jag: om detta är film är detta regnet jag dör i. Då sker en olycka. Klipp till sjukhus och gråtande familj. Och så börjar historien.

Eller så får jag leva, ingen olycka sker, men i regnet kommer viskande röster och förebud om en skräckterror som inte kommer lämna mig hel varken i kropp eller själ. Rött blod kommer strila, så tjockt och rött att vi inte tror det är sant.

Men allt det där var ju bara tankar. för här sitter jag, chattandes med Kattis, i torra mjuka kläder och ett ännu blött hår.

Solen strålade över min bädd när jag vaknade. Drog täcket över mig för ljuset blev för mycket för mina trötta ögon. Nu strålar ingen sol, nu hopas molnen och vinden blåser och kallt ska det va, har jag hört.

Vi träffades och fikade. Vi har känt varann sen så länge. Vi var en gång barn ihop. Då umgicks vi tillsammans. Lagade mat ihop, gick promenader, smygrökte, drack lite vin. På rasterna spelade vi kort. Finns i sjön bla. Vi var fler då, som ett gäng, kanske är vi det än. Nu är det fyra av oss som bor i stan. Men det varierar. Vissa flyttar bort, andra hit osv.
V
i satt där och fiket var tyst och solen sken som i ett dis. Någon pesonal sa att nu stängde de. Vi gick den lilla biten ner till älven. Vi låg och satt mot trä, jag blåste såpbubblor ingen brydde sig om. Såg fallskärmshoppare och några som padlade kajak. När vi bröt upp och började bege oss hem hade solen slutat värma och de kläder jag slängt på mig var tunna och händerna blev stela av köld på cykelturen hem.

Är idag ledig och utanför mitt fönster är himmelen blå. Sov tungt, utan att vakna under tio timmar. Nu har jag påsar och en eländig uppsyn i mitt fejs. Det gör mig inget, det är bara en konstaterande. Googlar hjortar. För igår på en äng, en åker, kanske ett fält, så såg vi några. Ryktet gick att det var dov- eller kronhjort. En gång fanns där ett häng, på 60-talet tror jag de sa, med just dov och kronhjort. Nu återvänder de dit om kvällarna. Dov och kronhjort finns annars inte så här långt upp. Kanske var det rådjur vi såg.

LANA DEL REY - KINDA OUTTA LUCK

Något overkligt med allt detta regnande. Varje dag öser det ner. Och blöt blir man. Eller iaf jag. Och det där med regnskydd orkar jag inte med. Låter regnet rinna genom tyget, inpå kroppen. Ibland ser jag upp i skyn, som om jag vore lycklig och i en film, ibland ser jag ner i marken, håller en hand för så att inte regnet ska förstöra eyelinern. Och regnet det öser öser öser ner. Som spön i backen, för att använda ett uttryck.

Mitt humör är nu som det är. Idag, igår också för den delen, fanns en ilska i mig. Och sådana hemska saker jag sa till en vän idag, och sedan till en annan på chatten. Inga snälla tankar blottades. Ett ynkligt mörker däremot lät jag stråla om att slåss. Så kommer den här låten, den här videon. Hennes plut gör mig osäker, för jag vill ha det, för att få se så där ut och bli åtrådd och kanske älskad. Men allt det andra i den får mig att må bra, alla forna moviestars, snurresprätt, jessica rabbit, det jag såg som barn, det jag tog med mig in i vuxenåldern av det jag såg som barn. Kanske inte snurresprätt dårå.

Jobbade undan bra igår. Unnar mig segaste dagen på länge. Inget blir gjort. Bildgooglar sånt som är fint, sådant som valparna och kaninungarna här nedan. Lyssnar på musik, mjuk studsande och glad. Men u är det snart slut på slappandet. Nu ska jag till mitt kvällspass på arbetet.

Dags för lite kattbloggande. Borde blogga om dem mer, för de är så himla stor del av mitt liv. Tycker allt de gör är himla intressant, det tycker inte mina vänner, iaf inte i samma utsträckning.

Nu har de en tid hittat nya platser att hänga på. Miss Jones har hoppat upp på duschdraperistången, balanserat vingligt på mina handdukar och avtagna kläder. Tyra har tittat på.

Så hittade Tyra en annan gömma. Där mina svettiga träningskläder hänger, eller snarare är fastpulade. Där sitter hon, lite osäkert, stilla för att inte falla ner.

Då fann miss Jones en kameraväska i hallen, bakom en dörr, på den hänger hon och tittar på en genom glipan mellan dörr och vägg, mellan gångjärnen.

Marlon Brando~'You Must Be Stanley' ~Streetcar Named Desire

Morgonen är mörk. Det regnar och för en timme sen for åskan fram. Jag var vaken då, har varit vaken sen fyra. Låg och väckte mig själv, så säker på att det var dags att kliva upp. Sen fick jag bara inte sömnen tillbaka. Och när som helst nu drar klockradion igång för att väcka mig.

A Yank i the R.A.F.

Han är en worm. Det är vad hon kallar honom. Och han känns faktiskt inte helt sympatisk, som lite självgod. I London hamnar han, och där möter han henne åter, sin gamla flamma.

Hon spelas av Betty Grable. Hennes ben försäkrades för en miljon dollar av filmbolaget. Och det första vi ser av henne är hennes berömda ben som hoppar hur en bil.

Han spelas av Tyrone Power. Trodde filmen skulle handla om hur han blev snäll och sympatisk, en man som tar sitt ansvar. Men den handlade inte alls om det. Vilket nog är bra. För där sitter jag och väntar på sentimental romantik och så är allt lite mer verkligt.

Hon träffar en annan snubbe som är artig och snäll och snygg. Och så slutar det hela med hon i armkrok med dem båda. Sympatiskt. Ändå.

Det är spännande också när de störtar och nazityskarna kommer springande och de får fly från stranden med väderkvarnar och tulpaner. Jo, de kraschade i holland.

Nosferatu

Gav mig i kast med en 70-talsrysare. Men jag rös aldrig. Och bara ibland var det vackert, oftast inte. Ofta var det platt. Trots bergen i öst, trots alla de där råttorna och likkistorna som fyllde gatorna, skeppet med en död man fastvirad vid rodret. Så mycket som i tanken kunde ha tjusat tjusade inte.

Inte ens Klaus Kinski som greve dracula, eller vackra bleka Isabelle Adjani.