Vernissage.

Igår var det vernissage på Bildmuseet. Carl Johan de Geers textila grejer ställs ut. Han var där och alla vi Umeåbor strömmade dit. Det blev knökfullt. Marie Louise Ekman höll tal och vi  i publiken blev förtjusta när hon skuttade upp, klämde i Carl Johans axel och sa att han var den första människa hon träffat som inte var dömande eller straffande. Det var 56 år sen.

När Carl Johan sen pratade skrattade vi åt allt han sa. Vi skrattade och applåderade. Han sa en gång: Men det där var väl inte roligt. Och vi skrattade på det och applåderade. Sen blev det mingel, för alla ansikten, alla dessa massors ansikten, för som sagt, det var knökfullt, de kände en igen, vissa är vänner, vissa är bekanta och andra bara de som passerar i vimlet. Och ALLA var där. 

Efter vernissagen hamnade jag på Elektra med Cilla, Eva, Christer, Ingunn och Anna. Jag åt råbiff och drack op. Andersson. Jag hamnade i en chattgrupp på messenger som heter Kultureliten. Sen drog Christer, Eva och jag till Club Sub på en punkspelning, eller var det en rockspelning. Bandet var från Norrbotten och det lät som det alltid har gjort, sen Thåström eller nån första gången öppnade sin mun och slog några ackord på ett instrument under andra halvan av 70-talet. Men för kidsen där var det nytt, vi var äldst, jag 40 och Christer och Eva 50+. Evas söner var inblandade i club sub på nåt vis och vi fick öronproppar och drack sprit ur kaffekoppar. 

Till kl 1 stod vi ut, christer och jag. Vi gick för att äta friterad ost på Max innan vi skildes åt och jag chattade på Instagram med en engelsman som sett min film och skrev att jag var vacker med olika formuleringar och jag slickade i mig det som en perserkatt slickar i sig grädde. 

Annars ägnas helgen åt att plöja igenom Raquel Welch-filmer. Sett tre, Myra Breckinridge, Flareup, Hannie Caulder. De är inte jättebra, nästan usla. Hon är bara jättebra i en av dem, som Myra Breckinridge. Nu ska jag se Bandelero! Där hon, Dean Martin och James Stewart gör något i vilda västern.

Nya pjuck.

Tandkrämen.

Har en ny tandkräm av märket pepsodent. Den löddrar så min mun svämmar över. Efter bara några tag med borsten får jag spotta för att kunna borsta vidare. Ett aggressivt fluffigt svällande i min mun. Kanske finns det en mening med det, kanske är det så folk vill ha sin tandkräm. Jag är iaf inte van och får ibland kväljningar.

Frukt och grönt.

Blodapelsin, frysta grönsaker, Paprika, stjälkselleri, rädisor. Räknas juicer? Om, så dricker jag mycket tomatjuice och blodapelsinjuice.

Så ser mitt intag av frukt och grönt ut. Samt en och annan blomkåls - eller broccoli- eller gröna ärtor- soppa.

Hår och tavla.

Har köpt en tavla. Budade på tradera. De kallade det att jag vann, men jag är den som betalar mest och blev därför den som köpte tavlan. Älskar tavlan. Tycker den lyfte mitt hem till nya höjder. 13 kilo vägde paketet med tavlan. Inlindad i bubbelplast och kartong. Den har det torra namnet Höst detalj. Målad av Curt Agge. Vet inte vem han är. Nu hänger den över soffan. 

Mitt hår har blivit långt. Om det får bli längre kommer mitt hår nå längder mitt hår aldrig haft. Känns som en ny epok för mitt hår. Rödblont och långt.

Flickorna från Klubbnatten.

Den där gången då Mimmi och jag gick ut i Umeånatten. Då vi drog på Klubb Sub och väckte förundran med vår ålder i kombination med vårt ungdomliga yttre, den gången, på väg ner mot stan stoppade två flickor oss. De var nog yngre än 20, kan ha varit så unga som fjorton.

I tjata jeans, färgat långt hår, pudermatt hy och överdrivna ögonbryn stod de där med fruset uppdragen axlar i små täckjackor. Så som tonårstjejer alltid sett ut. På min tid var ögonbrynen överdrivet smala, i vissa fall helt bortplockade under de ditmålade. Nu är de överdrivet skarpa och tjocka. Men ändå ser de likadana ut som då och kanske innan mig. Flickorna luktade vanilj och hade en plastflaska med sprit, eller vad jag tror var sprit.

De ville låna en telefon. Vad som var fel med deras vet jag inte. De lånade min. De ringde någon som bodde i huset där vi nu stod. En ung man hördes svara.  De fick tjata på han, bestämt beordra, komma med förslag att han kunde slänga ner nyckeln. Men killen var upptagen av något spel och verkade loj. Tillslut verkade han ge med sig och Mimmi och jag skildes från flickorna. Vi var rörda av dem, hur rara de va, över situationen med den trista killen i andra änden av telefonen, över deras ögonbryn och vita sneakers. Vi hoppades att deras kväll skulle få bli underbar.

Inga Landgré

Drömde att jag var på en flygplats och bland bokhyllorna i en shop såg jag Inga Landgré. Hon hade sällskap av en annan gammal dam. Jag ville ropa på henne, berätta att jag gör film, att jag minns henne från filmer jag sett. I drömmen kom jag på att hon nog var med i en Soldat Boom film och i Det sjunde inseglet. Så jag försökte möta hennes blick, men den vek undan, hon visade tydligt att hon inte ville ha kontakt med mig. Vi passerade varann och jag vill ändå fånga chansen att tala med na, så jag ropar: INGA LANDGRÉ!! Hon ser sig om, får kontakt med något annat fan, hon ler mot henne, hon låter henne ta en selfie ihop och jag står där borta och ser på, ser min missade chans.

Sen vaknade jag.

Borra no 2.

Vill få upp hyllan. Den innebär möjligheter att ha fler växter, att det skulle bli så fint med massa grönt just där. Det är iaf vad jag bestämt ska vara fint. Googlade borrning i hård betong. Ville ha tips. Tryck inte så hårt och ha en lägre hastighet om betongen är extra hård läste jag. Så jag tog på mig mina glasögon, ett par bågar med plastglas av en utgången modell från någon optiker som rensat ut. De är mina skyddsglasögon. Vinröda bågar i mjuk försiktigt kattmodell.

Borrade. Dammet yrde och jag tänkte att nu går det, nu funkar det, nu blir hålet djupare. Men dammet slutade komma och borren snurrade på.

Hålet hade inte alls blivit djupare, bara aningens vidare.

Borra

Ville ha hyllor på vägg. Där jag kan ha växter, någon kaktus, kanske en porslinsblomma. Grönt och fint i skydd från katterna. Dit där de inte når på en vägg hård som sten.

Trodde att det skulle bli lite knepigt, något så här händigt har jag aldrig gett mig på. Som att borra. Någon frågar vad för vägg jag har, hon knackar på väggen och säger att den är betong. Hon förklarar att jag måste ha en slagborr som kan borra i betong. Och en sådan lånar jag. Ställer in den rätt, sätter i rätt borrskruv (?). Borrar. Kommer en bit, genom det porösa yttre. Sen tar det stopp. En klingande vägg döljer sig där bakom. Provar igen. Väntar en dag. Tänker att på något mirakulöst sätt ska det ha löst sig. Borrar, nej, borrar inte. Den tomsnurrar högljutt på en och samma djup. Inget händer. Kanske vidgas hålet lite. Men jag vet att de borde gå att ta sig in, för de som bodde här före mig har lyckas borra djupa fästen i samma vägg.

Två dagar har nu gått och allt som finns är ett mörkt grunt hår som stirrar på mig och jag som stirrar irriterat tillbaka.

fluff

Är ljus, blek, blåvit, rosavit, gulvit. Beroende på årstid, på dagsformen osv. Sminkar mig ljust också, skirt, rosa läppar, kinder, ögonlock. Blankt, fuktigt, glowing. Klär mig ljust, ofta en vit jacka, en vit kappa, en vit tröja. Håret är ibland rödblont, oftast rödblont, ibland mer knalliga rött, intensivt, djupare, mustigare, men bara en kort tid, för färgen tvättas ur och kvar blir det rödblonda.

Här står jag medelålders och omger mig med skirt fluff som reflekterar bort rynkorna, tröttheten under ögonen, koppärren.

Bryter av med svart klumpig mascara.

Klubba

För några veckor sen, kanske över en månad nu, var Mimmi här. Vi gick på klubb. Ut i natten och dansade. Snön föll, och hade så gjort i dagar. Snöhögar och snödrivor tornade upp sig, skymmer hus och vägar.  Vi drack Norrlands Akvavit och lyssnade på50 cent hos mig. Jag sminkade mig, brunt och glassigt runt ögonen, orangea glansiga läppar.

I glittriga lurex toppar drog vi så till klubben. Stod i kö. Köpte mer sprit som serverades i blommiga kaffekoppar. Dansade en stund och ställde oss i den långa toakön där unga män tog kontakt. De tog oss för studenter och vill sedan veta vår ålder. Mimmi sa sin,31, jag sa min, 40. Nu blev vi inte trodda och det blev ett jädra tjat. Att bevisa sin ålder kändes knäppt och jag började förstå att jag var äldst på stället. Enda 40åringen på klubb den natten. Vi kom fram till toan tillslut och våra vägar skildes åt för ett slag. Tills de letade upp oss och visade upp oss för sina vänner. ”Gissa deras ålder” ”gissa hennes”. Jag såg mot fjärran, ut i rökmaskins diset, Mimmi blev smickrad.

En stund senare gick vi hem. Vi stannade i en tunnel och tog bilder, vi stannade i en backe och tog fler bilder liggandes i drivorna. I min port ringde vi en taxi till Mimmi, jag satt på golvet och Mimmi spanade ut i mörkret. En långbent Donna i jazzbyxor och blonda lockar kom. Hon strålade och hade de långnaglade nävarna fulla av lösa cigg som hon ville ge oss, hon ville även fixa en svarttaxi. Men mimmis taxi kom och vi skildes alla tre åt.

Dagen efter tog förkylningen som ännu slemmar min hals fart.

Ny film

Ska göra ny film i sommar. Det går aldrig att veta om det kommer bli så, mycket kan hända. Det är månader kvar till vecka 29. Men jag har fått det jag behöver för att det ska ske.

Filmen ska handla om att vara ensam i stan på sommaren. Att vara 40 år med katter i en liten lya. Medan gatorna är tomma och en blir kvar inne i sin lägenhet och drömmer om turkosa hav. Filmen ska jag göra helt själv. Nä, inte i slutändan, inte helt igenom. Men bilderna, scenerna ska jag filma. Jag ska vara skådisen, den enda rollen, hon som fotar sin rumpa och inte förmår få något att hända. Jag ska regissera och jag ska ta ljud.

En film om att vara ensam som jag gör helt ensamt.

Mardrömmen

kl 00:01 messade jag J godnatt och kl 00:51 messade jag honom igen om mardrömmen. Läste en stund efter det första sms:et. Läser Vedergällningar av Karen Blixen. Där bubblar något oroligt under ytan i den, eller så är det bara att jag vet att det är en skräckroman. Läste ett kapitel. Släckte, måste ha somnat direkt.

Drömde att jag gick en smal gång, en gata mellan två tegelhus, ett parti var bäcksvart och gatlyset lyste upp en bit framför mig. I mörkret griper oron mig, ringer J för att ha någon som pratar med mig så rädslan ska hållas i schack. Medan vi pratat drar en kraft mig bakåt, något obestämt håller om min överarm. Ser hur gatlyset framför mig försvinner längre och längre ifrån mig. Med lugn stämma börjar J berätta om det värsta han varit med om. Men jag vaknar och får inte höra vad det var.

Så jag messar honom igen, alltså kl 00:51

Han säger att det värsta han var med om hände förra veckan. Kärlekstrubbel. Ja, så banalt - hans ord.

fortfarande krasslig.

Idag blev jag hemma. Dagen är ledig, men jag blev i soffan. Snorar och är matt i kroppen. Hostar.

Läxar tydligen också upp mina vänner per sms. En olyckligt trånade efter en som hen bara träffat fem gånger på ett år, som hen nu sitter som en hundvalp utan matte och väntar på svar på sms hen vet inte brukar få något svar och blir allt mer olycklig. Jag liknade det med ett beroende, ett självplågeri, att nu fanns det ingen anledning att vara sur på den hala, att hen som väntar och utsätter sig för detta om och om igen bär skulden till sitt eget värkade hjärta.

En annan vän fick bannor efter att vi på morgon sms:at om våra lurande förkylningar och när vi senare sms:at så hade vännen varit hos den gemensamma vännen som iaf förr fick lunginflammation vid förkylning och fick dem flera gånger per år, pga ett immunförsvar som var/år kaputt

Eller så låg jag bara här, uttråkad och vass i själen och högg. Men intalar mig att det är goda råd, att det inte var min mening att banna, bara en spontan förvåning över besöket. Men antagligen leker jag bara Dr Phil och är ingen att luta sig mot.

Förkyld (igen)

Igår sov jag på dagen efter nattens arbete. På kvällen lommade jag ner till bildmuseets och Littfest kvällsprogram. Har i år ackreditering, or so i've been told, till dagsprogrammet. Men sov bort fredagens och nu sitter jag här apatisk och tuggar muslin. Som en ko som idisslar. Igår kväll iaf, när jag kom in på bildmuseet och det kryllade av folk, fullt av liv. Brast min svett ut i floder. Det rann längs ryggen och pannan fuktades. Ställde mig ute i kylan två gånger. knäppte upp kragen i halsen. Men fukten gav inte vika, ryggen fortsatte vara blöt. Ludvig kom. Jag pratade bara om min svett, han föreslog att det kan vara torgskräck och det lät rimligt.

Det gick över. Kvällen blev trevlig, även om jag behöll min stirrighet och känslan av att vilja fly. Min flackande blick. Och kl 23 gick jag hem. Dolade på här hemma, vet inte med vad, åt, såg på luften mellan ögonen och taket, läste lite. Somnade.

Sov. Sov djupt.

Vaknade efter 10 timmar med en tjock hals, hostade slem över handfatet. Sköljde munnen. Drack kaffe och mal nu min musli mellan käkarna. Långsamt. Matt i kroppen och med en rinnande snok. Kommer inte komma iväg till Littfest idag heller.

Förmiddag.

Solsken idag. Solgass genom de smutsiga fönstren. Ljuset är vitt och bländande. Katterna gör sitt, ligger på elementet eller gnider sig så det slaskar mot min hårborste som slött fått ligga kvar i soffan i dagar, veckor, månader, kanske år.

Det är tyst. Som att jag är ensam i hela huset. Ingen bil hörs från vägarna utanför. Inget vatten som forsar genom rör eller steg av hårda skor mot trapphusets golv. Eventuellt hörs ventilationen, ett brus iaf, liksom pulserade, så det kan även vara blodet som pulserar genom min skalle.

Solskenet är vitt och jagande. La mig åter i sängen efter frukost för att kroppen är trött, på riktigt trött, av rimliga anledningar som en extra jobbnatt, långpromenader och all denna friska luft jag andats in under dem. Men det är som att solskenet har ett krav, att jag måste fånga dagen.

kattsanden.

Går med påsen som är full av nerkissad och nerbajsad kattsand. Går ut på gården, dagen är krispig och kall och solig. Jag har mina smutsiga mjukisar, de jag lever i här hemma, har en stumt varm fleece tröja jag fått av mina systrar, så att vi alla tre ska ha likadan.

Ute på gården kommer hen emot mig, hen är kort och späd, med svart hår under en svart luva, en kamoflagejacka och smala svarta jeans. Hen kramar hårt en förpackning nyponsoppa och hooden är lite öppen. Hens kinder är rosiga, näsan lika rosig den. Hyn vit. Blicken plågad och hållningen frusen. Den lilla människan ser ut som mina fördomar om Norrbottnisk ungdom. Jag tänker att hen säkert lider lika mycket i värme som i kyla. Att istället för en blottad hals i kylan svettas hen i samma smala jeans en varm sommardag.

När jag slängt påsen med kattsanden vänder jag tillbaka mot min port. Ur den kommer en ung man med en jämthund. Jag tänker att jag ska bli kär i en reslig karl med en jakthund, att det vore perfekt för mig, ett intresse jag inte väntas dela, en vacker hund jag får klappa men slipper sköta, gott kött och tider ifrån varann. Men hans min är stängd, han nickar inte ens åt mig. Han har rynkat sin näsa och när jag kommer in genom porten känner jag stanken min kattsands-kiss-och-bajspåse lämnat efter sig.

Städa.

Städade men det blev inte rent. Kämpade på ett bra tag, mest tog det tid för att jag åter bakat, vilket pågick samtidigt som jag dammtorkade, dammsög och skurade. La mig ibland ner, på sängen, inte planerat, det bara hände. 

Att det kan ha gått två månader sen sist. Visst, jag dammsuger ibland, sveper av köksluckor och spis också. Inte dammtorka och skura. Nu blev det aldrig rent. Bara flyttade runt katthåren och dammet med min trasa och min mopp. Tovade till allt. det får duga. 

Vardag

Det är sol och blå himmel. Snön ligger frostigt vit och hård, förutom på vägen, där den snö som inte nötts bort förvandlats till brun is.

Jag bakar bröd. Väntar på mitt kaffe. Och jag dagdrömmer om vardagliga saker. Som att gå till VB-museets fik. Äta frukost där en dag, läsa i en bok, se ljuset skina in från de stora fönstren.

Jag tror att jag ska känna ett lugn där, en avslappning och frid. Det kommer jag antagligen inte göra, för det kommer inte kännas som hemma. Men jag tänker att jag kommer kisa när jag ser ut genom fönsterväggen, ser solen blänka i snön som ligger över den lilla dammen och de gamla husen som hör friluftsmuseet till. Solen kanske även skiner in över mig, värmer genom glaset, lägger sig i mönster efter fönstrets utformning på golvet. Hur jag hör espressomaskinen spotta och fräsa medan min kopp görs. Och att jag uppnår harminin. Hamonon. Näää varför? Harmonin stavas det ju.

klimatångest.

Bestämde mig för att inte flyga mer. Sa till mig själv och andra att det är oförsvarligt att flyga nu när världen står så nära undergången. Fast 2% utgör flygningen. 2% av det som ska leda till förstörelsen. Det är en bråkdel, två hundradelar. Oljan är problemet. Oljan som står för 70%. Oljan vi gör plast av, oljan våra bilar och flyg drivs av. Oljan som finns i allt. Som vi fortsätter pumpa upp. Eller vi, gör just vi det? Vi bara följer med, i strömmen, dit handen pekar. För vi är en av miljarder. Äh, jag vet inte, har mest bara ångest. Bina dör och med dem världen så som vi är van den. Ingen mer pollinering. Växter som dör ut, djur som dör ut. Skogar som blir till döda dammfält. Vad vet jag. Kanske borde jag resa till Paris medan tid finns. Dricka en sur espresso i vårsolen och se . .  nåt, bada i ett blågrönt hav från vita klippor på en ö i medelhavet.