Det blev kallt igen. Snön fortsatte att falla och nu är allt åter fluffigt och vitt. Fluffigt och vitt och isande knastrigt i solgasset. Himlen molnfritt blå. Vägarna bland husen har blivit små. Smala. Snövallarna väller in från sidorna och möte med annan bil tycks omöjligt. När Signe och jag gick hemåt från mamma fick vi hoppa upp i en vall när en bil behövde passera.
Igår mötte jag Signe efter hennes jobb och vi gick till kondiset på Östra station och åt varsin semla. På 30 sekunder hade vi slukat dem. Vi satt kvar, pratade om hår. Klockan var just efter 16 när jag gick för att möta henne, det var dagsljust men skymde snabbt. Overkligt blå blev världen utanför. Under oss tågrälsen med dess röda lampor. Vi ville se ett tåg komma och gå, men vi såg aldrig nåt, trots det välde folk upp från spåren, som att de kommit dit ihop, klivit av ett tåg. Jag vinkade av Signe vid bussen och gick hem. Skulle plugga.
Pluggar flitigt om kvällarna. Men igår tog det stopp. Blev sittande med boken uppslagen, med anteckningarna på datorn gömd bakom youtube. Såg klipp. Klipp nån gjort av vackra skådespelare från förr. Sophia Loren, Gunnel Lindblom, Jeanne Moreau, Romy Schneider, Charlotte Rampling. Det började med att nån, så oväntat för hans profilbild var en man med skägg och cigarr och rödmålade ögon, liknade min film vid Eric Rohmers filmer. Jag vet vem Rohmer är, samlat på stillbilder ur hans filmer i en pinterestmapp, har tänkt att jag borde se hans filmer. Så jag köpte en box. I väntan på boxen såg jag klipp och videoessäer om Rohmers filmer. Det ledde till att algoritmen tipsade om de med de vackra skådespelarna.
När boxen kom såg jag tre filmer på två dar. Jag började tycka det var konstigt att jag gjort mina filmer, mina två senaste, Nätter och dagar i juli och The Lonely Cougar and the Heartbroken Stud, utan att ha sett dessa filmer. Såg likheterna. Den stilla kameran, de moderna miljöerna, ljudet och frånvaron av filmmusik, bristen på närbilder, de odramatiska intrigerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar