Förmiddag.

Solsken idag. Solgass genom de smutsiga fönstren. Ljuset är vitt och bländande. Katterna gör sitt, ligger på elementet eller gnider sig så det slaskar mot min hårborste som slött fått ligga kvar i soffan i dagar, veckor, månader, kanske år.

Det är tyst. Som att jag är ensam i hela huset. Ingen bil hörs från vägarna utanför. Inget vatten som forsar genom rör eller steg av hårda skor mot trapphusets golv. Eventuellt hörs ventilationen, ett brus iaf, liksom pulserade, så det kan även vara blodet som pulserar genom min skalle.

Solskenet är vitt och jagande. La mig åter i sängen efter frukost för att kroppen är trött, på riktigt trött, av rimliga anledningar som en extra jobbnatt, långpromenader och all denna friska luft jag andats in under dem. Men det är som att solskenet har ett krav, att jag måste fånga dagen.