Snön.

 Snön faller ur en grå vit himmel. ibland sakta, singlade stora flingor, stundvis snabba och små, så de blir likt streck under lampskenet. Ibland växlar det per sekund. I mörkret ser en snön byta skepnad med vinden, de snabba som suddigt rusar ner, sen stannar de, stilla hänger de i luften, nästan lättar lite uppåt för att åter rusa i fart snabbare än ögat kan uppfatta ner mot marken. 

Det har snöat i flera dagar. Det ska snöa i flera dagar. Allt bäddas in i mjuk tystnad. I en temperatur farligt nära plusgrader, så med andan i halsen koller vi väderappen för att se om världen snabbt ska gå från inbäddat vitt till blött slaskgrått.

Montzi och smörgåsarna.

 Montzi hoppar mjukt och lätt upp på bänken och går fram mot smörgåsarna jag brer. Jag lyfter ner henne och hon upprepar samma mjuka hopp. Åter lyfter jag ner henne och denna gång hoppar hon upp på bänken med kraft. Jag tar henne i mina händer och den annars mjuka kroppen är helt spänd, den sträcker sig, den greppar efter nått att hålla sig kvar i, den är tyngre. Kroppen vill inte bli nedlyft, den vill åt skinkan på mina smörgåsar. Ser på hennes ansikte och öronen har hon lagt bakåt, irriterat. Får äta mina smörgåsar stressat då hon ideligen gör utfall mot dem, envetet tar sig upp på bordet och fram till dem. 

Grådask.

 Färgade håret. Ett nytt försök att slippa en markant utväxtkant. Rädd att jag nu ser ut som hon i Gone Girl när hon flytt och färgat över sitt lystriga blonda för en grådassig askbrun. Som att jag klätt ut mig till en grå mus. Klätt ut mig till omärkbar. 

Min filmkarriär har gått i stå. Nä, vad vet jag. Den saknar flyt, den är som för alla andra hoppfulla som inte blir valda, majoriteten som inte ens blir mediokra. Grubblar över varför, hittar teorier om att jag inte är ung och vacker nog, 42 år och därför inte spännande, att jag bor i norr, i Västerbotten, att det är ointressanta miljöer, det nybyggda lägenhetsområdet "Nätter och dagar  i juli" utspelar sig i. Min sorgsna komedi, en remake på kortskräckisen janabringlove. 

Tänker också att mitt tåg gått, att jag aldrig kommer nå den nerv som de som blir valda lyckats nå. Jag är ljummen där de är en eld. Att ständigt vara en av de hoppfulla, en av de som fortsätter skapa utan att det betyder något för någon annan än en själv.  

Just scrollade jag genom facebook och instagram. Tryckte gilla och hjärta på bekantas vars filmer blivit antagna till filmfestivaler, vars filmer och insatser blivit guldbaggenominerade. 

Här är bild på mitt hår:

Jussi.

Denna storögda lilla katt är nu sjuk. En UVI som verkar vara mer, kanske är det njurarna som har problem, kanske är det en urinledare som mynnar fel. Jag förbered mig på det värsta. Kanske har jag börjat ta farväl. Hon tumlar runt med kragen, tar sig upp på höga höjder, somnar djupt utsträckt vid min sida eller överst på en bokhylla. Denna runda kropp som likt en miniatyr King kong svingar sig upp för klösträdet är kvar, lika kavat, lika stundvis påträngande social som tidigare.

 

Förmiddagsslummern.

Efter frukosten la jag mig för att sova. Min sömn har varit dålig de senaste nätterna och nu, den morgon som var, vaknade jag kl 5: 30. Vilket inte är konstigt pga av att jag somnade tidigt, kanske även fått mina 8 timmars sömn. Men andra nätter, de föregående, har jag sovit högst 5 timmar.

Det ljusnar när jag börjar somna, klockan är närmare tio nu, jag åt frukost framför tv:n, såg filmen Little. Chattade med en vän som blivit sjuk. Drar sedan täcket över mig, ligger i soffan, sjunker in i slummern, ännu inte riktigt sömn, verkligheten ger vika och jag står utanför en port, en bekant port, likt en random folketshusentre en sommardag. Jag skippar efter luft och vaknar. Allt är så varmt. När fick mina lungor andas frisk luft sist, kommer de få andas kallt igen. Tänker att jag inte vill somna om, men sömnen tar mig och jag vaknar 2,5 timmar senare, fortfarande trött, nä, inte trött, bara viljelös. Nu skymmer det och jag ligger kvar i två timmar, scrollar mobilen. Tänker på entrén i drömmen och kan inte placera den, en plats jag nog aldrig varit vid, en plats som antagligen inte finns. Eller var det entrén till folketshus i Ljungaverk, där jag såg Tillsammans i september år 2000.

Mitt hem, tredje advent, Lucia.

 

The Boy Friend.

 Ser musikalfilmen The Boy Friend från 1971. Twiggys första filmroll. Hon dansar och steppar och är klädd i 20-tals outfits. Jag kryper ihop i min fåtölj och somnar. I drömmen är jag klädd som henne, klippt i hennes lilla bob. Mina möbler flyttas runt och jag tänker att det spökar. Först är jag inte rädd, vet ju att lägenheten är varm och snäll. Men det fortsätter, dörrar far upp och min granne flyr. Jag ser mig i spegeln och bakom mig står min kopia. Som en levande skugga och hur jag än flyttar mig lyckas jag aldrig stå öga mot öga med min dubbelgångare, då hon alltid är bakom mig, en vars ansikte skyms av mig i spegelbilden. Vaknar och drömmen bryts, somnar åter om och pendlar mellan slummer och korta stunder vaket i en timme till. 

Snön.

 Snön kom igen. En arbetsnatt föll den obemärkt. Jag satt vid fönstren, ett hörn på avdelningen där jag har flera fönster vid min sida och ett framför mig. Först när jag ställde mig upp och medvetet såg ut såg jag att marken var vit, men vägarna ännu svarta som himlen. Sa till min kollega att det kommit snö och vi blev båda glada. Den tycktes inte falla just då. En stund senare var även vägarna vita och snön hade fortsatt med sitt osynliga fall. Vi kisade nu ut, spanade under gatlyktorna för att se om den föll. Såg inte skymten av den. Vi gick över till andra sidan huset, spanade åter och min kollega ropade till, pekade mot en lyktstolpe och sa där, där ser en snöfallet.

Igår, när jag släckt lamporna och skulle i säng, blev jag sittande i min mörka lägenhet och tittade ut på de snötäckta grenarna. Marken låg vit och natthimlen var gulgrå, så som den kan bli när en mulen dag blivit natt och stadens ljus studsar i snön och fångas i molnen. Inget mer hände. Jag bara satt där och såg ut. 

Bellan Roos.

 Såg Mannen från Mallorca. Blev lite sentimental av att se ett postkontor, att de en gång fanns, att i dem satt jag med min kölapp och väntade på min tur. Hämtade paket och betalade mina första räkningar. Egentligen är det bättre nu. Men en gång fanns de och var en del av mitt liv och nu finns de ej och jag betalar räkningar med mobilen och hämtar paket på Ica. 

Också det grå, lysrören, det vardagliga, var fint att se. Något som är borta nu i film. En produktion ska se dyr ut och miljöerna ljussätts och designas och allt blir en fantasivärld utan ens en tå i verkligheten. Här var det grådassig vardag i vinterns mulna dagsljus mellan biljakterna.

Så jag såg Mannen på taket. Dessa trötta poliser, små bitar som gavs men sen långt senare föll på plats. Och Gus Dahlström som en gång spelat 91:an Karlsson i ett gäng filmer var Mannen på takets pappa och Bellan Roos hans mamma. 

Bellan Roos såg ut som Karl Alfreds flickvän Oliva som ung, med sitt svarta hår och magra gängliga kropp. Minns henne som rapp i de filmer från 30-40-talet som jag sett. I biroller. På wikipedia står det att Satkärring var hennes rollfack, men jag minns henne inte som en satkärring i nån av de filmerna. Bara som kvick och slagfärdig. 

Född 1901 är hon 75 år när Mannen på taket har premiär. Hon verkar ha jobbat hela tiden sen 20-talet. Småroller i film och tv, radio och teater och revy, hon forsätter jobba så i några år till in på 80-talet. Och som Mannen på takets mamma är hon otrolig. Jag börjar gråta. Inte en falsk ton. Hur hon rodnar ilsket när poliserna stoppar henne från att snygga till i sonen rum. Hur hon och Gus som föräldrarna har en återhållen anklagande ton mot Beck och Rönn under den fika de bjuder på medan de frågas ut, den bara anas, finns där i små formuleringar, tonfall, blickar. För alla är så civiliserade. Att ha fått se det, att ha fått bli berörd av dem.

Lördag.

 Vaknade ca kl 03. Valde att inte ens försöka somna om och när morgonen kom föll jag inte in i min vanliga slummer utan gick upp och åt frukost.

Såg dagsljuset. Minns inte sist jag såg dagsljuset. Det var en grå dag och regnet slog mot fönstren och vinden fick byggställningen som nu bara täcker husets ena sida att skaka. 

Såg Mank. Mank är två timmar lång och den tog fyra timmar att se. Kanske såg jag bara tio minuter åt gången, pausade och budade på en tavla på tradera. Pausade för att se om jag blivit överbjuden. Pausade för att gå på toa. Pausade och reste mig och glömde vad planen var. Pausade och spikade upp två tavlor då jag nu tyckte att tiden var mogen, att det var en anständig tid att störa grannar på. Pausade för att se om Picasso litografierna en lagt ut på tradera verkligen kan vara värda att köpa då ingen garanti för att de inte kan vara helt nytryckta finns. La ändå ett bud på en. 

"Mank" greppade aldrig tag i mig. Trots gamla Hollywood och 35 åriga Amanda Seyfrid som porträttlik Marion Davies. Marion Davies var mellan 30 och 40 när filmen utspelar sig, född 1897 som hon var. Mank är även han född 1897, spelas av 62 åriga, oj, nu har jag glömt hans namn, men kritikerna har älskat hans svettiga porträtt av denna alkade eldslåga. Nåja, det var inte skådisarnas åldersskillnader som ställde till det. Kanske tröttheten och att filmen är tråkig. 

Sen slumrade jag i två timmar i soffan. När jag vaknade var det mörkt ute och hungern sög i min mage. Nu kokar pastan.

Coop Ålidhem.

 Friskförklarad och lite hostig. Julpyntade dagen före första advent och handlar på Coop Ålidhem pga folktomt. Ica Åldidhem är ett myller av liv och färg. På Coop har det alltid varit hösten 2020, där var Stefan Löfvens ord följda innan de sas. 

Blev överraskad då en julhörna fylldes upp till taket. Ett överdåd som inte var väntat. Så såg jag att det ändå bara var pepparkakor, julskum och julmust. Inget överraskande, inget oväntat, inget exotiskt. 

Går bland de folktomma hyllorna och blir yr av den tid som gått. När jag var barn och Coop ÅLidhem var Konsum och färgerna var blå och vit och inte grön som nu. Då det fanns en chark och vi fick smaka på osten innan vi köpte och expediterna var äldre kvinnor och tycktes känna mamma, nu är de alla unga och lätt hopsjunkna bakom kassan. 

När mormor och morfar flyttade tillbaka upp efter 30 år i Stockholm så började de handla på Konsum ålidhem och fortsatte med det länge, även de blev bekanta med personalen som kände igen dem på likheten med deras dotter, min mamma. 

Sunny Girl.

 Nu finns den att se, under några få dagar, på Drakenfilm. Den vann inte Storspoven. Det var faktiskt tråkigt. 

Köksgolvet.

 Jag lägger mig på golvet i köket. I ugnen har jag fem potatisbullar.  Jag har en liten lampa tänd på matbordet, samt ljuset från ugnen som når ut. Klockan är snart 22. Från min mobil hörs Filip & Fredriks podcast. Deras röster är som ett smatter av ord jag inte bryr mig om att urskilja. Romantik om fulla genier, om män med mustascher och tjocka hår och en talang. Om sprit. Tappar tråden hela tiden. 

Montzi kommer fram med sina runda stora ögon och jag tänker: kommer hon hoppa över mig så som Tyra och Miss Jones gjorde när jag la mig på golvet, men Montzi lägger sig vid mitt ryggslut och  går  till attack  med små vassa klor mot min byxlinning.

Idag har jag i samråd med en sjuksköterska kommit fram till att jag ska tillbaka till jobbet på måndag. En arbetsnatt. Sen vila. Istället för att börja imorgon och då köra fyra arbetsnätter på raken. Jag är frisk nu. Lite mör och matt, men frisk. 

När jag låg på golvet för en liten stunds sen, kändes inget verkligt. Allt var vant. Ett golv, en ugn med dålig mat som värmdes, två katter och de två vana rösterna från podden. Men inget stämde. Inget var som det brukat va. I en större och luftiga lägenhet är jag nu, men två fluffiga katter. Med lite smak och bara en aning till doft. Fick en känsla av att jag upphört. 

Nätterna.

 Allt står stilla. Matt, hostar, en ständig astmahaze i gommen. Och en låg feber nån gång inom ett dygn. Aldrig högre än 38,1. Inte hittills. Tar alvedon och efter en stund är febern borta. 

Jag smiter ut på natten, går en liten runda på de folktomma gatorna. Snön har hunnit bli blöt och grå och sedan frusit igen, i ett tunt lesset lager av skrovlighet. 

Natten som var kom jag ut efter klockan 02. Ändå såg jag andra som var ute och gick. Som skuggor långt borta. Inga vanliga nattvandrare. En herre, en dam. Var för sig. Kanske är de i en liknade situation som jag och där drar vi fram som spetälska ensamma i natten. 

Vintern.

 Snön kom. Mycket snö. Den ligger tjock på grenarna på trädet utanför vardagsrumsfönstret. Det är väldigt vackert. 

Jag får gå ut, trots att jag har smittan. Jag får inte träffa någon, jag får inte prata med någon, jag får inte handla. Men jag får gå utomhus och utomhus går jag efter klockan 00:00. Så jag inte riskerar möta någon i trappen, eller råka komma nära någon jag möter på gatan. 

Igår föll regnet och det var ljuvligt. Min jacka blev blöt, mitt hår blev blött. Jag gick ner till älven och såg den mörk flyta fram. Idag hade snö fallit hela dagen och först varit blöt för att frysa till under kvällen. På hård skrovlig ojämn snö gick jag en liten runda.

Och det luktade inte vinter. 

Då jag tappat luktsinnet och mycket av smaken var en del av vintern inte nåbar för mig. 

Annars mår jag ok. Haft feber, har ännu snuva och hosta. Men alla jag pratar med varnar, säger att när du tror du kan andas ut, att det är över, slår den till igen. Så jag bävar och längtar och försöker samtidigt vara i uthärdliga nuet. 

I väntan på provsvar.

 Imorse var mamma förbi med ett test. Hon hade även handlat mat och godis åt mig. Hon ringde på dörren. Jag spritade mina händer, drog på mig ett munskydd, tog in matkassen och testet som mamma ställt just utanför min dörr, medan mamma satt i trappen utanför och väntade. Gjorde enligt instruktion testet och drog på mig ett nytt munskydd med nyspritade händer och la sen testet utanför dörren.

Imorgon, eller i övermorgon, får jag svar. 

Mår ganska bra. Lite trött. Ibland febrig. Hosta. En förkyld röst. 

Om jag inte har Covid så är det hela ett mysterium. 

Sett hela fjärde säsongen av The Crown. 

Orolig att jag vid rapporten på lördagsmorgonen ska ha smittat kollegor. Hostan som kom på vägen hem, i den grå gryningen. Hade just handlat på Ica. Kände mig stark och nästan rusig. Den tuffa vecka jag klarat av, bristen på sömn, att min kropp och mitt humör ännu inte vikit. Att jag slutit upp och gått ut extra. Så hostade jag till. Tänkt att det kanske var den friska luften, men hostade till fler gånger under min raska promenad hem och hemma kröp jag ner i badet. Lyssnade på Podd. Efter badet åt jag två frallor med spansk salami på, la mig sen för att sova och när jag vaknade var det tydligt att jag hade symtom.

Med symtom.

 Förra helgen, natten mot söndag, larmade det från ett rum. Personen som larmade kände sig inte kry. Jag gick ut, drog på mig visir, långärmat förkläde och handskar, utöver det munskydd jag redan bar. Gick in igen och tog temp och konstaterade feber. 

Nästa natt var där ännu en misstänkt med symtom, vilket hade upptäckts på dagen. Natten efter var båda konstaterat sjuka i Covid. Jag jobbade extra en natt. Ledig i två nätter. Tog prov i smittspårningsyfte på torsdagen. På fredag kom svar som var negativt och jag gick åter ut extra när nu 8 av 12 boende hade konstaterad smitta. 

Vi bär nu skyddskläder hos alla. Vårt skydd är munskydd, visir, långärmat förkläde och handskar. Vi som jobbar med de smittade går inte in till de som inte har smitta, om absolut inte nödvändigt, som tex att den som var satt på att gå in till de utan smitta saknar delegering och därför ej får ge medicin. 

Igår, lördag, vaknade jag på eftermiddagen med symtom, hosta och huvudvärk och en febrig känsla i kroppen som sent på kvällen blivit feber.  Så min extra natt var jag alltså smittsam, då en med största sannolikhet smittar innan symtom. Jag blev antagligen smittad nån gång förra helgen eller under början av veckan på arbetet. Har pga situationen på jobbet och i samhället har jag i veckan ställt in grejer, nä vem lurar jag, som att jag har grejer inplanerade, knappt haft det sen pandemin drog igång i mars, men en grej fanns inplanerad och den ställde jag in, mitt uppskjutna firande av min födelsedag, film och middag med min syster Signe.

Har dock handlat mat, samt hämtat ut en tavla som blivit inramad under veckan som gått. Men sen igår har jag hållit mig hemma i min lägenhet och funderar över om kompostpåsen måste läggas i frysen då den kommer börja stinka och jag som inte får lämna lägenheten under rådande tillstånd.

Nu ska jag göra te och se säsong 4 av the Crown. Imorgon, måndag, ska jag ta ett nytt test. 

Montzi!

 Hon är så gullig, så jävla gullig. Jag skriker med en kvävd stämma genom sammanpressade käkar: DU ÄR EN SÅN GULLIG KATT, EN SÅN GULLIG GULLIG GULLIG KATT!!! Hon ser på mig, lite ryggar hon för hon vet att jag kommer ta henne i min famn och pussa henne över hela hennes bedårande lilla fejs.

Vädret.

 När jag gick till arbetet i fredags kväll var det 12 grader varmt. Kvällen var mörk och under gatlysena var gräset grönt. Såg några ungdomar dra fram en bit framför mig och en stund kändes det som en sensommarnatt. Det gröna gräset och hur kroppar som inte fryser rör sig. När morgonen kom var den grå och fuktig. I diset blottades novembers kala grenar.

Imorse, måndags morgon, hade luften blivit kall. En gryning i kyla är något annat än den disigt fuktiga gryningens dova färger. I kylan vibrerar luften, färgerna lyser likt neon. Jag halkade till när jag skyndade över en bilväg. På stigen i skogen jag valt för min väg hem fick jag kliva över tio fallna träd från stormen förra veckan.

Flyttkaosets slut.

 När jag i juni fick veta att jag fått denna lägenhet började jag packa ner mitt hem. Jag började mitt flyttkaos nästan tre månader innan själva flytten. Nu har jag bott här i ca två månader och i veckan som var tog flyttkaoset slut. Nästan allt är på plats.  Inga konstiga köp väntar. Som den fula svarta plåthyllan. Som blev ett måste att ha efter att jag sett en bild av en luftig våning med ljusa väggar, rymd, rum i fil, väl valda möbler och en svart hylla som stod underligt till bakom en stor dörr och bredvid en soffa. Hyllan var full av saker och kändes som en nödlösning, men kändes också som livet som hävdade sin plats i det stylade hemmet. Sen såg jag på All That Jazz av Bob Fosse och den är från 1979 och det sena 70-talet är nog det snyggaste jag vet. Ännu lite popkonst-ärtigt, lite bohemiskt 60-tal, men utan alla färger, sen finns inslag av Art deco samt att det stundade 80-talet anas. I en våning i filmen står tavlor lutade mot väggar, travar av böcker väller fram, krukväxter spridda, en neonskylt i blått samt en ful illa placerad hylla i plåt. Såklart beställde jag en svart plåthylla för 500kr från Ikea. Samt lutade en del tavlor mot väggarna istället för att hänga upp dem alla. Min hylla fylldes av spel och pussel, en Carl Larsson-bild står lutad med sin röda ram på ett hyllplan, de tyngsta coffeetable böcker jag äger står på hyllplanet längst ner, för att ge stadga, högst upp en spegel och två garderobsblommor med sina gifta blad på säkert avstånd från katterna. I veckan som nu tar slut blev tv:n monterad, jag hängde upp de tavlor- Helga Henchen, Curt Agge, Bo tapper -som ännu skulle hängas upp och de sista/senaste tradera köpen anlände, tre speglar och två pallar.  Jag lämnade in en tavla för inramning. Ännu saknas två trösklar och hatthyllan som snickaren ska montera.