Vernissage.

Igår var det vernissage på Bildmuseet. Carl Johan de Geers textila grejer ställs ut. Han var där och alla vi Umeåbor strömmade dit. Det blev knökfullt. Marie Louise Ekman höll tal och vi  i publiken blev förtjusta när hon skuttade upp, klämde i Carl Johans axel och sa att han var den första människa hon träffat som inte var dömande eller straffande. Det var 56 år sen.

När Carl Johan sen pratade skrattade vi åt allt han sa. Vi skrattade och applåderade. Han sa en gång: Men det där var väl inte roligt. Och vi skrattade på det och applåderade. Sen blev det mingel, för alla ansikten, alla dessa massors ansikten, för som sagt, det var knökfullt, de kände en igen, vissa är vänner, vissa är bekanta och andra bara de som passerar i vimlet. Och ALLA var där. 

Efter vernissagen hamnade jag på Elektra med Cilla, Eva, Christer, Ingunn och Anna. Jag åt råbiff och drack op. Andersson. Jag hamnade i en chattgrupp på messenger som heter Kultureliten. Sen drog Christer, Eva och jag till Club Sub på en punkspelning, eller var det en rockspelning. Bandet var från Norrbotten och det lät som det alltid har gjort, sen Thåström eller nån första gången öppnade sin mun och slog några ackord på ett instrument under andra halvan av 70-talet. Men för kidsen där var det nytt, vi var äldst, jag 40 och Christer och Eva 50+. Evas söner var inblandade i club sub på nåt vis och vi fick öronproppar och drack sprit ur kaffekoppar. 

Till kl 1 stod vi ut, christer och jag. Vi gick för att äta friterad ost på Max innan vi skildes åt och jag chattade på Instagram med en engelsman som sett min film och skrev att jag var vacker med olika formuleringar och jag slickade i mig det som en perserkatt slickar i sig grädde. 

Annars ägnas helgen åt att plöja igenom Raquel Welch-filmer. Sett tre, Myra Breckinridge, Flareup, Hannie Caulder. De är inte jättebra, nästan usla. Hon är bara jättebra i en av dem, som Myra Breckinridge. Nu ska jag se Bandelero! Där hon, Dean Martin och James Stewart gör något i vilda västern.