"Vidal Sassoon"

Klippte mig. Tillbaka till en frisyr jag skaffade en het dag 2013. Då hade jag en kort kort kort klänning i 60-tals stil. Sov dåligt natten mot, gick upp tidigt och tvättade fönstren och svetten rann fast klockan var kring 08. Sen ner på stan i den där lilla lilla lilla klänningen och så satt jag där och lät håret falla. Som Mia Farrow ville jag se ut. Som Mia Farrow blev det. Och det funkade. Tyckte att det klädde mig så fint. 

Ringde samma salong. Hoppades att allt skulle upprepas- en het morgon, att jag skulle känna mig fin. Finare än någonsin innan. För det gjorde jag då. Fick tid på förmiddagen. Sov dåligt natten mot. Rädd att det skulle bli fel frisyr. Rädd att samma frisyr från 2013 inte skulle klä mitt åldra fejs. 

Klädd i vida beiga byxor, vit linneblus och stora solglasögon cyklade jag ner mot stan, först ingen alls ute, morgonrushen var över, sen ett vimmel i centrum, liv inne i salongen och så sitter jag där i stolen, visat bilder på mig som yngre, på Mia Farrow och Jean Seberg, på Lea Seydoux och håret har frisören duschat blött och det hänger i stripor och det svarta skynket ger min hud skuggor och jag ser på frisören och håller blicken borta från mig. Nån enstaka glimt på min spegelbild som inger rädsla, som gör att jag bara vill titta bort och så blir frisören klar och håret torkar och det ser bra ut, ser ut som att frisyren funkar även denna gång, även till mitt trötta gamla fejs och jag börjar le. Le. Le så stort. Liksom ohämmat nöjt. Löjligt glatt. Betalar. Drar handen över nacken. Drar handen genom håret. Går genom stan, leder cykeln, drar handen igen genom håret. Och igen. Över nacken. Pirrar och ler och ser min spegling i mörka fönster och ler ännu lite till. 

Gör på ett dygn tre stories på insta med bilder av min nya frippa.

En sommardag.

 Idag bokade jag en klipptid. Jag slöade. Gjorde en deg. Väntade. Väntade på att DK skulle sluta och vi skulle åka till havet. DK skrev att det var mulet och jag blev rädd att det inte skulle bli något hav. Ville ut till en strand och ville bada. Ville se havet. Ville verkligen se havet. Trots att det var mulet var det varmt, ca 23 grader, så planen ändrades inte.

Kl 16:30 skickade DK en bild av var hen stod parkerad, samt adressen. Hen hade inte hittat ner till mig, jag trodde att jag förstod var det var och hade rätt. Vi åkte till Maxi, köpte med oss bröd, ost, vindruvor, gubbröra, lemonad och chips. Vi åkte till havet.

Solen sken och nästan inga var där. Vi vadade ut. Stretade ut. Långgrunt. En stund nådde vattnet oss bara till knäna igen. Sen stod vi där med bara våra axlar och skallar över ytan när vågorna kom. Vi sänkte oss lätt och solen gick i moln och det kändes kallare och vi plaskade runt. Flöt omärkt mot land för plötsligt var det grunt och botten nådde våra knän vid simtag. Vi gick upp. Vi hängde våra badkläder på en gren i en tall. Vi bytte plats. Bakom en sandbank. Vi åt och det var sand överallt. Mjuk fin sand. Sand som finns i vinden. Sand som satte sig på kinden.

Vi försökte inte skaka bort sanden när vi packade ihop. Vi åkte mot stan igen. Jag skulle på bio. Hemma hade degen jäst över, droppat ner och torkat mot diskbänken. Delade upp degen i två bunkar. Bytte tröja, satte på mig strumpor och skor och cyklade till stan. Skulle se Late night with the devil med Katarina och Sara kl 20:45. 

Det var så ljuvligt att vara vid havet. Att vara i havet. Att vara i solen. Att få cykla en gyllene kväll för att gå på bio. Att gå på bio. Att en kväll som blivit rosa cykla hem. 

Hemma bakade jag ut brödet. Det redan av dagen varma köket blev ännu varmare av ugnen. Kände sanden på mina ben, på mina fötter, i mitt hår. En strävhet. En mjuk strävhet. Drack te, åt resterna av chipsen, kände sandknaster mellan tänderna, drack det sista av lemonaden, mina fingrar blev sandiga av att hålla förpackningen, åt det nybakta brödet.

Midsommarafton

 Hade bytt tåg i Sundsvall. Det här var bredare och äldre. Några fönster var lite öppna och fick gardinerna att fladdra. Det blåste genom vagnen. Visslan tjöt och tåget rusade fram. Verkligen rusade fram. Det skakade och krängde och all grönska utanför färgade ljuset grönt. Tåget åkte längs vatten, åt ena sidan en älv, åt andra sidan branten upp med gröna åkrar, hus och alla dessa träd, dessa träd som stundvis tycktes sluka tåget. 

Det var midsommarafton. Jag hade jobbat natten. Skyndat hem. Dammsugit upp jord, plockat krukskärvor och slängt en växt Majsan kört i golvet. Jag hade packat det sista. Lagt mig för att sova i ca två timmar. Sen upp. Illamående av tröttma. Till tåget mot Sundsvall som lämnade Umeå kl 12:41. 

I Sundsvall fick jag vänta på nästa tåg. Vi var tre st som hängde inne på stationen. En vakt gick med jämna mellanrum runt. En dörr gick inte igen och småfåglarna flög in och åt smulor, flög upp till taket, landade på golvet igen och letade fler smulor. Jag la mig en stund på en bänk. Sträckte ut min trötta stressade mage. Timmen gick. 30 min gick. Östersundståget kom.

Tröttheten gav resan ett skimmer, en dimma, en känsla av att inte riktigt vara där. Som ett minne i den stund det skedde. 

Sanna hämtade mig. Min syster Sanna. Min pappas yngsta. Mitt yngsta syskon. Vi åkte till den middag som höll på att lagas. TV-skärmen med fotbolls EM stod på, långbordet var dukat framför.  En midsommarstång i plast stod i mitten. Pappas två bröder, pappas syster var där. Pappas ex-fru, alltså Felix och Sannas mamma. Några kusiner och pappas syskons respektive. Det var bullrigt och stimmigt och maten tog tid på sig och alla var glada och vinet flödade och lysrören lyste och vi fick vår mat och matchen gick och vi hade alla tippat 50 kr vardera på de 6 st matcher som skulle vara under dessa två dagar, varav midsommarafton var den första. Sent kom vi i säng. Muntra var vi. 

Vitt.

Blir trött av ljuset, att det ständigt pågår. Inte året runt, utan just nu. Dagsljuset är värst, mitt på dagen och solsken, finns något kvar då, blir inte allt utplånat i solgasset? Färgerna? Skuggorna? Luften? En kort rodnad just innan midnatt. En kort rodnad kring kl 02. Solnedgång och soluppgång och däremellan är himlen vit. Lysande vit. Ligger där och tränger sig in, in mellan persiennerna, borrar sig in i ögonen. Ständigt borrande. Ständigt detta borrande av ljus. Så lite ljus det behövs för att utplåna mörkret och lugnet. Bara en glipa i mörkläggningsgardin så är rummet grått. Ljust grått. Varje detalj syns tydligt. Till och med dunklet utplånar den lilla ljusstrimman från den vita natthimlen. Nätter utan mörker och skuggor. 

Mal.

 Jag såg dom mellan arbetspassen. De satt samlade på väggen. Två tre stycken. Grå flygfän. Som små tunna nattfjärilar. Tänkte att de flugit in genom vädringsfönstren som stod öppna på dagarna när jag sov. Så en morgon efter arbetet, när jag tog fram havregrynen för att koka gröt, var det något slemmigt och luddigt i paketets veck. Och det satt två flygfän på insidan av skåpet. Mosade dom. Tog bort det slemmiga från paketet. 

Började mosa flygfän varje morgon och kväll. Orkade inte ta tag i problemet, som att städa ur skafferiet. Slängde två mjölpaket. Det var vad jag orkade. Arbetsnätterna och dygnen mellan dom fortsatte och flygfäsdödandet pågick de få vakna timmarna hemma. 

Så tog arbetsnätterna slut och jag gick på bio istället för att städa skafferiet. Dödade de nykläckta flygfäna. Men orkade ännu inte med ursprunget till dom. Dagarna gick. Jag fortsatte att inte städa och fortsatte döda. Nöp fast dom mellan fingrarna, för att mosa dom mot väggen lämnade grå saftiga fläckar. Ibland fick jag tag på bara en vinge och den lilla kroppen föll sprattlande till golvet. Böjde mig ner och mosade med fingret dess kropp och liv mot det grå golvet. Ibland slet de sig och flög ryckigt och i panik iväg och jag rusade efter och katterna märkte att något pågick och hakade på i jakten. Ibland funkade katterna som jakthundar. De satt båda still med blicken riktat mot samma mål och det var bara att följa deras blick för att se det lilla djuret och så döda det. Om jag då missade blev katterna till sig, de rusade efter, välte lampskärmar, föll ner från byråer och skåp de tagit sig upp på, i jakten på den lilla grå motten. 

Efter fyra lediga dagar insåg jag att detta dödande tog mer tid än vad en rejäl urstädning av skåpen skulle göra. Jag körde in potatisstickan i vrårna mellan hyllplanen, fick ut slemmiga luddiga höljen, slängde fler mjölpaket, diskade alla tomma glassförpackningar och yoghurthinkar där dess larver byggt bon och bidat sin tid i de små plastfickor under locket, torkade av hyllorna igen och igen och gned och gned och nu har jag inte sett en liten mal på ca 24 timmar. 

Escape-ism

Anna Karin och Nils kom samtidigt som jag till gallergrinden. Vi stod där och såg frågande ut, fanns ingen skylt, men visst var det här adressen. Jag kände på grinden. Fick inte upp den. Anna Karin sa att vi kan kolla baksidan, att det nog är där en går ner. Men på baksidan fanns inget heller. Vi gick tillbaka. Då hade någon ställt fram en skylt och vi fick upp grinden. Gick upp för en trapp till porten och nu var den låst. Vi som varit rädd att det varit rusning, att det skulle bli smockat och fullt direkt och att vi inte skulle släppas in insåg att vi var bland de första. Nils knackade på dörren. En lång ung man kom och öppnade och log, vi gick ner för trappor, kom till en källare, betalade hundra kronor var, fick ett grönt kryss på våra händer.

Maria stod och skar upp vattenmelon. Några skulpturer i trä i nästa rum, en videoprojektion rullade mot en vägg. I videon var det bara vackra människor. Vackra kvinnor. Vi uppfattade ord som revolution och kapitalism, men vi uppfattade inte så mycket mer. I ett annat rum satt folk på golvet, de hade med sig öl. Lou Reed och Velvet Underground hördes lite dämpat i en högtalare. 

Anna Karin och jag som inte setts på länge satte oss på bänken framför videoinstallationen. Vi såg de unga vackra och vi pratade peppat på. Vi pratade istället för att höra den första spelningen. Vi satte oss i en mjuk soffa och i pausen mellan första och andra spelningen strömmade publiken ut och  laddningen steg inför huvudnumret, det de flesta var där för att se, akt nummer tre, Escape-ism. 

Vi såg den andra spelningen. En man satt med något i handen, såg inte vad, för jag stod längst bak i ett annat rum och såg genom folk och dörröppningen han sitta där vid ett skrivbord med just något i handen som han höll blicken fäst vid. Musiken blippade ut. En ung kvinna vid ett bord i rummet jag stod i var helt inne i musiken. Hennes ansikte lyste upp i bland. Hon blundade. Huvudet gungade i takt. När hans akt var slut höjde han blicken från det han höll i sin hand, han log, såg plötsligt ut som ett barn som får applåder och bli lite generat. 

Nu trängde Anna Karin och jag oss in, vi ville se bandet, akt nummer tre, Escape-ism. Det var trångt och varmt. En liten replokal med förmurade fönster, med olika mattor som täckte golvet, med små lampor och ljusslingor. Konstungdomar och en klunga herrar som såg bandets frontfigur, Ian Svenonius, då i bandet The Make Up, på Umeå Open 1999. Förutom Ian så består bandet av Sandi Denton. Underskön, långt blankt år, rosiga kinder, hy som grädde och läppar som en svullen jordgubbe. I röda kostymer tågade de in. Röda kostymer med lite korta byxor och svarta scarfar knutna runt halsen. Som något Nico hade kunnat ha på sig när hon slog på tamburinen till Velvet Underground. Ian for runt, stort ruffsigt barr, färgat svart. Han skämtade, drog igång publiken, fick oss att skråla med. Sandi gungade i stadig takt och spelade bas. Ett litet leende och ögon jag ville se mer av. Ibland lutade hon sig fram till micken och sjöng som en ängel. Efteråt visste vi inte om hon var cool på riktigt eller om hennes överjordiska skönhet förtrollat oss bortom sanns och vett. 

Jag stod lutad mot väggen och ändå nära pga det lilla rummet. Det blev varmare och varmare. Ian röjde runt. Hade oss i sitt grepp. Jag blev varm. Alltså varm inombords. Att sånt här sker, att folk gör musik, konst, att andra kommer och ser och hör. Att ett band drar runt i norr och spelar i en källare i Umeå. Att nån ordnat det. Hur skriver en om den tacksamheten, den glädjen, utan att bli högtravande och fjompig? Eller varför ska jag försöka att vara något annat än högtravande och fjompig. 

Klockan 22 var spelningen över och vi gick upp och ut och hemåt. Det var ju ändå torsdag och vardag. Det var ljust ute. Det är ljust dygnet runt nu. Stan var full av liv. Alla som tagit studenten snurrade runt. Vita mössor, vita klänningar och mörka kostymer syntes åt alla håll. Cyklade hem. Solen  studsade bländande tillbaka från de nybyggda höghusen runt Östra station. 

De första dagarna i juni.

 Kläder till nästa film kom. Rosa och glittrigt.

Värmen höll i sig. Lite över 20+ och sol och helgen fortsatte, tog slut, blev en början på en vecka. Bar ljusa kläder, linneskjorta och vita jeans, som en kvinna som gillar skärgårn och segling. Gick på Bio med Inger. Vi såg Hit Man. Bio med Katarina G. Vi såg Immaculate. För vi ser bara skräckfilm ihop. Bio själv. Såg En doft av kärlek - Pot au Feu. När jag cyklade hem igår hade luften fått ett sting av is, mina fingrar var stela när jag låste upp dörren till cykelförrådet, låste cykeln, låste upp min dörr. 

 Köpte en ny ros till balkongen. Mamma betalade. En polstjärna. Vita små blommor. Hade en förra sommaren. Den dog på våren. Små gröna blad började skjuta skott och sen inget mer. Den stannade. Det gröna blev allt mer gulbrunt. 

Satt på balkongen. Tvingade mig att sitta där. Tanka D-vitamin och att använde den, alltså balkongen, det ska ju vara härligt. Hade benen i solen, så de ska få färg och hoppas att färgen iaf ska dölja något av de stora blodådrorna som vindlar runt under huden, som buktar ut som ålar som snabbt simmar iväg. Blå och välfyllda under simmigt vitt.

Fick tillbaka på skatten. Köpte kjolar och filmer. 

USKA.

Fick ett B på sista kursen. Oväntat. Jag hade känt mig sämst. Denna gång var jag säker på att jag skulle få en restuppgift. Nästan säker på en restuppgift. Iaf ju mer dagarna gick och ju kortare tid det fanns kvar att göra denna restuppgift på. Men jag klarade kursen. Ett B. Otroligt. 

Jag låter ingen gratulera mig till avslutad utbildning. Väser tillbaka att jag lagt 2,5 år på att utbilda mig till USKA, en yrkeskategori med dåliga arbetstider och slit och uppgiva kollegor som sina lediga dagar inte orkar mer än andas och vila. Jag väser att kollegor gråter på arbetet. Jag väser att under dessa 2,5 åren hade jag kunnat göra film. Vännerna ska då hitta en peppande vinkling. Säger högre lön. Jag väser: så mycket bättre blir den inte. De säger att jag varit duktig och jag väser att vår kurslitteratur har bilder och stor text, att den är utformad så alla vi som jobbat som vårdbiträden, vilket vi i de flesta fall gör för att vi hade svårt i skolan och aldrig skulle våga oss på, eller redan har en misslyckad universitetsutbildning (jag) bakom oss, ska klar den. Att den är utformad så att de som inte kunde ett ord svenska för 3 år sen ska klara den. Så är jag verkligen duktig? Nja väser jag. Men med dina förutsättningar fyller de i. Era jävlar tänker jag. 

Högsommar?

 Sommaren slog till. Högsommar i ett nafs. Jonna och jag cyklade längs Nydala till och från arbetet. Vi tog ett dopp efter sista natten, i går, på vägen hem. Vi stannade vid en strand. Mjukt dis och mjuk sol. Ett par var redan där. Jonna trodde att de var otrogna. De var så nära när vi kom och höll ett avstånd när vi var där. Jag ser det nu, det som blev fröet till hennes fantasier om de två.

Jonna ojade sig mycket inför badet. Hon kände sig sjuk och trött och svag. Var det allergi? Var det flunsan? Jag blev nervös av närvaron av andra, ville slippa doppa mig. Men vi kunde inte ge upp och självklart, som av nästan alla bad, blir en glad och sprallig när en väl är i och efter när det är gjort.

Vi cyklade hem samtidigt som paret skildes åt. Jonna blev än mer säker på att det var en affär som pågick. 

Sov nån timme. Vaknade. Lagade mat. Tomater och paprika och vitlök och chili och citron i ugn och så mixade jag allt och nu vill jag inte äta annat. 

Klädde mig. Vita jeans och svart linneskjorta och jag såg seglartantig ut. Men vad ska jag göra, det är de kläder jag äger. Cyklade ner på stan, mötte Mysan, hennes mamma Kathy, Antonia. Vi såg Alexander Ekmans En midsommarnattsdröm och halmen yrde och flög och skapade formationer i luften och de 47 dansarna for fram och glasen höjdes och långbordet fylldes och lyftes och mardrömmen tog vid och huvudlösa fajtades och tåspetskorna användes och alla ställde sig upp och applåderade. Men så gör en jämt nu. Det har tappat sin betydelse dessa stående ovationer. Alltid ska vi stå och ösa på och ibland känner jag att vi kanske skulle spara på't. Kanske inte denna gång, men de flesta andra gånger.

Vi välde ut. Ut från salongen. Ut i den varma kvällen. Disig gyllene luft. Fullt av liv och spring och Mysan och jag gick ner till älven och tillbaka och sen skildes vi åt. Jag cyklade hem. Sov i 9 timmar, utan att vakna, utan att minnas att jag vaknat, men låg på tvären i huvudänden när larmet väckte mig kl 11 imorse.