Jobbade nätterna, sov på dagarna. Värmen kom tillbaka, 29 grader ska det ha varit. Bakom nervridna persienner låg jag och sov, halvt under täcket, med en vind från korsdraget över fötterna. Satt på balkongen och borstade tänderna på kvällen. Ljuset var snällt och mjukt och hettan torr och behaglig och njutbar. Blev lycklig i kroppen, en värme som spred sig från magen ut genom köttet till huden. Eller från huden genom köttet in till magen. Tog promenader till och från jobbet. Strosade genom det öde universitetsområde på kvällarna. Strosade hem genom det öde universitetsområdet på mornarna. Såg en harpalt. Såg mig i fönsters speglingar. Mitt hår tycktes fantastiskt. Som ett svallande fluff. Som Bardot. Tänkte att jag får inte klippa det nu, låt det vara så här! Låt det vara stort och långt.
Natten mot idag som redan hunnit bli igår kom ovädret. Det kom framåt morgonen, efter kl 05. Träden som slets, böjdes, regnet som drog hit och dit och var tjockt och ogentomträngligt grått. Inne på de boendens rum där fönster stått öppna för att ge en chans till svalka blev golven till pölar. Jag låg med en rulle papper och torkade upp, så tyst jag kunde utan att väcka. Åskan och vinden och regnet ömsom bullrade och dånade och brusade hårt. Lamporna som blinkade, som en stund inte gick att släcka, för att sen en stund inte gå att tända, för att slutligen bli återställda.
När jag gick hem var regnet vanligt vardagligt stril. Luften sval, nästan kall, morgonen grå. Jag blev blöt och det var skönt, fyra arbetsnätter i värme som sköljdes ur. Såg en ekorre som var orädd.
I natt klippte jag av mitt hår. Sekunden mellan tanke och handling. En missbedömning av luggen gjorde det kortare och blev till en frisyr från en tid som är slut och död. En frisyr som tycks passé och gör mig forever ofrånkomligt medelålders och fattig. Inte fattig som en bohem. Utan fattig som en som är enkel och god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar