Nya sneakers.

Tog på mig championtröjan, den svettas jag i, alltså har den så jag kan svettas i den. För nu klär jag mig inte fint för att strosa till arbetet. Nu är jag åter i motionsmood. Tog de grå mjukisbyxorna och de nya springskorna. Självlysande nya är de. När jag gått ett tag, såg jag att jag tagit fel byxor. Ett par jag brukar ha hemma, de smutsigt grådassiga även efter tvätt. Byxor som en himmel utan hopp om sol, skor som likt måsar träffats av solen. 

Natten gick fort för saker hände hela tiden. 

Gick hem och regnet rann ner. Svalt mot min varma kropp som ångade fram. Hade en regnjacka i ryggsäcken som fick ligga kvar. Hämtade ut skivor jag köpt på Axtorpet. Kände svettdoften osa upp ur tröjlinningen och droppar av regn rinna ur håret ner över mitt ansikte. Tog fram siffrorna och hon kollade mitt leg. Jag tog kartongen i min famn och gick hem.

Röhåret.

Tog ny färg i håret. De första dagarna är det mörkare, intensivare. Det lyser och har en ton av Blått i sig. Fort tonas det ur, lakas ur. Blir snällare, dassigare, mjukare, varmare. Nånstans halvvägs i processen är jag nöjd. 

Nu gick jag med mitt nyfärgade hår till en intervju för lokaltidningen Folkbladet. En ville skriva om mina filmer och vi satt bland de glest placerade borden på ett cafe. Nä, vi smet in i den tomma hotellbaren. Bland mörkt blå väggar och glansiga blå sammetssoffor. 

Förr förberedd jag mig. Bestämde vad jag skulle säga i en intervju, plockade fram i mitt minne vad jag tyckte var viktigt. Denna gång svamlade jag bara, tappade tråden, malde på. Bilder skulle tas och mitt hår lyste rött. Kulturtantsrött. Nidbildskulturtantsrött. Likt en karikatyr av nån född på 40-talet som skapar, röker och dricker rödvin. Bevarad så för en tid, de som läser artikeln och minns mig kommer tänka att så ser hon ut i håret. Jämt.

Blev kvar på stan, strosade runt. Ett gäng på en bänk, några äldre lirare och en alldeles för ung för att hänga med dem, men han satt där ändå med sin ungdoms rosiga kinder och slitna kläder, började högt göra sig lustiga över mitt hår, att det brann, de skrockade nöjt och jag skyndade generat förbi. 

Den coola no.2.

Den coola jobbade morgonen. Hon kom då klockan slog om från 06:59 till 07:00 och hennes pass började. Hennes entre var mer blygsam idag. Hon var tystare. Vassare. Rapport lämnades och vi gick till avdelningen. Jag skulle hämta min väska, lämna larm och nycklar, logga ut. Hon skulle arbeta. Hon tar en kopp kaffe och då tar jag en kopp kaffe. Bara lite i botten på en mugg. Vi börjar prata. Jag följer henne ut när hon tar en cigg. Nu vet jag hur gammal hon är, hon är 34 år. Fast hon är 7 år yngre än mig blir jag blyg . Vill bara le mot henne. Mitt tal tappar flyt. Mitt språk tycks osofistikerat, enkelt, banalt. Som att jag slutat tro på mina ord halvvägs in i att jag uttalar dem. Hon kallar mig darling, skrattar, ler, strålar allt mer. Vi skiljs åt. Jag går i den grå gryningens kvava fukt hem. Hämtar ut de träningskor jag köpt. Byter om för att gå ut igen, ner på Ica, handlar lite. Hem igen. Min kropp luktar av fukten den avger, av fukten i luften.

Äta i sängen.

Vaknar och vill inte somna om. Har fått sova i fyra timmar. klockan är 14. Är hungrig, går upp, tar en banan med till sängen. Sista tuggan av bananen förmår jag inte att ta i min mun. Skalet och bananstumpen blir kvar i sängen, bland täcken, tomma påslakan, fyra kuddar och två katter. Chattar med Lena. Ser klipp om georgiskt bröd. Blir åter hungrig. Vill äta georgiskt bröd. Nybakt varmt georgiskt bröd. Shoti säger de att det heter. Rör mig lite, vrider min kropp. Något svalt och slätt rör vid min hud. Min hud rör vid det svala släta. Jag ligger så kvar. Vrider mig igen. Tar med min hand tag för att flytta kroppen och min hand nuddar nu det svala släta. Lyfter upp bananskalet och den mosade lilla oätna sista tuggan banan.

Igår.

Det blev tre timmar sömn. Klockan 3 till klockan 6. Låg vaken i sängen med lite hopp att somna om.  Hann ut till Mariedal och köpte kattmat, hann hämta ut de träningskläder jag köpt. Cyklade till min bror för att fira brorsbarnets födelsedag. Där var vi i familjen, hennes farmor, hennes mormor och morfar. Där var Pudeln Lovis och Gråhunden Mysan. Fick träffa den bara några veckor gamla dvärghamstern Nöten.

Cyklade hem.

På vägen hem köpte jag ansiktsolja och sportbehå på HM. 

Hemma tog jag på mig SportBehån. Den var tajt med bra stöd och krånglig att få på min svettiga kropp, förmådde mig inte att ta av den. La mig på sängen. Kanske med händerna bakom huvudet, med benen i kors nere vid vaden. Somnade plötsligt. Hann inte märka att jag somnat förrän jag vaknade en timme senare av att det smärtade på den punkt där höger bens vad mötte vänster bens smalben. Låg där och drog på att skilja dem åt, att jag trodde att just det skulle göra ondare än den värk jag kände. Fick benen isär. Låg kvar, som för att hämta andan. Blåsan tryckte på. Låg ändå kvar. Stirrade i taket. Förvånad över den timme som nyss var sömn.

Kvällen gick och kom och jag såg klart en film jag påbörjat den tidiga sömnlösa morgonen i sängen. Nu var jag åter i sängen. Hade gjort mig klar för att somna när filmen tog slut. Med datorn framför mig var den det enda ljuset. Filmen tog slut. Jag stängde datorn och allt blev svart. Såg ingenting. Mina ögon välkomnade mörkret, det var som att de fick andas ut för första gången idag. Trevade med handen, fann datorn, lyfte den ner på golvet, vände mig, la mig till rätta. Mörkret hade börjat lätta, mina ögon hade vant sig, såg min lägenhets konturer, en glipa av ljus från natten utanför som smet in mellan de fördragna gardinerna. Jag slöt ögonen.

Brioche.

Under arbetsnattens sista timmar, då hungern och tröttheten slog till, fantiserade jag om Brioche. Jag googlade bilder, såg på bilderna av brödet och kände nästan dess söta smak i munnen. Med en önskan att hämningslöst pula munnen full av detta bubbliga glansiga bröd, att låta dess luftiga gula innandöme fylla munhålan för att sedan känna tänderna skära genom brödköttet.

Efter promenaden hem skippade jag min efter-jobbet-frukost. Drack ett glas Virgin Mary och åt lite chips, Sms:ade med min moster, såg två avsnitt av Insecure, somnade efter klockan 11. Sov först dåligt, liksom ingen ro och inte hade katterna det heller, de rusade runt, de tumlade runt,  en slog ihärdigt på en kartong, de välte en kruka och jag svor och förbannade dem. Somnade för att vakna kl 16. Eller tro att jag hade vaknat klockan 16, för vips vände jag mig och klockan var över 18. 

Det var mörk, som skymning. Jag låg där i sängen ett tag. Lite förvirrad. Tog mig upp. Tog mig till köket. Tände en lampa och tänkte att snart är natten här.  Då jag skivat två skivor av den Brioche jag har, tog jag den sista skalken, en tun sned skalk, i munnen. Den var så god som jag på natten som var fantiserat om att den skulle vara, trots att brödet stått sen i söndags. De två skivorna blev som vanligt grunden i mina fattiga riddare. Kaffe gjordes. 

Bar brickan med kaffet, juicen, de fattiga riddarna med Nutella, nektarin och banan, till soffan. Nu var skymningen över, nu var det åter ljust och jag förstod att natten inte hade stått för dörren, utan regnmoln hade legat för solen. Såg ut genom fönstret, där ute var det mjölkigt vitt. Måsarnas skrän hördes in.

Natt-TV:n.

TV:n står på under arbetsnätterna. Inte hela tiden, inte jämt, men ofta. Ett ljus att fästa ögonen på. Volymen är låg. Knappt hörbar. Replikerna anas, de stora och skarpa ljuden hörs. De på TV:n är i en stum, klanglös värld. Ingen fågelsång, ingen vind, inget ljud från trafik. Ord som knappt når fram men en dörr som slår igen hörs.

Och klockan 3:30-4:00 nångång, framför den nästan tysta tv:n om natten är lugn, ifrågasätter jag mitt yrkesval. Tiden stannar och väntan på morgonen börjar.

I natt tog vinden i. Det skallrade och smällde. Jag såg ut genom fönstren, såg efter vad som kunde låta, men inget såg ut att flyga runt, inget såg ut att ideligen dänga till huset.  När jag berättade om hur det levt om av vinden för kollegorna som skulle ta vid, som skulle jobba dagen, som tagit sig genom vinden och regnet, såg vi mot fönstret. Allt var tyst. Vinden hördes inte längre. En stum värld tycktes ligga utanför.  

 

Innan, under och efter arbetsnatten.

Missbedömde tillståndet i kattlådan. Trodde inte ny sand skulle behövas förrän till helgen, men urindoften  började ligga som ett frätande os över mitt hem och på något sätt orkade jag mig upp till kvantum innan arbetet. 

19:53 gick jag in på ica. 19:56 stod jag utanför. Med tio liter kattsand i famnen. Rullade ner för Mariehemsvägen, med ögon, bakom spegelglasade piloter, bländade av solen. 

Sen pinnade jag till jobbet. Valde att gå. 

Den kommande hösten anas om natten, en kort stund då himlen är bara ett snäpp från mörk. Det är något med dessa arbetsnätter, dessa dygn då arbetsnätterna infinner sig. Att allt blir arbete, sömn, mat. Ingen film, ingen vän, ingen bok jag orkar läsa. Så att en kollega fick komma ner, tre gånger denna natt och förra och kommer behöva komma ner de två kommande, för att hjälpa mig med en lägesändring, blev en höjdpunkt. Jag längtade till klockan 23, 02 och 05. Då stod han där. Leende och artig. Sen försvann han upp och jag blev lämnad med den strida ström av komediserier som natt-tv sänder. Family Guy, American dad, Marlon, Kevin can wait, Våra värsta år och så åter Family Guy och American dad. Mest står tv:n på utan att bli sedd på.

Morgonen kom grå och sval och mina fingrar blev kalla efter ett tag. Gick Brogatan ner till älven. Klev in i en flock insekter, de snurrade runt mig, hamnade i mina ögon så jag fick kisa, i min mun så jag fick spotta. Böjde ned huvudet och skyndade på. Åter en ny skock av flygfän. Samma procedur. Nu fastnade några i mitt hår och jag såg dem kämpa för att komma loss. Drog med mina fingrar för att få ut dem, men de mosades, de låg döda kvar mellan stråna och in i nästa insektstäta luftrum. Så fortsatte det i några hundra meter. Som stora myggor såg de ut,  tysta flög de runt i luften och inga bett lämnade de efter sig.

Hemma, när jag tvättar ansiktet, går på toa, byter om, tar min medicin. Jag går liksom runt, lite planlöst, lite veligt, hattigt. Som att allt det där ska göras men jag förstår inte hur. Trött efter en vaken natt, trött så motoriken haltar. Får kattsand under fötterna, de vita kristallerna som skär in, kupar mina fötter så trycket ska lättas mot huden på fotsulan. Lyfter först den ena foten, borstar av kattsandskristallerna med handen, sätter ner foten, lyfter den andra och borstar av den. Tar några steg och åter samlas kattsanden under mina fötter och hela uppdraget känns omöjligt, med kupade fötter går jag runt, drar kattsanden med mig ut från toan.

Fastnade sen på IMDB. Ett klipp om sommarblockbusterns historia, som startade med Hajen och fortsatte med Star wars, Top Gun, Batman osv osv osv. Klippet följdes av trailern till Megan Fox nya film där hon slåss mot blodtörstiga lejonhonor.

Montzi jagar nu en insekt, den ser ut som de jag råkade på nere vid älven, kanske följde den mig hem, satt där i mitt hår, kom loss först nu.

Ännu en skjortklänning.

Den fjärde. En svart. Bär sällan svart. Livlöst mot min blåvitrosagula hud. Svart som tar det blå och rosa och gula ur den. 

Ps. Min glow är effekten av svett och solskyddskräm.

Kvavt.

Arbetsnatten var varm. Drack flera muggar vatten då huden ständigt kändes läckande fuktigt, kissade bara en gång. Satt ute en stund på balkongen, såg himlen ovanför häktet, mitt arbete är granne med häktet. Himlen var ljus och klar, några små moln. Väderappen visade att det skulle bli mulet och regn om några timmar, framåt morgonen.

När morgonen kom och jag på vägen hem kom ut från Ica efter att ha köpt oliver, citroner och chips, var luften påtagligt kvav. Den grå skugglösa morgonen. Varm och tryckande. Hela vägen hem hade det varit halvöde. Mitt i rusningstid och tomt. Semestertomt och mörkt grönt och utblommat. Gatan upp mot mitt kvarter låg övergiven och träden längst bort, högts upp på det lilla krönet, tycktes svarta och grönskan bortom krönet låg i ett dis. Jag trampade mig fram, en lastbil körde om och svängde in på Rågången, den stannade och en granne kom gående med rullator, jag sträckte ut min arm för att visa att jag skulle svänga samma väg och sen smiter jag in mellan den unga kvinnan med rullator och den stillastående lastbilen. Lastbilen startar och börjar svänga, mot mig, vi kolliderar nästan, jag är trött, allt går långsamt, mitt ansikte hänger nog livlöst och blicken kan tyckas tom. Min tomma blick möter chaufförens, en ung man. Jag ser hans panik, att han inte sett mig komma, att han nu tror att vi ska krocka. Jag smiter förbi, in bland husen där jag bor och lastbilen fortsätter sina sväng och kommer efter mig.

När jag ställt cykeln i förrådet och kommer ut står den unge chauffören med sina rosiga kinder bak på lastbilen, något ska levereras till någon i mitt hus. Han ser på mig, hans kinder blir mer intensivt rosa. Han ber om ursäkt, jag ler inte tillbaka, jag säger: Herregud, äh, jag såg inte att du svängde, inget hände. Jag säger det och går vidare. Rakt fram. Han pratar vidare, han säger att han väntade på att hon med rullatorn skulle passera och därför inte såg mig. Jag såg rädslan i hans ögon och jag såg hans rosiga kinders blomning. Jag ville släta över, lugna, visa att jag förstod att han gjort en miss som inte berodde på bristande karaktär.

Hemma tänker jag, trött som jag är, fastnar i det här, tolkade han mina ord som irriterade, som: HERREGUD!! istället för det snälla herregud jag försökte få fram. Att jag inte fick mitt ansiktes muskler att le, att jag bara gick, mumlande forcerat, försvann in i porten. Kvar stod han med blossande rött anlete.

De blå byxorna.

Anna-Karin hörde av sig, hon skulle handla och undrade om jag ville med. Jag stod redo att gå ut för att handla och glada slog vi följe. Jag pratade om gårdagens utrensning. Om alla kläder jag inte längre passade i. Om de blå byxorna som nu passade. Om alla trasiga och om alla fula kläder som legat på hög i mitt förråd. 

Vi gick vår väg, den över liljansberget, genom skogen, över en väg som tycks ligga på landet, då bara skog kantar den, så går vi över det område där en gång en skola låg. Plats för plan och gympasal, plats för flera skolbyggnader. Men de är alla jämnade med marken och spår finns av dem än, som en tegelsten, grus och de övervuxna vägarna mellan de nu rivna byggnaderna. 

Anna Karin  såg en blå vägg som hon fotade mig mot.

På Ica drog vi runt bland unga par. Vi pratade om det sen, att kanske söndag eftermiddag är de unga parens shoppingdag, då torsdagens eftermiddag tycks vara barnfamiljens. Jag fann en hel kyckling. Fryst. Det gjorde mig glad. Imorgon ska jag laga den med massa smör och ha den i de kommande arbetsnätternas matlådor.

 

Den blå pyjamasen.

Här är den, den jag fann i mitt förråd. Har haft den när jag är hemma, sover i bara trosor då jag blir väldigt varm och för att det är varmt, men tar på mig pyjamasen när jag klivit upp.

Ikväll tvättade jag. Skulle ha tvättat igår, men så sköt jag på det till ikväll. Fasade för det hela dagen, liksom hasade över till tvättstugan och hasade tillbaka. Klädd i den blå pyjamasen. Fick för mig att torktumlaren luktade bränt och tänkte att om den tar eld så står jag utan trosor. 

Den coola.

Hon jobbar på mitt tillfälliga jobb. Hon svänger mellan engelska och svenska, hon har bott utomlands i flera år, hon röker, hon gör entré när hon kommer till arbetet på morgonen. Med hela kroppen, med ögonen, med charm, visar hon hur dåligt hon sovit. Hon vill ha kaffe direkt. Hon är cool på det livserfarna sätt de coola var när jag var ung. Så jag misstänker att hon bara är något år yngre än mig. Jag blir hänförd varje gång hon dyker upp, om det är hon som jobbar kvällen då min natt tar vid, eller om hon kommer på morgonen. Jag kollar på schemat när hon ska jobba så kommer jag tidigare, skyndar ner till mitt arbete. Ibland hinner jag bara se henne gå. Vi möts i porten. Jag vill bli hennes vän, men förstår att våra tempon, våra temperament är för olika. Hon skulle hinna flera varv innan jag påbörjat mitt, hon skulle tvingas bli tålmodig och det ska hon inte behöva bli. 

Lördag.

Vaknade sent. Efter 11. Låg kvar i sängen. Scrollade rastlöst på mobilen. Fota mig och sen mig och Jussi med datorns kamera. Klev upp. Diskade. Lagade fattiga riddare och kokade kaffe. Åt. Läste i Den sista sommaren. Gick till förrådet. Lastade ut nästan allt. Vissa saker skulle bli kvar där i. Annat bar jag till lägenhet. Mitt hem fylldes av lådor och säckar och pappkassar fyllda med kläder, skor, bråte. Varje gång jag kom in i min lägenhet slogs jag av hur varm och fuktig den var mot korridoren utanför, mot källarförrådet. Hade dörren till uteplatsen på glänt och från glipan sipprade den klibbiga heta luften in.

Min svett lackade, den lackar så lätt, så fort, det är besvärande. Perspirera. Transpirera. Så fina ord för vad som pågick. Min T-shirt blev blöt. Fick byta T-shirt tre gånger under dagen. Fyllde 6 svarta plastsäckar med kläder jag ej ska behålla. Upptäckte att jag har bra högtalare och en stereo. Upptäckte en varmvattenflaska och blåa byxor som en gång var förstora och nu sitter bra. En blå pyjamas fanns i en liten plastkasse. 

Slukades. Glömde bort att äta och när jag kom på att jag glömt att äta förmådde jag ändå inte att sluta fixa. Dammsög och rullade ihop mina mattor innan jag fick i mig mat. Sen videochattade jag med mina systrar, klädd i den blåa pyjamasen. Så gick bara tiden, det blev natt, svarade artigt, tacksamt och distanserat på ett meddelande från en som sa sig vara ett fan, fikade, såg klart en film. Känner lukten av min kropp, av det arbete den gjort, av den svett som runnit ur och över den idag. Druckit lady Grey med färskpressad lime i, två stora koppar, druckit flera glas vatten. Ännu törstig och ännu fuktigt i nacken. 

Äter Ostkrokar/bågar.

Som en apa. 

In deep.

Cyklade hem från Mysan. Vi, Mysan, Antonia, Ida och jag och Mysan och Adams son Hardy, en snart tvååring som tumlade runt med röda kinder, hade sett Mysans killes band, In deeps livestreamade konsert. Mysan hade ordnat snacks som jag inte rörde pga pandemin. Jag drack en GT.

När jag cyklade hem var det varmt. Ljust och varmt och klockan var över 23. Blev klibbig av den ljumna fukten. Sprang in på Ica, glömde köpa rödlök och gräslök för jag trodde jag hade koll på listan. Köpte ostkrokar och saltlakrits. På Rötts uteservering satt det folk i den nu grådassiga nattimmen, men gatan låg tom och öde.

Hemma kom svetten.

Tystnad.

Läste ett mejl, svarade på det. Sen åkt jag nog runt på Pinterest, de vanliga bilderna av krukväxtfyllda hem. Gick in på youtube och satte igång ett klipp. Klippet började med en reklam under tystnad. Tystnaden varade högst i tio sekunder, kanske bara fem. Trots den korta tiden var det som om jag tappade tron på att någonsin höra något igen. Satt med andan i halsen, väntade med skräck på att klippet skulle börja, att förhoppningsvis höra något då, det kändes inte troligt. Reklamen tog slut. Klippet började. Ljud kom. Pulsen kom tillbaka, tiden började gå, jag andades åter. 

En stund efter det cyklade jag och hämtade ut en skiva jag köpt och två skjortklänningar.

Färg.

Jag tänker att det är min trötta hjärna som vill ha de klara färgerna. De starka glada färgerna. Likt vitaminshots för ögat. Med mitt röda hår och T-shirts och baddräkter i färger som blått, gult, rosa. Enkelt för ögonen på ett sätt som barn uppskattar. Helt osobert. Omjukt. Utan förfining. Bjärt. Rakt på.

Eller är det en signalfärg. Att bli upptäckt. Sedd direkt.

En morgonpromenad.

Vaknade klockan 4:30 en morgon. Låg kvar i sängen. Klockan 6 lagade jag mat som jag åt och sen gick jag ut och gick. Gick längs älven, gick genom centrum, gick hem längs den björkkantade Skolgatan. Jag hann älska Umeå en liten stund, en kvinna som klev upp ur älven, hennes hud som glänste av vattnet från morgondoppet, för att i det öde centrumet, över de tomma torgen känna mig less, kvävd av den lilla yta det mesta av mitt liv utspelat sig på. Så såg jag ner och upp längs tvärgatorna Öst på stan och tänkte att de är så fina och mitt hjärta mjuknade åter. Blev sentimental och mindes när jag var yngre och festade hela sommaren, hur vi inte vill lämna stan för att råka missa en natt på Rex eller Blå. Lediga dagar sovs bort för att tas igen på natten. Dans, fylla och hångel, som en klyscha. Hemma igen gjorde jag fattiga riddare, drack kaffet.