Skräckfilmerna.

Det här är sommaren då jag ser skräckfilm. Flera per dag. Började lätt med de dåliga. Queen of the damned. Sen Anaconda, Halloween 20 år senare, Halloween 40 år senare. Steppade upp skräcken, såg Hereditary, Us, Get out, Mandy, Annabelle comes Home, Revenge, In Fabric. Fler har det blivit, men det är så många, ibland tre per dag, så jag minns inte alla. Inte så här på rak arm. 

Har träffat vänner, gått promenad med Mysan, gått ner i den där källaren där ljudet till filmen läggs. Men sen hem och slagit igång en skräckfilm. Sett långt in på nätterna, till en stund efter den tidiga gryningen. Men den ser jag inte in i mitt hem, hänger fort för mina fönster, så fort jag kan, liksom efter klockan 22. Ljuset stör, jagar, mörkret bäddar in och lugnar.

Om det nu lugnat. Sovit rastlöst de senaste lediga nätterna. Kanske kryper skräckfilmerna in i mig, liksom omedvetet, undermedvetet, jag vet inte vilket ord som passar, men sätter sig i kroppen så att den ständigt är startklar.