Igår hade jag lektion. Ett pass mellan kl 09-12 om förflyttningsteknik. Ett pass mellan kl 13-16 om hygien. Solen sken mot de höga husen, mot taken och byggkranarna. Vi som var vakna och rusade fram var i den blå skuggan nere på marken. Det var minus 16 när jag lämnade hemmet. En buss stannade och folk välde ut och jag skyndade förbi, mot skolan. En röst ropade bakom mig, först hade jag inte registrerat den, men efter några steg tänkte jag att nån ropat mitt namn. Där var Tamara, hon skulle ha prov. Det kändes lugnade att se henne och hon var snäll nog att ta reda på vart jag skulle, vilken sal och när jag klev in i salen blev jag ännu lugnare, för jag hade varit nervös redan kvällen innan, jag hade velat slippa, men de två lärarna utstrålade sån värme och glädje och lektionen startade, förmiddagen gick, och klassen kändes varm och öppen, folk ville prata med varann. De flesta hade jobbat länge inom äldreomsorgen, några var helt nya. Åt lunch med två av dem, en som arbetade inom LSS och en som arbetat som personlig assistent.
Det var några nya och några som var klara för dagen när vi åter samlades kl 13. Två nya satt längst fram. Mor och dotter. De hade arbetat länge inom vården, precis som jag, och vi kunde inte hejda oss, vi var de som var mest tveksamma, de som ifrågasatte, de som hade anekdoter som berättade om fall där det varit precis tvärtom. Vi började vända oss till varann, vi fann en gemenskap och jag kände en sån samhörighet och kärlek till luttrad vårdpersonal. Dottern hade blonderat hår, snagg på sidorna, lite längre uppe som var bakåtkammat med solglasögon i, en frilufshoodie med rosa inslag och dragsko, tajta cargopants i beige och svart. Mamman hade kort blont hår, Leningrad cowboys t-shirt, svarta tajta jeans och svarta kängor. Det är en kombo av sårbarhet och råstyrka, trötthet och energi, patetisk och stolt, vana att inte räknas och redo att fylla utrymmet om så går, i vårdpersonal som arbetat länge.
Vi blev klara strax före kl 16. Solen sken fortfarande. Den snöklädda världen hade blivit aprikos och duvblå. Gick till Ålidhem centrum, handlade mat på coop. Hämtade ett paket. En kvinna som ber om food, not money, som jag aldrig gett mat eller pengar, bad åter om mat och pengar. Jag stannade. Jag suckade. Jag kände mig varm. Jag sa att jag kunde handla åt henne, hon ville inte det, hon ville ha pengar. Jag suckade igen. Jag försökte ta ut 200 kr, men kunde inte, hon gav mig ett swishnummer. Jag suckade åter. Jag swishade. Hon undrade hur mycket, jag sa 200, hon frågade om jag inte kunde ge 500 kr och jag sa nej. Hon sa kan du köpa potatis? Jag sa nej. Jag var sammanbiten, svettig, besvärad. När jag skyndade ut vinkade hon åt mig. Jag skämdes, kände mig så dum, där står hon och ber om pengar och mat och jag kommer med mina suckar, min obekvämhet. Jag kände mig aningslös som swishat, har nån mitt nummer nu, mitt namn. Paranoid och generad skyndade jag hem, det hade blivit dovt blått, bara en glödande himmel långt bort bakom träden.
Köpte kebabrulle på Alibaba, för det hade jag haft som morot kvällen innan, dagarna innan, att om du pallar dig iväg på lektionerna så ska du få unna dig Kebab för i söndags åt jag en kebabtallrik och den var där och då det godaste jag ätit. Nu tänkte jag att allt salt på pommesen skulle undvikas, att det blev bättre med bröd, tomatsås och sallad och det var åter sagolikt.
Kvällen gick. Jag läste klart Händelser vid vatten, jag fann inget att se efter det, scrollade runt, allt kändes fel. Jag började skruva för hand upp en dyr pläd, inte den jag köpte för nån dag sen, en annan, dyrare, en surfers-cali-aktigt pläd av nån hippikonstnär, på väggen, så som jag sett det göras på instagram, i sovrummet och den hamnade för högt, jag skruvade loss den, skruvade upp den en bit längre ner. Det kändes ändå inte rätt. Jag rensade ovanpå bokhyllorna i sovrummet, tog bort tavlor, ställde undan figurer. La mig. Somnade, klockan var efter midnatt, kanske ett.
Vaknade kl 10:30 och var ledsen. Vet inte varför. Var rastlös. Tog ner pläden från väggen och hängde tillbaka den tavla som varit där och det såg galet ut. Skruvade upp Pläden igen. Bytte en plansch från badrummet, hängde upp den i sovrummet. Allt blev galet, som att jag övertänkt. Inget kändes vilsamt. Förbannade att jag börjat. Började göra i ordning te och kyckling och tar nu små rastlösa tuggor av ett bröd, klockan är snart 14. Jag ska dammsuga, handla frön så jag kan göra musli, och i natt börjar min arbetshelg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar