Så blev det roligt att plugga. Att sitta mörka kvällar under lampan över köksbordet och göra mina uppgifter är inte längre nödvändigt ont, utan något som gör mig typ glad. Att jag sen får gå till nattarbete med Anko, att vi får vara två och att jag får jobba med henne, hon som går på larm, som gör sitt arbete, som inte suckar, att vi blir ett lag som tar hand om natten, det gör mig också typ glad. En kollega som jobbar dag sa att han blir sjuk av att jobba med sjuka, att han tappat glädjen, att han letar annat. Morgonen innan hade jag skuttat hem trots stressig natt just för att vi fått vara två, just för att vi var två som jobbade som ett lag. Efter att jag lämnade min dagkollega som längtade efter nytt var mina steg lätta, mitt sinne hoppfullt, morgonen kall och vit och krispig. Det kan vara att det är februari, vet andra år då euforin drabbad mig just i februari. Ljuset som kommer åter och snömassorna och semlor. Då har folk trott att jag gått och blivit förälskad, men det har bara varit att det är februari som drabbat mig.
Det är mycket snö nu. Jag känner mig liten mellan vallarna som reser sig höga. Att allt detta ska smälta undan innan juni känns overkligt, det kommer bli en glaciär, smutsigt brun och sprucken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar