Idag var jag inte trött. Kände inte tröttheten i ögonen. Inte under ögonen. Inte kroppen. Inte i knoppen. Jag skulle inte säga att jag var pigg. Men jag var definitivt inte trött. Plötsligt trodde jag att det är fullt möjligt att likt Julia Dufvenius  vara slät och ljus och inte vara mörk och påsig under ögonen. För mina påsar och dess huds transparenta mörker kändes inte idag, så som de alltid känns i månader, kanske år. 

Snön föll mjuk och blöt i stora blaffor. Himlen, marken, luften, allt var i samma nyans av ljust grå. Ljuden dämpade. En sån vilsam bra dag det har varit idag.

Mellandag två.

Fick svar på de meddelanden jag skickat till folk. Har varit på Bio, gått promenad och har fler promenader inplanerade innan jag jobbar igen på nyårsafton. Nu tänker jag på något Joan Didion sa om att se till att en är ensam så att en skriver. Typ så. Och det borde jag göra för jag har dragit igång projekt och borde bli klar med dem, eller ta dem till nästa steg. Men istället låg jag passiv och tyckte synd om mig själv och då såg jag till att jag fick träffa vänner och nu är tiden slut och jag kommer aldrig bli en filmare för jag får inget gjort. 

Det är också det att jag ska lyckas montera en lampa i taket i köket. Över bordet. Borra i ett tak skrämmer mig och det här med att en måste köpa kontakten själv. Nu hänger lampan i taket med tejp på den plats där jag vill fästa den. Har inte satt i någon glödlampa då det både vore meningslös då jag ännu inte köpt någon kontakt och att tejpen kan släppa och glödlampan gå i kras över bordet.

Borrade upp en vägglampa. Så nervös. Så obeslutsam. Ska den verkligen vara där, kommer det se tarvligt ut. Den är från Ikea, är det ens värdigt med en Ikealampa ovanför en ikeasoffa? Men nu är den där och jag ligger under den och läser och det är ljuvligt.

Fy fan va tråkig text. Fy fan vad tråkig jag är. Men inget händer ju, jag bara är. Och jag bara är mig. Vilket är tråkigt banalt och passivt. 

Kanske är jag deprimerad. Nära att bli deprimerad. Saknade något i jul och dagdrömmer om ett liv med ett barn. Vilket hus vi ska bo i. En lägenhet i ett postmodernistiskt hus på Tomtebo har jag valt ut. Byggt kring 1990. Nästan aprikost sandfärgat tegel med roströda och turkosa detaljer. Bågar och altaner och burspråk till de olika lägenheterna. Där skulle jag och min son ha en trea. Jag vill ha en son. För tonårsdöttrar har redan lärt sig självhat och att hata alla andra och att kontrollera sig och hata de som inte kontrollerar sig lite extra mycket i allt redan undertryckt hat hon bär på. Medan en tonårsson bara glatt snubblar och råkar välta alla cyklar i cykelstället och hans polare garvar då lika mycket som han. Allt är en dröm då min son bara är glad och lugn och lite fumlig. Ser ingen mobbning, ingen ångest, inga olyckor eller aggressioner, ser inga föräldramöten och eller morgonstress att hinna väcka, ge mat och se till att barnet hinner till skolan, i min dagdröm om en liten familj. Jag ser hur vi skyndar till Coop och köper godis och chips och tacos till fredagskvällen, att vi hyr en film på Itunes, att vårt hem är lugnt och avslappnat, mattor och gröna växter och rörigt men inte stökigt. Hur jag läser en bok uppkrupen i soffan under lövverket av en benjaminfikus, hur min son sitter vid matbordet med en kompis och ritar och det enda skavet i vårt liv är den öppna planlösningen lägenheter envisas med att ha. 

Klockan är 08:00 på morgonen. Såklart ännu mörkt. Mörkt i lägenheterna tvärs över. Jag har fått sova mina åtta timmar då jag la mig tidigt. Ska väl lägga mig under min lampa över soffan i vardagsrummet och läsa. 

Det har fallit ett tunt lager snö i natt. 

Mellandag.

 Mina lediga nätter är jag orolig att sova för lite. När jag lägger mig kommer en nervositet över att kanske vakna efter några timmar, med en kropp redo att röra på sig, redo att arbete, så som den varit van att göra de föregående nätterna.

Igår la jag mig kl 22:30. Vaknade kl 04. Var orolig att inte kunna somna om och nästa gång jag öppnade ögonen var allt ännu svart. Och tyst. Så tyst. I ett hus lyhört som detta hörs grannas morgonbestyr och nu hördes inget. Såg på klockan. Den visade kl 07:40. Låg kvar i sängen till kl 08:20 då jag såg en blå ton anas mellan persiennerna. 

Har ätit frukost och lyssnat klart på en podd jag började lyssna på igår. Skickat iväg meddelande till vänner om att jag är ledig till fredag och gärna ses. Skickade några meddelande iförrgår också. Bara en svarade och hon kunde inte ses, då hennes mamma blivit sjuk och hon var på väg tillsjukhuset. 

Klockan är nu 09:46 och det hörs ännu inga ljud från mina grannar. I huset på andra sidan är det mörkt i de flesta lägenheterna. Det är mellandagar och jullov för många. Himlen har ljusnat och det blå har blivit grått. Har tvättid kl 12:00 till kl 17:00.

Charlotte.

 Så många pratar om stackars Charlotte och hennes  läppar och vojar sig över att ansiktet nu är så förstört att de inte längre kan ta in vad hon säger. 

Jag stör mig inte alls. Jag tycker det känns rimligt att en rik hemmafru på Manhattan stelnat pannan och fyllt på läpparna. Jag hör vad hon säger och ser de känslor hon försöker uttrycka. 

Men när jag ser 57 åriga Sandra Bullock kan jag inte tänka på annat. Vad har hon gjort? varför ser hon yngre ut än mig? Vilka ingrepp har hon gjort? Eller när jag ser Julia Dufvenius i julkalendern undrar jag hur hon kan se så pigg och slät ut under ögonen då jag är så fluffigt påsig och mina jämnåriga vänner iaf har hälften av den åldrade trötthet jag har och inget av den lystra pigghet Julia har. Julia är ju några år äldre än oss. Iaf ett. Kanske tre . .  ska Googla. Tre år. Och så fort de två dyker upp i det de är med i tänker jag inte på annat. Hur är det möjligt att trotsa tidens gång så? 

En vän säger att hennes syster, som är nio år yngre än oss, gjort fillers under ögonen. Det kallas behandling och inte ingrepp. Jag googlar fillers under ögonen och läser att jag måste göra fastare fillers på kindbenen som håller de lösa fillers under ögonen på plats. Allt känns som ett sånt jävla projekt. Och så jävla dyrt och jag pallar inte med. Iaf inte min ekonomi. Kanske om mitt liv bara skulle vara äta, jobba, sova, hålla hunden ung och slät. 

Men Charlotte stör mig ej för jag vill inte ha hennes jokerliknande mun eller hennes panna som tycks fryst och satt för lågt ner, nästan över ögonen. Jag vill bara se evigt ung ut på det sätt Sandra och Julia och den där jävla Marion Cotillard gör.

Såg Annette. Filmen börjar och de är sig själva. Regissören och Sparks och Adam och Marion och de sjunger, går gatan ner. Marion ser osminkad ut. Avslappnad. Håret är utsläppt. Hon strålar och sjunger och är liten och nätt när hon håller armkrok med Adam.

De kliver in i sina roller och Marion blir själfull och sorgsen. Stilla och vacker. Som porslin som fått liv. Hennes roll är helt i händerna på det öde Adams roll bestämmer åt henne. Han stor och mörk och djuriskt. 

Att Marion är äldre än mig skulle ingen någonsin tro. 

Fy fan för att vara låginkomsttagare och bli 40+. Och sen när krämporna sätter in.

Julafton.

 Vi firade jul. Vi skrattade så vi grät. Vi visste inte riktigt varför. Men vi skrattade och skrattade och vi kunde inte sluta. Signe var den faster som lekte kurragömma med Alma och Tea och när vi såg henne krypa ner under ett bord och hur Alma följde efter och hur det där bordet ungefär är i Teas blickhöjd tappade jag det. Det kändes tappart och uppgivet och sen fortsatte leken ett tag till och vi vuxna satt i soffan med skrattårar nedför våra kinder.

En timme tidigare hade Tea slängt ut julklapparna och slitit upp sina som en terrier som slår rekord i att döda råttor. 

Och en stund före det hade Signe varit det finaste av jultomtar. Som ett fluffigt moln med skägget på sned. 

Vi åt och vi var mätta och vi fortsatte äta och massa mat blev kvar. De ostar jag köpt var det bara jag som ätit av. De vita böner jag lagt in åts bara några av. Mina kanderade popcorn gick åt. Annars hade vi så mycket gott, vilt kött från djur jag nu inte minns vad de var. Men älg vet jag fanns i köttbullarna. Sherrysill och gravlax och allt sånt där som brukar finnas på ett julbord. 

I julklappsleken fick 11 åriga Alma den fickplunta jag köpt för 60kr på Dollarstore. Jag fick en lite liten krukväxt, en peperomia. Frida föreslog att nästa jul vi firar ihop höjer vi summan på klappan i julklappsleken från 50kr till kanske 100kr så vi får annat  än skräp. 

Fick Gravlax, sherrysill, alla de ostar jag köpt, julskinka och Janson med mig hem. Samt två askar marmeladkulor och där jag bytt bort min gröna ask mot ett till med de i olika färger, då Agnes bara gillar de gröna och jag tycker den gröna är tråkigast, kanske mest av princip. 

Hemma såg jag tre avsnitt av Emily in Paris och åt marmeladkulor och av mina ostar. 

Orkade inte till Julnattsmässan och Mysan orkade inte dit heller. Vi som planerats att mötas där. 

Decembersol.

 Solen når inte längre in i mitt hem. I början av november lämnade den vardagsrummet och nån vecka senare köket. Min lägenhet ligger ständigt i skugga. Minns inte från förra året när solen åter börjar skina in.

Vet inte om de högre upp i huset har sol. Andra som bor i andra hus har iaf sol. De som bor några våningar upp. Undra hur det känns? Att äta lunch med decembersolens orangea sken över bordet?  Att se världen nedanför ligga i skugga. Som att vara i ett plan som lämnat den grå dagen och gått över molnen till strålande sol. Advent får en annan ton då, ett annat skimmer, om det stundvis badar i varmt ljus.

Gail och Helen.

 Vaknade tidigt igen. Inte lika tidigt som föregående nätter. Nu vaknade jag varm och svettig med ett ryck kl 04:30. Tog upp mobilen. Det ska en inte göra om en vill somna om. Men jag ville inte somna om. Läste om två starlets på 40-talet som snabbt blev alkade. Rattfyllor och karriärer i sank och korta liv. En dog 36 år gammal 1961, den andra dog vid 47års ålder 1968. Gail Russell och Helen Walker. Gail började dricka för att hon var så oerhört nervös och hamnade i Helens vodkastinna dimma. Aldrig hört om dem förr och jag vet inte hur det kom sig att jag började läsa om den för några timmar sen.

Sömnlöst.

 Inte fått sova under två nätter. Lägger mig sent för att kl 23 blir jag rastlös, mäter och fantiserar och kollar sidor med möbler och så landar jag tex i att en Togo Small Settee i macnhestertyg i aubergine ska kunna få rum om min ljusa fåtölj från joxet åker ut och jag flyttar om lite med borden. Men jag är inte säker så jag mäter en gång till och visualiserar och så slår pulsen hårt och jag tänker är fantasin möjlig, hade jag inte vad den kostar nyss på kontot och så tänker jag en gång till och mäter för en ny möbel och jag blir så osäker och pulsen stiger lite mer och habegäret kliar i fingrarna och får fötterna att pirra och blicken att flacka och kl 01 går jag och lägger mig och scrollar Instagram och ser massa vackra hem och somnar och vaknar av att Montzi slår mot fönstret sittandes på fönsterbrädan. När jag reser mig upp i sittande rusar hon iväg och jag stänger dörren om sovrummet och missar att Montzi ännu är kvar och när slummern just börjat slå rot slås det åter mot fönstret och jag är klarvaken. Kl är 04:30 och mitt hjärta bankar tydligt och hårt. 

Tar mitt täcke och går till vardagsrummet. Tänker att det är så fint som det är. Känner ett litet lugn. Ser serien Rita och i slutet av det andra avsnittet jag ser börjar jag pausa och fundera på annat. Tar fram affischer jag lagt bort och flyttar de två jag tejpade upp i badrummet igår och nu hängs de undanlagda upp. Affischer från svensk film på 60- och 70-talen och jag känner mig som en sentimentaljunkie  för tiden då mina föräldrar var unga och nu är kl 07 och jag äter choklad och lakrits och dricker te och borstar tänderna och ser nästan ett helt avsnitt av serien Nissar och somnar. 

Igår åkte Mysan och jag till Dollarstore. Kl 19:00 hämtade hon mig. Det var epatraktorer utanför och ungdomar där inne och en morsa som letade en veganhylla mycket intensivt och hennes tysta barn skyndade efter dragandes korgen. Jag köpte alla ljuklapparna jag skulle köpa i år under de ca 35 minuter vi var där. Det är bara till brorsbarnen vi köper. Jag fyllde korgen med skräp som var luddigt och fluffigt och glittrigt och blankt och pajigt fånigt. Brukar inte lyckas med mina klappar till dem. Har nya strategier varje gång. Inget hopp om att dess klappar kommer göra succé.

Julpynt.

 Tog upp julpyntet, pyntade. Eldade ikapp adventsljusen. Min lilla gran har fallit omkull i katternas lek och pyntet har fått flyttas högre och högre upp. Den lilla granen har blivit tilltufsad. 

En Torsdag veckan före jul.

 Hade planer för idag. Åka ut ut till Ersboda/mariedal, gå på Kupan och Dollarstore och fixa julklappar. 

Sen började jag se Hacks och blev lite slö och tänkte att efter lunch går jag till Ica Maxi och Strömpilen och handlar delar av den mat jag tänkt fixa till jul, samt kattmaten de får nu, det frysta råa köttet som de älskar.

Före lunch körde jag en omgång med revaxör. Hört att det ska göras regelbundet, ett år sen sist och nu, ja nu hände inget. En halvtimma i det ena örat. En halvtimma i det andra. Blev hungrig under den dryga timma det tog att inte skölja ut något vax. 

Åt. 

Blev slö igen och valde att skippa Ica Maxi och strömpilen och istället, framåt kvällen, skicka iväg fakturorna och ta en dusch. 

Fortsatte se Hacks. 

Somnade i soffan. Vet inte hur länge jag sov. Vaknade iaf kl 18 och pratade en stund med Mysan. 

Åt. 

Såg resterande avsnitt av Hacks. 

Tejpade upp små affischer som följt med en tidning i badrummet. En affisch för Nybyggarna och en för Jag är nyfiken gul med Lena Nyman i svarta solglasögon. Tejpen blänker fult och släpper från den målade väggen. Ska köpa häftmassa imorgon eller nån annan dag. 

Tog en dusch. 

Nu är kl 23:30. Har surfat runt och kollat på möbler på nätet. På Togo och Pacha och Little Petra och Pernilla 69 och Karin 73 och gött mina materiella begär som bygger på vad jag ser andra ha, de med pengar, de som har en månadslön en bra bit över mina ca 24000 kr, om jag jobbat heltid, vilket jag inte gör, för jag jobbar 74%. 

Men jag hade pengar. För mig en massa pengar. För dem lajvade jag medelklass i ca ett år, köpte möbler och konst  en birma och en perser och en stereo och en tv som blir en tavla när den stängs av och så var pengarna slut och nu känner jag mig smutsig av mitt obetänksamma spenderande. 

Att jobba 74% och natt innebär att jag jobbar tiotimmars pass, fyra nätter i rad, ledig sex nätter, åter fyra nätter arbete,  ledig sju nätter och så snurrar det på. Det betyder också att jag är typ ständigt jetlaggad på ett vardagsgrått arbetarvis och får ut efter skatt mellan 15-19 000kr i månanden. Om 25 år går jag i pension. Jävla skit.

ps. Hacks handlar om en komiker som slitit hela sitt liv, lever i ett palats i vegas och jobbar varje vaken stund samt sover oerhört lite. 

Veckan.

 Idag är det fredag. Det skymmer. kl är 13:03.

I måndags vart allt först grått. Jag vaknade tidigt och utanför fönstret blev det disigt när ljuset kom. Veterinären skulle ringa och Jussis öde skulle beseglas. Lyssnade på en podd där de glittrigt pratade om en längtan bort från det grå och mörka. Bort från sina stora våningar i Stockholm. Mamma messade att det var -21. Jussi satt i fönstret och hennes stora huvud på hennes lilla runda kropp följde nyfiket allt utanför. Jag gick ut, skulle till strömpilen, köpa kattmat och läppglans. 

Dimman hade frusit och på de platser den låga solen hittade fram glittrade kristallerna i luften. På en liten höjd där hus och trädd syntes en regnbåge som bara steg rakt upp och inte tycktes ta en böjd form. Jag tänkte inte på Jussi. 

Veterinären ringde och en plan gjordes och jag slapp ta beslutet. 

Jag tog på mig att jobba en natt extra, tisdag till onsdag.

På måndagskvällen åt jag middag med Anna. Vi skulle ha gått på bio men vi åt istället indisk mat i lugn och ro och sen köpte vi varsin påse godis och satt hos henne och pratade. 

Natten tisdag till onsdag jobbade jag. Sandra var springare och vi fick äntligen ses. Hade köpt röda stearinljus i olika storlekar, samt köpte fika till natten, saffransbullar och julmust.

På onsdagskväll var det ett jobbmöte.

På torsdagsmorgonen var det ett informationsmöte inför vårdutbildningen. Kl 09 på berghem. I det hus där SFI tidigare låg. Jonna var där och det gjorde mig glad. Mötet tog en kvart och det var en kvart av att åter sitta i ett klassrum vid bänkar och allt var sig likt, det kändes vant, trots att det var 20 + år sen sist. 

Det känns som att jag dödar mina drömmar och börjar något nytt, att utbilda mig till det arbete jag redan har, ett låglöneyrke. Blir så förbannad när vänner peppar och skickar hjärtan när jag meddelat att jag ska börja plugga till USKA. Jag klarar inte av att svara dem.

Efter mötet gick jag till stan. Handlade fotkräm och boken om hon som blivit dumpad av alla Malmös killar. Jag åt en saffranssemla och tog kaffe till fast jag egentligen ville ha en apelsinläsk. Jag bar hem kattsand. 

Jag sov i soffan och missade ett samtal från Veterinären. 

Jag såg And just like that . .  Jag googlade bilder av Susan Sarandon för att jag mindes att hon hade mörka ringar under ögonen och ändå var snygg och under mina ögon har fyra års nattarbete och att vara 40+ satt sina spår.

Har sovit under tre täcken. 

Nu är kl 13:21. Snön faller. Himlen är grå, snön är grå. Det är tyst. 

Jussi.

 Min katt Jussi är sjuk. Hennes problem kvarstår och det gör mig ledsen. De problem som varit med henne från början. Hon är en glad katt som får ont när hon kissar, alltid läcker urin och åker på urinvägsinfektioner och får en urinblåsa som blir dålig med tjocka väggar. 

Så banalt att sitta här och sörja en katt. Av allt i ett liv så sörjer jag min katt. En katt som ännu inte är död. Så klassiskt ensam medelålders kvinna att ha kattbesvär och tillhörande ledsamhet.

Jag ska i dagarna bestämma om jag ska göra ett försök att rädda henne, resa till veterinärer i andra städer. Att hon ska ner i väskan i timmar. Kanske på ett tåg eller i en buss. Vilka hotell tar emot en med en inkontinent katt? Och hoppas de hittar roten till och lösningen på problemet. Eller ska jag bestämma mig för att hon ska få somna in. En sista gång i väskan i en kvart i taxin till veterinären. Inget hopp. Bara en liten varm kropp som får bli kall i lugn och ro. 

Så går jag hem med min tomma väska.

 Väcktes av en mardröm i natt. Jag ville komma ihåg den för att skriva ner den, för den hade gjort mig så rädd. Jag hade efter jag vaknat legat stilla kvar i sängen och försökt känna in rummet, känna om någon var där och även när jag lugnat mig vågade jag inte gå upp och gå på toa. Så jag memorerade drömmen och idag kännes inget av dess skeenden läskiga. Inte den iskalla natten på Holmön som den utspelade sig under. Inte den stora varglika hunden eller den unga mannen som greppade efter mig. Drömmen känns futtig. Tror jag hade ännu en mardröm när jag tillslut fått somna om, men den minns jag inget av. Minns bara att natten fortsatte i en oro och mörkret jag vaknade i. 

En söndag i november.

 Var iväg en kort sväng och fixade lite med den film jag spelade in i somras. Film i Västerbottens lokaler är övergivna under pandemin. Visst skulle de ha varit tomma vilken söndag som helst, men det är en övergiven plats just innan ett förfall.

Det var mörkt när jag gick hem ca kl 16 och därför fick jag känslan av sen kväll. Gick genom busstationen som håller på att överges då ett nytt resecenter ska byggas på andra sidan Blå vägen, på den sida där tågstationen ligger. Inne på busstationen gjorde några människor sig redo för att kliva på en buss, dörrarna ut öppnades och de fick direktiv om hur de skulle kliva ombord. 

Gick in på Coop city. Där var det tomt på vissa hyllor, tex där standardmjölk brukar stå och vissa av brödsorterna. Vi var några stycken som tycktes planlöst handla, lite vilsna mellan hyllorna. Som att vi var på väg att överges. Som att vi var övergivna i stunden innan förfallet. 

Handlade mjölk, grahamsgryn, ägg, kattmat och lösviktsgodis. Hörde när jag fångade upp godisarna med skopan att de alla var gamla och hårdnat.

På vägen hem blev jag tung i sinnet. Allt omkring mig kändes fjuttigt och tomt. Hungern hade tagit vid och jag skyllde mitt mörknande sinne på den.  Hemma fantiserade jag om hur livet hade varit om jag haft ett barn, varit del av en liten familj. Ringde pappa och grattade honom på farsdag. Åt mat och började lämna den sorg som landat i mig. Började glädjas åt att jag köpt godis och att jag ikväll ska se Kong vs Godzilla på HBO max. 

USKA.

 Kanske utbildar jag mig till USKA. Ska bestämma mig i dagarna. Kommunen har ett projekt som gör det möjligt att arbeta halvtid, plugga halvtid och får heltidslön. För att vi ska öka kompetensen. Jag får sen bättre lön. Jag behöver det. 

Blir såklart tröttsamt dramatisk för plugga har aldrig gått bra för mig och jag vill ju göra film och nu kanske det blir ett stopp på att göra film i tre år och det känns oroande och sen allt pluggande. 

Ser hur jag kommer ligga matt och livlös och bara skjuta upp uppgifter och plugg och sen hasa mig till arbetet och göra mina få pass och sen åter landa apatisk i en soffa, på ett golv eller fly ut med vänner. 

Glasbordet.

 Glasbordet kom den dagen då jag väntade på det. En granne gick just ut ur porten då bordet anlände och jag haffade honom och vänlig som han är hjälpte han mig att konka upp bordet till min lägenhet. Jag skämdes över bordet, över köpet, över att jag lyxat ett inköp så onödigt och som sedan var så tungt och inslaget i trä och att jag inte lyxat de hundralappar extra för att få det uppburet utan fick be en vänlig granne. 

Bordet kom på plats. Det är fint. Nu oroar jag mig att katterna ska knäcka det och att de spetsas av glaset i den stund det sker och de dör och hela mitt hem badar i blod ur läckande små fluffiga katter. Har märkt att Montzi tuggar på bordet. Hon tuggar på allt hårt, bordshörn, bordsben, sängstommen m.m. Allt hårt och knaprigt utom torrfoder.

Tredje sprutan.

Fick i onsdags ett sms från mitt arbete om att imorgon, alltså torsdagen, och på fredagen skulle vi kunna ta tredje sprutan på dropp-in på Campus. Blev direkt dramatisk och tänkte att om jag hittills mått sämre för varje spruta hur kommer jag då inte må av den tredje. 

Jag jobbade natten efter den första sprutan och som tur var så var jag då ännu på Covid-avdelningen och den var lugn och vi var två personal och en sköterska så att jag låg däckad och huttrade i en fåtölj gick bra, för hem orkade jag inte gå då. Och jag tog alvedon och den hjälpte efter en timme och då fick jag en timmes lugn innan frossan kom tillbaka och under den timmen då jag kunde vara till nytta var den knepiga farbror som tydde sig till mig alltid uppe och jag satt och fikade med honom.

Efter andra sprutan var jag ledig, låg i min soffa framför en film som jag berättade handlingen högt för mig själv för att avleda mina tankar från smärtan i benen och frossan som satt kroppen i gungning. Jag berättade hur Goldie Hawn skrek och skrek och föll och tjafsade och hur sexig hon var och hur Mel Gibsons rumpa teasades innan den tillslut visades och hur de åkte motorcykel och hur Goldie Hawn skrek ännu lite mer.

Gick dit på Tordagen efter lunch. Fick min spruta. Frågade om jag kommer må dåligt av den tredje när jag mått dåligt av de två första och de sa att så behöver det inte vara och i väntrummet efteråt träffade jag Shoibe från mitt jobb och vi bytte några ord och när min kvart av vila och avvaktan på allergisk reaktion gått gick jag till Ålidhems centrum och handlade mat och godis för att ev bli sjuk och svag. 

På natten vaknade jag och mådde illa. Rastlösa ben som spred sig och blev till frossa och trots att jag knappt kunde ligga stilla visade tempen knappt någon feber och efter nån timme kräktes jag och ca en timme efter det kunde jag åter ta lite alvedon och så somnade jag framåt morgonen och vaknade till en fredags eftermiddag då jag var mycket trött och ömklig och kände mig svag och oanvändbar och i telefon beklagade mig till vänner och syster och mamma över att jag mår så mycket sämre av sprutorna mot Covid än vad jag gjorde av själva coviden och alla tyckte de synd om mig och jag kände mig tapper. 

Slem.

 En vän skickar en bild av sin gulliga unge och på ungen rinner snor. Jag svarar att barnet är sött och slemmigt och min vän svarar att barnet ständigt är slemmigt. Sen skickar vi emojis på temat slem och snor och efter ett tag får jag problem att svälja min egna saliv. Varje ansamling i min mun känner jag av och kväljningarna kommer och salvproduktionen ökar och jag håller handen för munnen och försöker att inte svälja och att inte kräkas och så spottar jag och spottar och spottar i handfatet men saliven rinner till och den ligger på min tunga och jag för den bak i munnen och sväljer och jag får åter en kväljning och så snabbt samma procedur igen. 

Flygande Jacob.

 Väntar på ett jävla glasbord. Något jag impulsköpte direkt jag hörde att jag vunnit pengar för min film på en filmfestival. Blev sen snål och beställde bara leverans till dörren. Ej upp för trappen. Mellan kl 07 och kl 11 ska det leveras. Har redan ångrat köpet. Önskat mig coolheten i att landa, att bara va, inte den forcerade nerviga person jag är som ändrar min inredning men inte mitt liv och borde verkligen ändra mitt liv. 

Klev upp före kl 07. Hade ställt klockan på 06:30. Sen en kvart senare klev jag upp. Slängde in kyckling i ungen för jag ska laga Flygande Jacob. Har lagt riset i blöt. Dricker kaffe, vilket är dumt för jag ska sova sen, när bord kommit och Flygande Jacob är färdiglagat. Äter rostat bröd med smör. Brödet har jag bakat själv och det blev inte fantastiskt, men ok. Det var mörkt när jag vaknade och även om det ljusnat så är det ännu mörkt. Tror inte denna dag kommer bli annat än jämngrå och dunkel. Har glömt att en ska Bacon i en Flygande Jacob. 

Detta storkok av Flygande Jacob ska jag äta mellan mina arbetsnätter. Jag kommer äta av den två gånger per dag. Efter arbetet och innan arbetet. När jag arbetar kommer jag äta rågkusar med blåmögelost och vitkålssallad. 

Mysan ringde nyss. Dagen är dimmigt vit nu. 

no-neck-monster

 Har ingen hals och det är tråkigt. Jag tänker mycket på det, försöker stretcha fram en hals, sträcka på mig. Men ändå visar bilder en haka som går ner i bröstkorgen och axlar som sticker ut från öronen. Hade jag en hals förr? Är detta en åldersgrej. Att bli ett no-neck-monster. Att jag gått upp i vikt och den nya vikten satt sig under hakan, runt huvudet, som att min skalle stiger upp ur ett kompakt köttberg uppe på vassa axlar. 

Stetchade intensivt. Så intensivt att veckor av spänningshuvudvärk följde och jag var tvungen att lämna jobbet en timma innan jag slutade. Det var surt. Jag var springare så det var iaf möjligt att gå. Natten efter blev jag hemma. Sen dess har jag inte strechat min hals. 

Mina muskler på ryggen har förvandlats till klossar som klonkar när jag får dem att röra sig över revben och ryggkotor. 

Snart är det november. Jag har nyss fyllt 43 år och den dagen fick Jussi åter en attack av någon intensiv kissåkomma och jag möttes i min hall av små blodiga kisspölar när jag kom hem efter arbetsnatten. Fick lämna urinprov hos veterinär och sen klämde de in en tid för ultraljud och åter är hon satt på den medicin hon nyss hade och kvällens biobesök med syster blev inställt och vi såg en Bröderna Marx-film och lite klipp med Victor Borge hemma hos mig och åt en massa godis och det var ändå ett rätt underbart slut på en grå, mörk, födelsedag.

Vill äga.

Drömmer materiella dagdrömmar. Möbler jag ska unna mig när jag nått en viss summa på sparkontot. En summa så långt bort, en som jag nog aldrig kommer nå för jag har svårt att hejda mitt spenderande och mitt sparkonto är ständigt bara ett buffertkonto som när lönen kommit har ca 20 000 och när lönen snart ska komma igen blott har ca 14 000. Lika varje månad. Men dagdrömmen om fåtöljen ger mig ett pirr ända ner i tårna. Det finns så mycket vackert som jag vill äga. Saker jag vill lägga min fysiska tyngd i. Sjunka ner i. Vila i. Känna något dyrt under min trötta kropp. 

Mitt habegär riktas just nu till fåtöljen Sesann, italiensk och designad på 1970-talet. Eller fåtöljen Marenco, vilket en av de fåtöljer jag redan har är tydligt inspirerad av. I våras var det Togon som mitt habegär suktade efter. 

Sommarens andra bad.

 För en vecka sen åka jag med Ida ut till havet och badade. Det blev på kvällen och dagen hade varit varm. Kvällen var varm. Vi åkte på en smal snirklande väg kantad av låga tallar och någon gran på mark som nästan är platt. Vi ställde oss vid parkeringen och gick en liten bit på en stig kantad av höga granar. Stranden ligger i en vik och nu låg den i skugga. Små lätta vågor som bröts mot stranden var det enda ljudet. Utom våra röster. Vi tog tid på oss att gå ner i vattnet, sakta ut. Som att vattnet var iskallt, men det var det inte. Det var varken varmt eller kallt och efter att ha stått där en stund och sett en liten båt åka förbi, sett på molnen som formade sig likt en fluffig vinddriven svamp över Umeå och skämtat om at tummen nu var utplånat, doppade vi oss i det gulaktiga osalta vattnet i den lilla havsviken. Vi simmade lite runt, jag höll mig på det grunda. Vi gick upp igen. Bytte om, gick till bilen och åkte hemåt och jag var lycklig. 

Nästa sommar ska jag bada mer. Måste hitta en rutin. Inte falla in i apatin. Lära mig att bada själv.

Dagen efter blev himlen tung och tjock. Igår blev jag kall om händerna under en promenad.

Mitt hjärta bultar till, hårda slag som känns i halsen och sen kommer oron. Ett tryck, en yrsel. Eller är ordningen tvärtom. Kommer oron först, sen trycket och yrseln och så de hårda hjärtslagen? Jag vet inte. Jag hoppas nästan det, det hade känts bättre. Att oron ställer till det istället för hjärtat.

Jag minns somrar då bad och sol och klippor under fötterna kändes i kroppen. Hur vinden vid havet satt sig i öronen, inte som en ofrånkomlig tinnitus, utan som ljudet av liv. Hur min mage förvandlades till en persika av solen, hur fjunet blev vitt mot den mörknande huden. Hur huden slutade vara transparent och slutade avslöja alla ådernät och spruckna blodkärl som ligger under den. Hur huden blev mjuk och kroppen behaglig att leva i. 

Gått promenader i gammliaskogen, träffat vänner, sett utställningar på Bildmuseet och Västerbottens Museet och sett massa serier. Stundvis är allt underbart och sen dystert och så underbart igen. Som en minutslända, som en himmel med utspridda mörka moln som snabbt skuggar solen. Min sinnesstämning pendlar snabbt och av små saker. Sorgsamheten som drabbat mig där jag ligger i fåtöljen och den glädje jag känner när jag rest mig och gått in i mitt kök över att just ha ett kök för att där åter bli deppig över något och  gå tillbaka till fåtöljen och bli glad över att ha två fåtöljer och en soffa och en massa vackra tavlor i ett vardagsrum. Så håller det på, dagarna ut, dagarna in.

Mitt hår igen.

 Fann en bild. En bild jag tog på en av arbetets toaletter innan jag skulle gå hem. Den sista bilden av mig i mitt långa hår. Den fångar inte det magiska jag såg i de svarta fönstrens spegling på vägen hem. Det jag såg i glaset var något otroligt, en dröm, en fantasi om hur det skulle kunna se ut. Som Bardot på 60-talet. Som Anita Ekberg som djävulskt förförisk mjölkreklam. Som en trollpacka och en sexnymf i ett. Volym och svunna tiders halmgula strån. 

Mitt hår.

Beställde filmer. Minnie And Moskowitz för att Gena Rowlands är så snygg. The Cell för att jag velat se den i 20 år. Köpte receptbelagd medicin, värktabletter och fotsvampskräm på Apoteket. Gick till bildmuseet, såg delar av tre utställningar, såg inte klart videoinstallationerna, läste inte texten till de verk som byggde på text och bild i kombination, brydde mig inte så mycket om den som handlade om arkitektur och natur, tyckte om den som var en kopia av konstnärens vardagsrum. Gick till Ålidhems, handlade mat på Coop. Köpte inte godis. Mona var i kön, vi sa hej.

Igår åt jag nästan bara godis, två chokladkakor, en schweizernöt, en daim, en påse lösvikt med bl.a. två stora chokladtäckta skumdelfiner, sockerbitar, lakrits och bumlingar. Det var så hemskt gott att äta så mycket godis, från morgon till kväll. Fick i mig några mackor och en tonfiskwrap också. Samt chips. Drack virgin marys och te. Kanske drack jag vatten. Jag mådde så bra igår, mådde inte illa trots kosthållningen.

Så här blev håret.

Veckan.

 Jobbade nätterna, sov på dagarna. Värmen kom tillbaka, 29 grader ska det ha varit. Bakom nervridna persienner låg jag och sov, halvt under täcket, med en vind från korsdraget över fötterna. Satt på balkongen och borstade tänderna på kvällen. Ljuset var snällt och mjukt och hettan torr och behaglig och njutbar. Blev lycklig i kroppen, en värme som spred sig från magen ut genom köttet till huden. Eller från huden genom köttet in till magen. Tog promenader till och från jobbet. Strosade genom det öde universitetsområde på kvällarna. Strosade hem genom det öde universitetsområdet på mornarna. Såg en harpalt. Såg mig i fönsters speglingar. Mitt hår tycktes fantastiskt. Som ett svallande fluff. Som Bardot. Tänkte att jag får inte klippa det nu, låt det vara så här! Låt det vara stort och långt.

Natten mot idag som redan hunnit bli igår kom ovädret. Det kom framåt morgonen, efter kl 05. Träden som slets, böjdes, regnet som drog hit och dit och var tjockt och ogentomträngligt grått. Inne på de boendens rum där fönster stått öppna för att ge en chans till svalka blev golven till pölar. Jag låg med en rulle papper och torkade upp, så tyst jag kunde utan att väcka. Åskan och vinden och regnet ömsom bullrade och dånade och brusade hårt. Lamporna som blinkade, som en stund inte gick att släcka, för att sen en stund inte gå att tända, för att slutligen bli återställda.

När jag gick hem var regnet vanligt vardagligt stril. Luften sval, nästan kall, morgonen grå. Jag blev blöt och det var skönt, fyra arbetsnätter i värme som sköljdes ur. Såg en ekorre som var orädd. 

I natt klippte jag av mitt hår. Sekunden mellan tanke och handling. En missbedömning av luggen gjorde det kortare och blev till en frisyr från en tid som är slut och död. En frisyr som tycks passé och gör mig forever ofrånkomligt medelålders och fattig. Inte fattig som en bohem. Utan fattig som en som är enkel och god. 

Juli i stan.

 Himlen är ännu ljus, men husen, träden, gatorna, ligger i mörker och gatlysena tänds. Om några nätter kanske även himlen är mörk.

Det är jag och katterna i denna lägenhet. Värmen kom tillbaka och ska stiga de närmsta dagarna. 

Imorgon är första arbetsnatten av fyra. 

Jag känner mig stundvis fast. Katterna och den enas kisseriproblem. Mattan som aldrig torkar för hon kissar på den och jag sprayar med ättika och så håller vi på. Katten och jag. Katten som jag tror är Jussi, men då jag aldrig sett det ske kan det vara Montzi, eller dem båda. 

Om det bara var en matta som det kissades på hade jag varit lugnare, men oron finns att hon ska få en UVI igen och om jag då flytt stan och lämnat dem åt en kattvakt som skyndar hit och byter vatten, fyller på mat, tömmer lådan och borstar igenom Jussis päls, så finns risken att UVIn inte upptäcks och så blir katten mycket sjuk. Så jag stannar. Likt en martyr. Eller en som flyr livet. 

I veckan spelade jag in film. Sen såg jag film och serier. Ligger i den röda sammetsfåtöljen och ser. Min mun är öppen och hakan trycker sig ner mot bröstet och jag känner hur dubbelhakan tränger fram, lägger sig klämd mellan käke och bröstkorg och det spänner och jag skakar på huvudet, jag stänger munnen, sträcker på halsen och det känns lätt, friare, musklerna blir mjuka. Men fort upprepas det och jag får tvinga igen min mun igen, få hakan att sluta pressa ned för att åter få en stunds frid och så upprepas allt åter och åter och åter. 

Det är något med kroppen nu. Hur den är. Hur den så tydlig är. Existerar så märkbart. Ljud, gaser, rossel, frustningar, väsanden. Lukterna, inte bara ur kroppsöppningarna, munnens halvtorra sega saliv som osar, rövens gassläpp som från den ständigt nervösa magen tränger sig ut, slidans ruttna sälta, utan hur huden, hårbotten, fötterna, armhålorna nyduschade och skrubbade börjar osa av instängdhet, likt en lök som legat rumsvarmt. 

Svetten på det. Svetten som rinner till och sen ökar och ökar och inte verkar sluta forsa och när det väl sker har det läckt litervis ur mig och jag har fått skölja kläderna i kallt vatten och hängt dem på tork över badkaret där de ger ifrån sig ett glest hårt regn.

Den 11/8, kl 07:15 går jag hem från mitt arbete och blir ledig till slutet av september. Min semester. Vet inte vad jag ska hitta på med den.

Idag gick jag en promenad då det var som varmast. Det var Jossan och Mari som ville ses kl 13 och jag tänkte säga att eftersom vi ska promenera kanske kvällen skulle passa bättre, men jag sa det inte, så vi gick i hettan och sen när vi skilts åt fortsatte jag gå. Jag gick ner till älven, där låg människor och solade och när jag passerade bryggorna nedanför östra station såg jag ett par ta ett dopp från en av dem och jag drömde om att även jag skulle göra det en dag. Att jag skulle ha en badrock i frotté över en baddräkt och mina fötter i mina mintgröna "crocs" från Coop och gå ut genom min port, genom parken, genom Östra station, ner till älven och där hoppa i. Vandra vägen tillbaka, med håret blöt och våta fläckar på badrocken efter baddräkten. 

Svalt.

 Idag är det svalare. Jag sov med täcke. Sov till kl11 och låg kvar i sängen. Åt frukost, två skivor danskt rågbröd med blåmögelost, kaffe med havremjölk och ett glas äppeljuice kl 12:30. 

Nu längtar jag efter något. Vet inte vad. Något diffust som betyder liv. Något nytt. Ska bli bra att jobba i natt, att få en mening och ett sammanhang. 

Högsommarn.

 Det är högsommar nu. Dagarna har varit heta och för några nätter sen smällde åskan. Den kom nära, drog bort, kom åter nära. Väggarna vibrerade vid mullret. Dagen efter var det fuktigt och trycket av hettan kom åter.

Jag svettas nåt så kopiöst och det är mycket besvärande. Idag, efter en lunk till Strömpilen med min syster Agnes forsade svetten till när vi klev in på Maxi och kläderna mina klibbade fast och glassen hon bjöd på fick en smak av salt från överläppens svettansamling.

Halva sommaren kan ha gått nu. Kanske mer. För vissa tar sommaren slut i Augusti och augusti är det om två veckor. Och om sommaren tar slut i september så har halva gått nu. Ibland känns sommaren evig. I år känns det som den just börjat och snart ska vara över. I år känns sommaren begränsad. 

I natt är det svalt, mörkret har börjat anas. Jag gick ut, hittade på att jag skulle ut med soporna, pausade Pelikanfallet som jag hyrt. Gick runt huset och sen fortsatte jag en bit till. Strosade lite oroligt ner för Klintvägen och rundade det gula huset och gick upp på cykelvägen, förbi lokalen där en kiosk en gång låg. Gick hem och såg klart pelikanfallet.

Den andra juli.

 Den andra Juli, vilket var en fredag, åt jag och min syster Signe middag och såg Cabaret. Vi åt rökta räkor med aioli på vitt bröd. Vi hade citron att pressa över och vi drack alkoholfri öl. Vi sågs när hon slutat jobbet, men först cyklade hon hem och bytte till shorts och jag gjorde kaffe som jag fyllde en liten termos med. Vi tog en filt och satte oss i lasarettsparken.

Lasarettsparken känns bortglömd. Dammen växer igen och änderna har dragit. Bredvid är en byggarbetsplats. I parken fanns en ensam man med bleka smalben i shorts på en filt. Det fanns en grupp på kanske tre, vilka jag inte minns. Där fanns även de jag minns. Ett spinkigt barn på kanske 8-9 år. Kanske äldre, kanske yngre. Tre andra kvinnor. En kan ha varit äldre, för jag har ett vagt minne av att någon satt där i lugn och ro, medan de yngre,  omkring 20 år gamla, hjulade och stod på händer och allt möjligt. De lekte med barnet och jag såg ingen mobiltelefon. De kändes fria och gav parken liv. De kändes även som om de inte hörde dit, att de var på besök, att de var där denna dag av en anledning. Någon de var nära kan ha varit på sjukhuset och de fördrev tiden i väntan med lek i denna park. 

När vi druckit vårt kaffe gick vi in och åt räkorna. Vi tyckte att det var oerhört gott. När vi ätit drog vi ner persiennerna och såg filmen. Vi älskade Liza och vi åt godis. 

Sommarkväll i stan.

Det hade blivit kväll, nästan kl 22. Gick ner till älven och gick längs den in mot stan. Himlen var rosa och all asfalt, all betong var upphettad av dagen. Det var en sån sommarkväll som bara blir i en stad. Det rosa diset på himlen. Surret av människor. De som fyllde grässtranden ner mot älven, de som satt på uteserveringarna, de som stod i kö till att få komma in. Sen alla bilar. Alla raggarbilar, alla fina veteranbilar. Och trottoaren som var full av de som ville se bilarna passera, när de körde sin runda. Basgången dånade ur högtalarna och vissa bilar hade blinkande ljus. Jag gick genom Öst på stan hemåt. Bilarna dök stundvis upp i klungor och vid Statoil så var åter en större samling. Åter musik. Ungdomar som sprang mellan bilarna, som hängde om varandras halsar, som var röda av solen som skinit idag, i dagarna. Några killar stod på rad och kissade, de skrockade och sen gick de in mot centrum och jag fortsatte hemåt och det blev mer och mer öde och solen låg röd just vid horisonten och inne östra station var luften stilla och het och en ung gosse med mörka lockar och ljusa kläder skred elegant förbi och jag tog av mig skorna i parken för att känna det svala gräset mot fotsulan och sen in i min trapp och upp i min lägenhet och nu var klockan 23 och ännu hett ute. Disigt, rosa och hett. Och livet som rumlade runt nere i stan under en av dessa sommarkvällar som känns så overkliga, som drömmar, när mörkret och rusket och kylan åter gjort sitt intåg och tar över allt i åtta månader eller mer och kroppen glömmer vad värme och vad ljus är.

Väckt.

 Jussi väcker mig, hon har kissat utanför lådan. Igen. Och försöker nu täcka över det och då det inte går så slutar aldrig hennes skrapande. Ihärdigt skrapar hon och jag vaknar. Vet inte vad klockan är, jag låter bli att se efter. Kanske somnar jag om. För det känns som att hon väcker mig åter, denna gång med höga jamanden. 

Och jag är på helspänn. När hennes kissande är avvikande går jag på nålar. Hennes UVI som hon fick när jag hade Corona och då hann bli så dålig att hon kissade blod och vi fick åka in akut när jag tillfrisknat och sen åt hon antibiotika eller vad en nu äter vid en UVI i över en månad, kanske två, för UVIn ville aldrig ge med sig. 

Samt att hon stinker på ett sätt katter inte ska göra.

Och veterinären har inte kunnat hitta vad som är orsaken. 

När Jussi väcker mig andra gången, med sitt jamande, är det soligt. Sovrummet är varmt och jag önskar att klockan är typ nio. Klockan är fem. och nåt i mig har börjat gnaga. Det gnager en oro över katten. Det gnager en oro över att jag känner mig fången av dem. Det gnager en oro över att sommaren är här och könsdysforin tar i extra när hud och kroppar och rena osminkade ansikten omger mig.

Jag kliver upp. Jag tar såpa och diskmedel och svabbar av toagolvet. För när hon nån timma tidigare kissat utanför lådan torkade jag bara upp med papper, tänkte att jag gör det rejält sen när morgonen kommit. Lyfter på kattlådorna och en stank väller fram. Jag som rengjorde dem igår ser hur illaluktande vätska rinner ut under dem. Där har kiss samlats sen sist. Jag blir så arg. Så arg på Jussi som inte bara kan vara en praktisk och enkel katt. Varför ska hon finnas och sprida denna oro i mig. Vill gråta. Känner mig kvävd. Sommaren är här och jag förstår inte hur jag ska kunna resa bort om en katt hela tiden riskerar att bli sjuk och kan behöva vård.

Går ut på balkongen. Tvättar av möblerna. Igen. De har blivit dammig av pollen och grusigt grått damm. Tvättar sedan fönstren på skuggsidan. Men tvättar dem bara på utsidan.

 Spelade in film förra veckan. Jag vaknade glad. Jag såg  yngre, piggare, mindre svullen ut i ansiktet än jag gjorde när jag började filma. Då tänkte jag att jag lever ett liv som gör mig ful och om jag valt ett annat liv hade jag kanske tom blivit vacker. Då blev jag lite ledsen för jag vill stråla och inte vara krokig och sned och spänd i kroppen och fet på det sätt jag är i nyllet.

Måsarna.

 Ser ut genom köksfönstret. Huset mittemot lyser i solen och ovanför dess blekt röda tak är himlen blå. En kvinna städar sin balkong, ett äldre par sitter i sina solglasögon på sin blomfyllda balkong och röker, ett stort gult parasoll täcker en annan balkong. På den blå himlen samlas måsar. Vita skinande. Ett myller av måsar. Säkert hundra stycken. Deras ljud når inte hit till oss. I just den stunden då de ser ut att fylla hela himlen är allt tyst. Efter en halv minut drar de vidare, försvinner bort och två duvor svischar förbi utanför mitt fönster och deras vingslag hörs och tystnaden är bruten och nu hörs en bil som åker förbi, några röster från nån som passerar utanför och måsars skrän på långt håll och kvinnan som städade balkongen står en stund med händerna på räcket och sina solbrända bara axlar och ser ut över parkeringen. Efter en stund går hon in och när jag ser upp så har det äldre paret också gått in samt dragit ner sina persienner.

Midsommarafton.

 Det är midsommarafton. 

Vaknade glad. Minns inte sist jag vaknade just glad. Vaknar oftast utan någon känsla. Vaknar oftast tom. 

Åt frukost. Kaffe, två smörgåsar med ost, Juice. Lyssnade på en varg söker sin podd.

Var ut med soporna, såg de två damerna, de hade ryggsäckar, de vandrade iväg. Det satt några i den lilla parken bredvid, inte den vi sjukhuset utan den just utanför min port, där det finns ett buskage, några träd, en sittgrupp, grillplats, en bouleplan. På gården mellan husen var det liv. Ungar gick ut och lekte, föräldrar som följde med. Ett svagt sorl av liv har nått in genom min öppna fönster. I mitt förra kvarter var det öde. Mindes den midsommarafton jag åkte från Docksta och såg bara busschauffören på bussen till Övik och sen bara tågvärden på tåget till Umeå och ingen på promenaden hem. Hade jag istället svängt höger när jag lämnat Östra station hade jag kommit  hit och och kanske mötts av liv. 

Ringde pappa och grattade honom. 

Dammsög.

Duschade. 

Lagade mat för dagarna mellan arbetsnätterna. Ikväll är första natten. Åt av maten. Lyssnade på Stil om linne. Diskade.

Köpte filmen A midsummer Nights dream på Itunes. Köpte en vinylskiva med Rolling Stones på Ginza. 

Sminkade mig. 

Solen gassar in och gör vardagsrummet hett. Hör en boll studsa utanför fönstret. 

Jag har låtit bli att vattna blommorna.

Känner mig ännu glad, vilket förvånar mig.

Ättika och lavendel.

 Jag har sprayat ner mitt hem med ättika och lavendel. Öst på med blomsprutan. På den röda sammetsfåtöljen. På dess dyna, på dess kuddar, på dess avlånga kudde och den dunfyllda innerkudden innanför den röda sammeten.

Sen gick jag vidare. Madrass, täcken och kuddar sprayades. Badkaret sprayades. Golvet nedanför kattlådorna. Sprayade och sprayade och flaskan blev tom. Nu väntar jag på att allt ska torka. 

Otvättat hår.

 Min lägenhet har har tre ventiler. Ventilationer. Vad heter det? Ett hål i köket just ovanför spisen, ett i badrummet och sen en likt en låda ovanför sovrumsfönstret. Skjuter jag den åt ena sidan slutar det blåsa. Skjuter jag den åt andra sidan blåser det. Den står jämt i blåsläget och i vintras var mitt sovrum mycket kallt och en plats som kommer bli perfekt för växter som behöver vinter, som mina rumsgranar och min pelargon. Under den korta våren och början av sommaren öppnar jag vädringsfönstren i köket och sovrummet och ställer balkongdörren på glänt för att vädra ut det instängda. Vädra ut den lukt min sovande kropp sprider, vädra ut den lukt min vakna kropp sprider. 

Igår, min tvättdag, min tvättdag med sköljmedel. För sköljmedlet och behovet av dess doft har att göra med hur min kropps lukt stannar kvar instängd i dessa rum. 

Jag satte mig i den röda sammetsfåtöljen och en pust av otvättat hår steg upp till mig. Jag stack fingrarna i mitt hår och sen satte dem under näsan för att se om lukten följde med. Nej. Det luktade ganska rent, lite schampo, balsam. Jag luktade på en av soffans kuddar och den var likt ett koncentrat av otvättat hår. Den röda avlånga sammetskudden. Den som jag flyttar upp från dess dekorativa plats där min svank ska landa och lägger bakom nacken. Den kudde jag vilat mitt huvud mot några gånger. Inte galet många gånger. Inte ständigt med otvättat hår. Men sugit upp lukten av otvättat hår har den gjort hämningslöst. 

Jag gick ner med min tvätt och började tvätta. Två kvinnor var i tvättstugan. De syns alltid i par, de är tysta, den ena ler alltid artigt och viskar liksom fram en hälsning, den andra är helt tyst och storögd. De är lika långa. De kan vara systrar. Med gester visar den som ler artigt och viskar en hälsning att maskinerna är lediga och att de använder bara torkskåpet nu. Hon säger inget, men ler medan hon gestikulerar och den storögda tysta backar in i väggen. 

På väg upp igen, genom porten som leder till mitt trapphus, möts jag av lukten av ett evigt instängt rum. Ett rum där otvättade hårbottnar hängt i dagar, veckor och bara blivit mer och mer otvättade. Jag fasar för varje trappsteg att odören ska komma från min lägenhet. Öppnar min dörr och där inne luktar det enbart nybakta croissanter. Blir så lättad. Trappen fortsätter under hela dagen att lukta instängt, lukta hårbottnar. Min lägenhet behåller doften av nybakta croissanter och den avlånga röda sammetskudden  i fåtöljen släpper inte sin lukt av otvättat hår.