Det hade blivit kväll, nästan kl 22. Gick ner till älven och gick längs den in mot stan. Himlen var rosa och all asfalt, all betong var upphettad av dagen. Det var en sån sommarkväll som bara blir i en stad. Det rosa diset på himlen. Surret av människor. De som fyllde grässtranden ner mot älven, de som satt på uteserveringarna, de som stod i kö till att få komma in. Sen alla bilar. Alla raggarbilar, alla fina veteranbilar. Och trottoaren som var full av de som ville se bilarna passera, när de körde sin runda. Basgången dånade ur högtalarna och vissa bilar hade blinkande ljus. Jag gick genom Öst på stan hemåt. Bilarna dök stundvis upp i klungor och vid Statoil så var åter en större samling. Åter musik. Ungdomar som sprang mellan bilarna, som hängde om varandras halsar, som var röda av solen som skinit idag, i dagarna. Några killar stod på rad och kissade, de skrockade och sen gick de in mot centrum och jag fortsatte hemåt och det blev mer och mer öde och solen låg röd just vid horisonten och inne östra station var luften stilla och het och en ung gosse med mörka lockar och ljusa kläder skred elegant förbi och jag tog av mig skorna i parken för att känna det svala gräset mot fotsulan och sen in i min trapp och upp i min lägenhet och nu var klockan 23 och ännu hett ute. Disigt, rosa och hett. Och livet som rumlade runt nere i stan under en av dessa sommarkvällar som känns så overkliga, som drömmar, när mörkret och rusket och kylan åter gjort sitt intåg och tar över allt i åtta månader eller mer och kroppen glömmer vad värme och vad ljus är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar